Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                               Filosofi och vetenskap

Till huvudmeny
Till meny Arv och miljö Ge synpunkter

Steven Pinker
2006-03-26 söndag

Nu har det aviserats att Steven Pinkers bok The Blank Slate skall komma ut på svenska. Boken publicerades i original för fyra år sedan och har diskuterats i olika media också i Sverige. Det är möjligen betecknande för den svenska sociologismen att det dröjt så länge med en översättning.

Vi är ett av världens mest sekulariserade länder, men det betyder inte att vi därför är mera rationalistiskt inriktade än andra. Vårt behov av trosföreställningar har i stället tagit sig andra uttryck. Begreppet "miljö" i olika betydelser har i det sammanhanget fått en central och ibland religiöst färgad betydelse.

När boken väl kommer ut här, enligt uppgift under titeln Ett oskrivet blad, kan det vara läge att återkomma med en längre text.

2006-04-26 onsdag
Steven Pinkers Ett oskrivet blad har kommit ut från trycket. Det tog alltså fyra år för den svenska översättningen, men boken har debatterats sedan länge i originaltext. Är Pinker kanske för blasfemisk för Sverige med vår utbredda sociologism? Början på Kay Glans recension av boken i Axess är värd ett citat:

"Ibland får man intrycket av att svenska intellektuella vördar yttrandefriheten till den grad att de vill undvika att nöta på den. Genuin debatt - att man tar fasta på den bästa tolkningen av motståndarens argument och bemöter dem - ser man inte allt för ofta. Vanligtvis handlar det om att någon säger något som ligger utanför mainstream-uppfattningarna, varpå en uppretad hop samlas för att lyfta bort vederbörande."

Ett oskrivet blad har utsikter att bli en klassiker i nivå med Dawkins Den själviska genen. Det finns anledning att återkomma, med andra ord.

2006-05-26 fredag
Omläsning av Steven Pinkers Ett oskrivet blad pågår. Jag får samma känsla som av en annan skrift fast nästan 400 år äldre - utgiven samma år som Gustaf II Adolf dog - Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen. Galilei klargör också med naturlig auktoritet och stillsam polemik hur det förhåller sig - i hans fall gäller det den kopernikanska kosmologin - och gör det med tydliga argument och några enkla demonstationer som lämnar begränsat utrymme för tvivel. När vi idag har facit tycks självklarheten rent av generande. Likheten mellan böckerna ligger också i att Galilei utmanade gällande dogmer, i hans fall fastslagna av en mäktig kyrka. Pinker utmanar sekulära dogmer hävdade av en talför och månghövdad skara som förvisso inte kan utdöma dödsstraff, men väl så olustiga sanktioner av annat slag, som han ger några smakprov på i början av boken.

Annat

2010-09-08 onsdag
Lena Andersson hade i en som vanligt tänkvärd krönika i DN berört problematiken kring frivillig barnlöshet och föräldraskap. Malin Ullgren hakade på (DN 5/9) i en artikel som delvis är en replik till Lena A. Malin refererar där den kända anekdoten om Salomos visa dom, där han löser frågan vilken av två stridande kvinnor som är ett barns riktiga mor. Salomo föreslår att barnet huggs i två delar, varav kvinnorna får var sin del. Den ena kvinnan går med på förslaget, medan den andra säger att hon då hellre avstår sin rätt. Som man kan vänta anser Salomo den andra kvinnan vara barnets verkliga mor, och tilldömer det henne.

Malin Ullgren menar att domen kan ifrågasättas. Den första kvinnan kan ha varit så upptagen av sitt eget begär efter barnet att hon hellre förlorade pojken till döden än lämnade det ifrån sig. Den analysen föranledde en replik till Malin:

Läste din barnkrönika i söndagens DN och reagerade egentligen bara på en sak (resten, det litterära filosoferandet med postmodern lutning förstår jag inte så mycket av).

Saken gällde Salomos dom. Det finns en annan parabel som belyser ungefär samma problem, nämligen denna:

Ett hus börjar brinna. Huset har två dörrar och du hinner bara öppna en av dem för att rädda de instängda som finns där. Bakom den ena dörren står ditt eget barn, bakom den andra ett antal andra barn. Vilken dörr öppnar du?

Alla helt normala föräldrar räddar sitt eget barn, egentligen oavsett hur många barn som finns bakom den andra dörren. En oövervinnelig kraft får oss till detta, en kraft som fullständigt slår ut vårt rationella tänkande.

Ditt alternativ till Salomos dom är alltså en osannolik anomali. I verkligheten är barnens överlevnad det helt dominerande målet för barnens föräldrar. Mekanismen bakom denna starka kraft är lika självklar som den enkla principen bakom vår existens: evolutionens selektiva urval.

De gener vi har är de som genom årmiljonerna har visat sig vara bäst på att skapa sådana organismer, i vårt fall människor, som främjar just dessa geners fortlevnad. Det är alltså närmast en truism att vi har fått starka känslor för att värna barnens fortlevnad (för att inte tala om känslorna för att tillverka dem). Att få uppleva sitt barns död anses följaktligen vara den största av sorger.

Med den utgångspunkten kan konflikten mellan föräldrar och barn se ut som en motsägelse. Men när barnen växer upp blir förberedelsen för ett liv utanför hemmet allt viktigare för överlevnaden. Att det rena beskyddandet då ersätts av en frigörelseprocess blir inte särskilt onaturligt.

Vi kan naturligtvis alltid använda den sinnrika hjärna evolutionen har försett oss med till att filosofera, skapa utopier, skriva böcker. Men försöker vi i sådana verksamheter rationalisera bort de starka känslor som driver våra liv misslyckas vi konsekvent.

Här är postmodernismen fullkomligt paradoxal. Medan skapandet av olika sorters hjärnspöken uppfattas som en legitim kognitiv process, tillbakavisas den mänskliga hjärnans verkliga prestationer inom t.ex. naturvetenskapen som ”vilka berättelser som helst”, inte mera sanna än andra skrönor. (Men det kommer förr eller senare en ny upplysningsperiod då alla de nakna kejsarna kommer att beskrattas hejdlöst.)

Du lämnar ett förslag till läsning (Perkins Gilman). Jag följer ditt exempel och rekommenderar varmt Den själviska genen av Richard Dawkins, en både gammal och tidlös klassiker. Inget annat verk jag känner till ger samma oerhörda uppenbarelse och geniala belysning av livets ursprung och storhet. Läser man den boken framstår många mysterier kring föräldraskapet som triviala.


2009-01-13 tisdag
En av Chomskys många bidrag till mänsklighetens intellektuella framsteg är att ha satt spiken i kistan för behaviorismen. Ingen tror längre att Skinners förenklade mekanismer skulle kunna förklara inlärningen av allt vi kan, och i förlängningen hela vår personlighet. Men behaviorismens grava underskattning av biologiska och genetiska faktorer lever envist kvar inom sociologin.

Hur kommer det sig till exempel att vi som föräldrar så lätt blir provocerade till ilskna utbrott mot våra tonårsbarn, och vice versa? Den sortens konflikter är så vanliga att de närmast verkar vara regel. Granskar man fenomenet i ljuset av modernt ledarskaptänkande så tycks förhållandet helt huvudlöst. Våldsamma motsättningar är inget som kännetecknar ett gott ledarskap, och åstadkommer knappast några konstruktiva framsteg. Varför bär vi oss då åt på detta viset? En sak är säker: om vårt beteende skulle vara till hundra procent inlärt kunde vi för länge sedan lärt bort detta kontraproduktiva oskick med några lämpliga föräldrakurser.

Det svårbegripliga missförhållandet kan egentligen bara förklaras evolutionärt, men då blir det i gengäld desto rimligare. Vi behöver bara observera andra däggdjurs beteende mot sina ungar, eller för den delen fåglarna som knuffar ut ungarna ur boet och lugnt åser hur några av dem går under. Konflikten föräldrar-barn kommer i så fall ur en gammal mekanism som i mänsklighetens gryning var ändamålsenlig, men som inte längre är det. En mekanism som ledde till att några i en barnkull härdades medan de mindre livsdugliga slogs ut. Idag skall alla överleva (och vi tvingas i stället hålla en psykosocial vårdapparat för att ta hand om dem som inte klarar testet).

Ser vi processen som inneboende blir det enklare att förstå varför barnets (eller förälderns för den delen) provocerande beteende väcker aggressiva känslor som släcker ut allt rationellt tänkande. Först efter ett utbrott kan det hända att vi ser hur illa vi hanterade situationen. Men aldrig så fasta försäkringar att vi skall bättra oss till nästa gång brukar inte ha någon längre hållbarhet. Vi är snart där igen.

Av det här drar sociologen kanske slutsatsen att biologiska förklaringar leder till en pessimistisk människosyn. Det kan förstås ha sitt berättigande, men det finns också en konstruktiv konsekvens. Människan har fått en kraftfull hjärna att bekämpa biologin med. Också de mest impulsiva känslor kan behärskas, och framgångarna i det arbetet blir rimligen större om vi är medvetna om vilka krafter vi konfronteras med.

En gång i tiden ville människan tro att barnet provocerar föräldern därför att det fått för lite stryk. Det var när sociala förklaringsmodeller härskade man trodde så. När behaviorismens efterföljare fortfarande avvisar biologin så är den sortens tänkande möjligen inte pessimistiskt, men å andra sidan erbjuder det ingen lösning alls eftersom det inte inser problemets natur.

2009-01-14 onsdag
Funderingar som gårdagens om beteenden som en produkt av evolutionen bygger givetvis på spekulationer. Människan har ingen säker kunskap på området eftersom sådana samband är svåra att belägga. Kanske kartlägger vi i en avlägsen framtid de intrikata fenomen i hjärnan som får oss att handla som vi gör, och kanske härleder vi till och med fenomenens genetiska historia. Ingen vet.

Men det man kan säga är att de scenarier som kan byggas på evolutionsteorin är de mest rimliga och sannolika som kan göras idag. Oändligt mera sannolika än alla slutsatser som har byggts på t.ex. Freuds godtyckliga spekulationer som inte hade mycket mer än litterärt värde. (Desto mera beklagligt att de senare ännu har ett så fast grepp inom psykologin, och de förra är så föraktade.)

Ett exempel där kunskapen om våra biologiska villkor kan ha praktisk användning rör sig inom problematiken föräldrar-barn. Genom bl.a. tvillingstudier vet vi att ungefär hälften av variationen hos människans beteendedrag (traits hos Pinker) beror på arvet, resten på miljön. Av miljöfaktorerna kan dock bara runt tio procent härledas från föräldrarnas påverkan, resten kommer från den övriga omgivningen, för barn mestadels kamratkretsen. (Variationen är en viktig distinktion. Det är alltså inte så att hälften av beteendedragen hos varje människa beror på arvet. Det skiljer mellan olika individer.)

Det här är en kunskap om vår biologi som kan användas konstruktivt i uppfostran. Vill vi optimera våra barns möjligheter till en god och framgångsrik utveckling bör vi i första hand tänka på i vilken omgivning vi placerar barnen. Bostadsorten, skolan, idrottsklubben - där bör vi som föräldrar lägga lite resurser på planering. Sedan behöver vi inte känna en alltför svårartad stress över att inte själva vara perfekta uppfostrare. I bästa fall kan vi lättare slappna av och hålla tillbaka våra aggressiva instinkter gentemot barnen, till fromma för en lugn och harmonisk familjemiljö. Att vara goda föredömen är nog det viktigaste vi kan ägna oss åt.

2009-03-16 söndag
Vi har med rätta fått lära oss att fördomar är av ondo. Vad vi däremot inte har fått lära oss är att rätt skilja mellan fördomar och generella erfarenheter. Om någon som i hela sitt liv bara sett vita svanar antar att nästa svan han kommer att se är vit så är det en gissning som grundar sig på hög sannolikhet. Om han däremot i förväg bedömer nästa svan han kommer att se som om den med säkerhet kommer att vara vit, så är det en fördom.

När vi säger att smålänningar är sparsamma så kan det vara ett korrekt påstående om en statistisk avvikelse gentemot andra regioner, verifierbart med en sociologisk studie. Samtidigt säger all erfarenhet att det finns variationer mellan individer när det gäller egenskaper. Att i förväg betrakta varje enskild smålänning som sparsam är alltså en fördom. Det spelar ingen roll om den sociologiska studien skulle visa att sannolikheten för att man har rätt är hög.

Den rättmätiga aversionen mot fördomar har lett till att också själva diskussionen om generella skillnader mellan regioner och grupper av människor har tabubelagts. En effekt av att lämna detta tomrum i debatten är att extremhögern har fått en politisk nisch för sina förvrängda argument i t.ex. invandrarfrågan. En annan är att också en del intressanta frågeställningar förvisats till garderoben. Därmed är jag framme vid ämnet för dagen.

Som inflyttad till Lysekil i Bohuslän tycker man sig snart märka att flera specifika drag är gemensamma för en stor grupp av urinvånarna. Observansen blir antagligen särskilt hög om man i sitt tidigare liv enbart bott i större svenska städer. Efter ett tag gör man till en privat sport att gissa om personer man träffar är "riktiga" lysekilsbor eller inflyttade. (För lokalbefolkningen krävs minst tre generationer för att någon skall börja räknas som lysekilsbo.)

Första ämnet: Lysekilsbon är sparsam. Det tar sig många intressanta uttryck. När hushållet efter flytten behöver kompletteras upptäcker man som ett förvånande mönster att handlarna ofta försöker avråda en från att köpa de bästa och dyraste av varorna. Skulle man stå på sig kan de lägga ner avsevärd energi på att övertyga om sina egna råd. Sparsamheten sitter så djupt att den också omfattar kunderna, till och med när det går ut över den egna vinsten. Snart märker man att det också gäller frågan om vem som skall bestämma (ett annat mönster att återkomma till).

Ett annat smått rörande exempel: Den höge chefen i det stora bolaget, ansvarig för årliga mångmiljonvinster, har en anställningsintervju med en sökande till en viktig tjänst. Kaffe serveras. Efter intervjun visar det sig att gästens sockerbit är oanvänd. Chefen tar då den pappersinslagna biten och letar upp en sockerskål för att lägga tillbaka dyrgripen. Räknat på det värde hans därigenom förbrukade arbetstid har för företaget är handlingen förstås gravt irrationell. Sockerbiten är bara värd en bråkdel så mycket. Men det handlar inte om värde och rationalitet, utan om en reflexmässig sparsamhet som är mera fundamental.

2009-03-27 fredag
Utpräglad sparsamhet som allmänt fenomen hittar man i delar av landet där tillvaron historiskt sett har varit som kärvast och utkomsten som magrast. Där var sparsamheten nödvändig och därför rationell. Men trots att de hårda villkoren ofta ligger långt tillbaka i tiden kan sparsamheten leva kvar. Är det ett socialt arv, eller kan beteendet ha djupare rötter?

En bekant, född i en mycket kärv del av landet, har ännu som äldre gentleman kvar sin nästan pedantiska sparsamhet, särskilt när det gäller mindre värden. Då hör till saken att han levde i sin barndomstrakt bara under skoltiden, att han sedan dess vistats i urban miljö, tidigt blev ekonomiskt oberoende och till sist förmögen. Som påtagligt intelligent inser han att beteendet inte är rationellt utan kommer ur ett inre tvång som inte har med intellektet att göra. Han unnar sig sålunda allt han verkligen vill ha, oavsett kostnad, men har en panisk motvilja mot varje utgift han anser onödig (som till exempel att spola fram friskt vatten ur kranen till morgonkaffet).

Hur rimligt är det att härleda sådana nästan tvångsmässiga beteenden till social inlärning, när tiden för omlärning har varit många gånger längre? Tillämpar vi Occams rakkniv på problemet så framstår en genetisk förklaring som mera självklar. Till och med att det naturliga urvalet spelat en roll, trots det förhållandevis korta perspektivet. Ett inte särskilt kvalificerat antagande är att slösaktiga individer i en miljö som krävde sparsamhet hade svårigheter att få bilda familj och avla barn.

Man kan föreställa sig att förmågan till sparsamhet ligger latent i människans natur, eftersom den i alla tider bör ha haft ett överlevnadsvärde. Om den genetiska basen för en sådan egenskap skulle kunna koncentreras, och till och med utvecklas, även under ett begränsat antal generationer är inte en helt befängd tanke. Givetvis handlar det om spekulationer, som inte kan beläggas förrän sådana gener eventuellt har identifierats, men ändå spekulationer med mera substans än de behavioristiskt grundade som vi översköljts med i decennier, och fortfarande möts av från socialvetenskaperna.


2008-10-08 onsdag
För någon månad sedan presenterades "otrohetsgenen": fyra av tio män som knyter an dåligt till sin partner visar sig ha just den speciella genen. Det gav Karin Johannisson anledning att skriva (DN 4/9) om motsättningen mellan biologi och sociologi. Eller rättare uttryckt om det som hon uppfattar som en motsättning. Anslaget är det postmoderna, att kunskapen i sig är relativ. I Johannissons tappning att "förklaringsmodellerna för mänskligt beteende följer historiska mönster. I tider av instabilitet gäller biologi; och här bär Europa på en dyster historia. I tider av välfärdsutveckling gäller sociologi och den optimism som ligger i att människan formas av förändringsbara livsvillkor".

Bortsett från den relativistiska tvivelaktigheten är detta förstås ett skamgrepp. Europas dystra historia har inget med biologi som vetenskap att göra. Till sin väsentliga del handlar den historian om en samling rasister som vantolkade darwinismen för att få den att passa in i sin patologiska politik. Oförmågan att hålla isär begreppen hade den dystra följden att humanister och många andra fick beröringsskräck inför själva ordet biologi. Därav också föreställningen om en motsättning mellan biologi och sociologi.

Människan är otvivelaktig ett däggdjur, och vår natur kan bland annat studeras på grund av sina likheter med andra djurs. Denna vår natur kan biologin ge oss fördjupad kunskap om. Men en absolut särställning får vi genom att vår hjärna ger oss möjligheter att medvetet forma vår miljö, och detta kan vi forska om inom humanvetenskaperna. Alltså två skilda fält, båda med berättigad existens.

Varifrån vår då vår tids, enligt Johannisson, stora intresse för biologin? Om det skulle funnits ett sådant intresse så kunde det ha berott på molekylärbiologins enorma utveckling alltsedan upptäckten av DNA. Vi kan nu studera vårt släktskap med andra djur, inte bara okulärt, utan på molekylnivå. Vi kan fastställa när i tiden olika utvecklingsgrenar under evolutionen skildes åt, vi kan följa människans vandringar över kontinenterna och vi kan alltså belägga delar av vår natur på genernas nivå. Kunskapens tillväxt inom det här fältet är närmast explosionsartad.

Men det stora intresse som Johannisson talar om finns knappast. De "hunsade och samhälls- och kulturvetenskaperna" dominerar helt det offentliga samtalet, och Johannisson befinner sig bland en imponerande skara likasinnade som driver samma "guilt by association"-anklagelse mot biologin. Den rent postmoderna falangen, som fortfarande är livaktig, förnekar till och med naturvetenskaperna helt och hållet.

I en punkt har Johannisson naturligtvis rätt: humanvetenskaperna får mindre forskningsanslag än naturvetenskaperna. Men det kanske kan vara på sin plats med lite självkritik. Vad har man åstadkommit? Postmodernismen har med sin kunskapsrelativism drivit in humanvetenskaperna i en återvändsgränd från vilken det är en lång väg för att återkomma till reell kunskap. Självömkan är inte på sin plats till den del som situationen är självförvållad.

Johannissons egen artikel påminner bara genom sin publicering om hur fel hon har i sin huvudtes. Hur är förhållandet mellan antalet sådana biologiskeptiska artiklar och antalet med det rakt motsatta innehållet på våra stora medias opinionsbildande sidor? Det kan man inte säga, eftersom division med noll i matematikens begreppsvärld inte är definierat.

2008-11-29 lördag
Psykologer och sociologer av den gamla skolan såg ut att förlora sin hegemoni när två fundament - freudianismen och behaviorismen - tappade sin vetenskapliga trovärdighet. Men via postmoderna kanaler återkom behaviorismen och den spekulativa psykoanalysen i relativistiska och mera vulgära versioner. Och den gamla skolans män fick se sig omsprungna av en ny generation som gjorde till sin uppgift att i alla lägen bilda front mot biologisk vetenskap. Sociologismen fick drag av religion.

Steven Pinker har beskrivit den konflikten på ett ojämförligt sätt i Ett oskrivet blad, till vilken inget finns att tillägga. Men exemplen ramlar in med jämna mellanrum och ger anledning till frågor. Nu t.ex. på DN:s Insidan (26/11), där dock Martin Ingvar får balansera diskussionen.

Artikeln handlar den här gången om mäns våld. Psykologens tes är den vanliga, att allt i vårt beteende är sådant som vi lärt oss: "Flickor blir lärda att försöka skydda sig genom att dra sig tillbaka eller underordna sig..." "Pojkar får istället lära sig att gå till attack." När sådana påståenden levereras med manisk upprepning kunde man tycka att det någon gång skulle kunna redovisas en antydan till empiriska belägg. När, var och hur sker denna inlärning?

Skulle dagispersonalen i Sverige uppmuntra pojkars aggressivitet? Skulle föräldrar i gemen göra det? Eller skolans lärare? Som Martin Ingvar konstaterar är det tvärtom: ansträngningarna vuxenvärlden gör går ut på att hämma och mildra pojkars utlevande beteende. "Utan kulturen och socialiseringen skulle vi män vara ännu brutalare." Förklaringen är den både teoretiskt och empiriskt självklara, att skillnaden i våldsbenägenhet mellan könen i grunden är biologiskt betingad.

En amerikans socialpsykolog får svara för ett argument som i varje fall har någon bärighet, nämligen att biologin är ointressant därför att vi inte kan göra någonting åt den. Förvisso sant, men problemet med den felaktiga utgångspunkten att allt beror på inlärning kan förleda till ineffektiva metoder i socialiseringsarbetet. För att inte tala om den besvikelse som följer av att alltid mer eller mindre misslyckas.

Inser vi att de grundläggande förklaringarna till vårt beteende är biologiska så ökar rimligen sannolikheten att hitta optimala strategier för socialiseringen. Inga metoder blir någonsin bättre om vi går in i en problemsituation med önsketänkande om orsakssambanden. Sanningen tar i längden alltid ut sin rätt.

Den väsentliga insikten är alltså att vår personlighet och våra egenskaper ligger djupt i den genetiskt betingade konstitutionen. Vilka följder den kunskapen har för socialiseringsprocessen är förstås den stora frågan. Till att börja med behöver man ta hänsyn till variationen av egenskaper mellan olika individer. Accepterar man sedan att personligheten är något som inte kan förändras i en handvändning så når man kanske större framgång med att granska miljöfaktorer som påverkar beteenden. Ser vi tillbaka på våra egna liv, och våra barns, så påminns vi säkert om att goda föräldrar, pedagoger och ledare är sådana som har den kunskapen, som kort sagt har god människokännedom. Och en viktig förutsättning för att uppnå en god människokännedom är uppenbarligen att bortse från postmoderna psykologers teoretiska villfarelser.