|
Steven Pinker
2006-03-26 söndag
Nu har det aviserats att Steven Pinkers bok The Blank Slate skall
komma ut på svenska. Boken publicerades i original för fyra år sedan och har
diskuterats i olika media också i Sverige. Det är möjligen betecknande för
den svenska sociologismen att det dröjt så länge med en översättning.
Vi är ett av världens mest sekulariserade länder, men det betyder inte att
vi därför är mera rationalistiskt inriktade än andra. Vårt behov av
trosföreställningar har i stället tagit sig andra uttryck. Begreppet "miljö"
i olika betydelser har i det sammanhanget fått en central och ibland
religiöst färgad betydelse.
När boken väl kommer ut här, enligt uppgift under titeln Ett oskrivet
blad, kan det vara läge att återkomma med en längre text.
2006-04-26 onsdag
Steven Pinkers Ett oskrivet blad har kommit ut från trycket. Det tog
alltså fyra år för den svenska översättningen, men boken har debatterats
sedan länge i originaltext. Är Pinker kanske för blasfemisk för Sverige med
vår utbredda sociologism? Början på Kay Glans recension av boken i Axess
är värd ett citat:
"Ibland får man
intrycket av att svenska intellektuella vördar yttrandefriheten till den
grad att de vill undvika att nöta på den. Genuin debatt - att man tar
fasta på den bästa tolkningen av motståndarens argument och bemöter dem -
ser man inte allt för ofta. Vanligtvis handlar det om att någon säger
något som ligger utanför mainstream-uppfattningarna, varpå en
uppretad hop samlas för att lyfta bort vederbörande."
Ett
oskrivet blad har utsikter att bli en klassiker i nivå med Dawkins
Den själviska genen. Det finns anledning att återkomma, med andra ord.
2006-05-26 fredag
Omläsning av Steven Pinkers Ett oskrivet blad pågår.
Jag får samma känsla som av en annan skrift fast nästan 400 år äldre -
utgiven samma år som Gustaf II Adolf dog - Galileo Galileis Dialog om de
två världssystemen. Galilei klargör också med naturlig auktoritet och
stillsam polemik hur det förhåller sig - i hans fall gäller det den
kopernikanska kosmologin - och gör det med tydliga argument och några enkla
demonstationer som lämnar begränsat utrymme för tvivel. När vi idag har
facit tycks självklarheten rent av generande. Likheten mellan böckerna
ligger också i att Galilei utmanade gällande dogmer, i hans fall fastslagna
av en mäktig kyrka. Pinker utmanar sekulära dogmer hävdade av en talför och
månghövdad skara som förvisso inte kan utdöma dödsstraff, men väl så
olustiga sanktioner av annat slag, som han ger några smakprov på i början av
boken.
Annat
2010-09-08 onsdag
Lena Andersson hade i en som vanligt tänkvärd krönika i DN berört
problematiken kring frivillig barnlöshet och föräldraskap. Malin Ullgren
hakade på (DN 5/9) i en artikel som delvis är en replik till Lena A. Malin
refererar där den kända anekdoten om Salomos visa dom, där han löser
frågan vilken av två stridande kvinnor som är ett barns riktiga mor.
Salomo föreslår att barnet huggs i två delar, varav kvinnorna får var sin
del. Den ena kvinnan går med på förslaget, medan den andra säger att hon
då hellre avstår sin rätt. Som man kan vänta anser Salomo den andra
kvinnan vara barnets verkliga mor, och tilldömer det henne.
Malin Ullgren menar att domen kan ifrågasättas. Den första kvinnan kan ha
varit så upptagen av sitt eget begär efter barnet att hon hellre förlorade
pojken till döden än lämnade det ifrån sig. Den analysen föranledde en
replik till Malin:
Läste din barnkrönika i söndagens
DN och reagerade egentligen bara på en sak (resten, det litterära
filosoferandet med postmodern lutning förstår jag inte så mycket av).
Saken gällde Salomos dom. Det finns en annan parabel som belyser ungefär
samma problem, nämligen denna:
Ett hus börjar brinna. Huset har två dörrar och du hinner bara öppna en av
dem för att rädda de instängda som finns där. Bakom den ena dörren står
ditt eget barn, bakom den andra ett antal andra barn. Vilken dörr öppnar
du?
Alla helt normala föräldrar räddar sitt eget barn, egentligen oavsett hur
många barn som finns bakom den andra dörren. En oövervinnelig kraft får
oss till detta, en kraft som fullständigt slår ut vårt rationella
tänkande.
Ditt alternativ till Salomos dom är alltså en osannolik anomali. I verkligheten är barnens
överlevnad det helt dominerande målet för barnens föräldrar. Mekanismen
bakom denna starka kraft är lika självklar som den enkla principen bakom
vår existens: evolutionens selektiva urval.
De gener vi har är de som genom årmiljonerna har visat sig vara bäst på
att skapa sådana organismer, i vårt fall människor, som främjar just dessa
geners fortlevnad. Det är alltså närmast en truism att vi har fått starka
känslor för att värna barnens fortlevnad (för att inte tala om känslorna
för att tillverka dem). Att få uppleva sitt barns död anses följaktligen
vara den största av sorger.
Med den utgångspunkten kan konflikten mellan föräldrar och barn se ut som
en motsägelse. Men när barnen växer upp blir förberedelsen för ett liv
utanför hemmet allt viktigare för överlevnaden. Att det rena beskyddandet
då ersätts av en frigörelseprocess blir inte särskilt onaturligt.
Vi kan naturligtvis alltid använda den sinnrika hjärna evolutionen har
försett oss med till att filosofera, skapa utopier, skriva böcker. Men
försöker vi i sådana verksamheter rationalisera bort de starka känslor som
driver våra liv misslyckas vi konsekvent.
Här är postmodernismen fullkomligt paradoxal. Medan skapandet av olika
sorters hjärnspöken uppfattas som en legitim kognitiv process,
tillbakavisas den mänskliga hjärnans verkliga prestationer inom t.ex.
naturvetenskapen som ”vilka berättelser som helst”, inte mera sanna än
andra skrönor. (Men det kommer förr eller senare en ny upplysningsperiod
då alla de nakna kejsarna kommer att beskrattas hejdlöst.)
Du lämnar ett förslag till läsning (Perkins Gilman). Jag följer ditt
exempel och rekommenderar varmt Den själviska genen av Richard
Dawkins, en både gammal och tidlös klassiker. Inget annat verk jag känner
till ger samma oerhörda uppenbarelse och geniala belysning av livets
ursprung och storhet. Läser man den boken framstår många mysterier kring
föräldraskapet som triviala.
2009-01-13 tisdag
En av Chomskys många bidrag till mänsklighetens intellektuella
framsteg är att ha satt spiken i kistan för behaviorismen. Ingen tror
längre att Skinners förenklade mekanismer skulle kunna förklara
inlärningen av allt vi kan, och i förlängningen hela vår personlighet. Men
behaviorismens grava underskattning av biologiska och genetiska faktorer
lever envist kvar inom sociologin.
Hur kommer det sig till exempel att vi som föräldrar så lätt blir
provocerade till ilskna utbrott mot våra tonårsbarn, och vice versa? Den
sortens konflikter är så vanliga att de närmast verkar vara regel.
Granskar man fenomenet i ljuset av modernt ledarskaptänkande så tycks
förhållandet helt huvudlöst. Våldsamma motsättningar är inget som
kännetecknar ett gott ledarskap, och åstadkommer knappast några
konstruktiva framsteg. Varför bär vi oss då åt på detta viset? En sak är
säker: om vårt beteende skulle vara till hundra procent inlärt kunde vi
för länge sedan lärt bort detta kontraproduktiva oskick med några lämpliga
föräldrakurser.
Det svårbegripliga missförhållandet kan egentligen bara förklaras
evolutionärt, men då blir det i gengäld desto rimligare. Vi behöver bara
observera andra däggdjurs beteende mot sina ungar, eller för den delen
fåglarna som knuffar ut ungarna ur boet och lugnt åser hur några av dem
går under. Konflikten föräldrar-barn kommer i så fall ur en gammal
mekanism som i mänsklighetens gryning var ändamålsenlig, men som inte
längre är det. En mekanism som ledde till att några i en barnkull härdades
medan de mindre livsdugliga slogs ut. Idag skall alla överleva (och vi
tvingas i stället hålla en psykosocial vårdapparat för att ta hand om dem
som inte klarar testet).
Ser vi processen som inneboende blir det enklare att förstå varför barnets
(eller förälderns för den delen) provocerande beteende väcker aggressiva
känslor som släcker ut allt rationellt tänkande. Först efter ett utbrott
kan det hända att vi ser hur illa vi hanterade situationen. Men aldrig så
fasta försäkringar att vi skall bättra oss till nästa gång brukar inte ha
någon längre hållbarhet. Vi är snart där igen.
Av det här drar sociologen kanske slutsatsen att biologiska förklaringar
leder till en pessimistisk människosyn. Det kan förstås ha sitt
berättigande, men det finns också en konstruktiv konsekvens. Människan har
fått en kraftfull hjärna att bekämpa biologin med. Också de mest impulsiva
känslor kan behärskas, och framgångarna i det arbetet blir rimligen större
om vi är medvetna om vilka krafter vi konfronteras med.
En gång i tiden ville människan tro att barnet provocerar föräldern därför
att det fått för lite stryk. Det var när sociala förklaringsmodeller
härskade man trodde så. När behaviorismens efterföljare fortfarande avvisar
biologin så är den sortens tänkande möjligen inte pessimistiskt, men å andra
sidan erbjuder det ingen lösning alls eftersom det inte inser problemets
natur.
2009-01-14 onsdag
Funderingar som gårdagens om beteenden som en produkt av evolutionen
bygger givetvis på spekulationer. Människan har ingen säker kunskap på
området eftersom sådana samband är svåra att belägga. Kanske kartlägger vi
i en avlägsen framtid de intrikata fenomen i hjärnan som får oss att
handla som vi gör, och kanske härleder vi till och med fenomenens
genetiska historia. Ingen vet.
Men det man kan säga är att de scenarier som kan byggas på
evolutionsteorin är de mest rimliga och sannolika som kan göras idag.
Oändligt mera sannolika än alla slutsatser som har byggts på t.ex. Freuds
godtyckliga spekulationer som inte hade mycket mer än litterärt värde.
(Desto mera beklagligt att de senare ännu har ett så fast grepp inom
psykologin, och de förra är så föraktade.)
Ett exempel där kunskapen om våra biologiska villkor kan ha praktisk
användning rör sig inom problematiken föräldrar-barn. Genom bl.a.
tvillingstudier vet vi att ungefär hälften av variationen hos människans
beteendedrag (traits hos Pinker) beror på arvet, resten på miljön.
Av miljöfaktorerna kan dock bara runt tio procent härledas från
föräldrarnas påverkan, resten kommer från den övriga omgivningen, för barn
mestadels kamratkretsen. (Variationen är en viktig distinktion. Det
är alltså inte så att hälften av beteendedragen hos varje människa
beror på arvet. Det skiljer mellan olika individer.)
Det här är en kunskap om vår biologi som kan användas konstruktivt i
uppfostran. Vill vi optimera våra barns möjligheter till en god och
framgångsrik utveckling bör vi i första hand tänka på i vilken omgivning
vi placerar barnen. Bostadsorten, skolan, idrottsklubben - där bör vi som
föräldrar lägga lite resurser på planering. Sedan behöver vi inte känna en
alltför svårartad stress över att inte själva vara perfekta uppfostrare. I
bästa fall kan vi lättare slappna av och hålla tillbaka våra aggressiva
instinkter gentemot barnen, till fromma för en lugn och harmonisk
familjemiljö. Att vara goda föredömen är nog det viktigaste vi kan ägna
oss åt.
2009-03-16 söndag
Vi har med rätta fått lära oss att fördomar är av ondo. Vad vi däremot
inte har fått lära oss är att rätt skilja mellan fördomar och generella
erfarenheter. Om någon som i hela sitt liv bara sett vita svanar antar att
nästa svan han kommer att se är vit så är det en gissning som grundar sig
på hög sannolikhet. Om han däremot i förväg bedömer nästa svan han kommer
att se som om den med säkerhet kommer att vara vit, så är det en fördom.
När vi säger att smålänningar är sparsamma så kan det vara ett korrekt
påstående om en statistisk avvikelse gentemot andra regioner, verifierbart
med en sociologisk studie. Samtidigt säger all erfarenhet att det finns
variationer mellan individer när det gäller egenskaper. Att i förväg
betrakta varje enskild smålänning som sparsam är alltså en fördom. Det
spelar ingen roll om den sociologiska studien skulle visa att
sannolikheten för att man har rätt är hög.
Den rättmätiga aversionen mot fördomar har lett till att också själva
diskussionen om generella skillnader mellan regioner och grupper av
människor har tabubelagts. En effekt av att lämna detta tomrum i debatten
är att extremhögern har fått en politisk nisch för sina förvrängda
argument i t.ex. invandrarfrågan. En annan är att också en del intressanta
frågeställningar förvisats till garderoben. Därmed är jag framme vid ämnet
för dagen.
Som inflyttad till Lysekil i Bohuslän tycker man sig snart märka att flera
specifika drag är gemensamma för en stor grupp av urinvånarna. Observansen
blir antagligen särskilt hög om man i sitt tidigare liv enbart bott i
större svenska städer. Efter ett tag gör man till en privat sport att
gissa om personer man träffar är "riktiga" lysekilsbor eller inflyttade.
(För lokalbefolkningen krävs minst tre generationer för att någon skall
börja räknas som lysekilsbo.)
Första ämnet: Lysekilsbon är sparsam. Det tar sig många intressanta
uttryck. När hushållet efter flytten behöver kompletteras upptäcker man
som ett förvånande mönster att handlarna ofta försöker avråda en från att
köpa de bästa och dyraste av varorna. Skulle man stå på sig kan de lägga
ner avsevärd energi på att övertyga om sina egna råd. Sparsamheten sitter
så djupt att den också omfattar kunderna, till och med när det går ut över
den egna vinsten. Snart märker man att det också gäller frågan om vem som
skall bestämma (ett annat mönster att återkomma till).
Ett annat smått rörande exempel: Den höge chefen i det stora bolaget,
ansvarig för årliga mångmiljonvinster, har en anställningsintervju med en
sökande till en viktig tjänst. Kaffe serveras. Efter intervjun visar det
sig att gästens sockerbit är oanvänd. Chefen tar då den pappersinslagna
biten och letar upp en sockerskål för att lägga tillbaka dyrgripen.
Räknat på det värde hans därigenom förbrukade arbetstid har för företaget
är handlingen förstås gravt irrationell. Sockerbiten är bara värd en
bråkdel så mycket. Men det handlar inte om värde och rationalitet, utan om
en reflexmässig sparsamhet som är mera fundamental.
2009-03-27 fredag
Utpräglad sparsamhet som allmänt fenomen hittar man i delar av landet där
tillvaron historiskt sett har varit som kärvast och utkomsten som magrast.
Där var sparsamheten nödvändig och därför rationell. Men trots att de
hårda villkoren ofta ligger långt tillbaka i tiden kan sparsamheten leva
kvar. Är det ett socialt arv, eller kan beteendet ha djupare rötter?
En bekant, född i en mycket kärv del av landet, har ännu som äldre
gentleman kvar sin nästan pedantiska sparsamhet, särskilt när det gäller
mindre värden. Då hör till saken att han levde i sin barndomstrakt bara
under skoltiden, att han sedan dess vistats i urban miljö, tidigt blev
ekonomiskt oberoende och till sist förmögen. Som påtagligt intelligent
inser han att beteendet inte är rationellt utan kommer ur ett inre tvång
som inte har med intellektet att göra. Han unnar sig sålunda allt han
verkligen vill ha, oavsett kostnad, men har en panisk motvilja mot varje
utgift han anser onödig (som till exempel att spola fram friskt vatten ur
kranen till morgonkaffet).
Hur rimligt är det att härleda sådana nästan tvångsmässiga beteenden till
social inlärning, när tiden för omlärning har varit många gånger längre?
Tillämpar vi Occams rakkniv på problemet så framstår en genetisk
förklaring som mera självklar. Till och med att det naturliga urvalet
spelat en roll, trots det förhållandevis korta perspektivet. Ett inte
särskilt kvalificerat antagande är att slösaktiga individer i en miljö som
krävde sparsamhet hade svårigheter att få bilda familj och avla barn.
Man kan föreställa sig att förmågan till sparsamhet ligger latent i
människans natur, eftersom den i alla tider bör ha haft ett
överlevnadsvärde. Om den genetiska basen för en sådan egenskap skulle
kunna koncentreras, och till och med utvecklas, även under ett begränsat
antal generationer är inte en helt befängd tanke. Givetvis handlar det om
spekulationer, som inte kan beläggas förrän sådana gener eventuellt har
identifierats, men ändå spekulationer med mera substans än de
behavioristiskt grundade som vi översköljts med i decennier, och
fortfarande möts av från socialvetenskaperna.
2008-10-08 onsdag
För någon månad sedan presenterades "otrohetsgenen": fyra av tio män
som knyter an dåligt till sin partner visar sig ha just den speciella
genen. Det gav Karin Johannisson anledning att skriva (DN 4/9) om
motsättningen mellan biologi och sociologi. Eller rättare uttryckt om det
som hon uppfattar som en motsättning. Anslaget är det postmoderna, att
kunskapen i sig är relativ. I Johannissons tappning att
"förklaringsmodellerna för mänskligt beteende följer historiska mönster. I
tider av instabilitet gäller biologi; och här bär Europa på en dyster
historia. I tider av välfärdsutveckling gäller sociologi och den optimism
som ligger i att människan formas av förändringsbara livsvillkor".
Bortsett från den relativistiska tvivelaktigheten är detta förstås ett
skamgrepp. Europas dystra historia har inget med biologi som vetenskap att
göra. Till sin väsentliga del handlar den historian om en samling rasister
som vantolkade darwinismen för att få den att passa in i sin patologiska
politik. Oförmågan att hålla isär begreppen hade den dystra följden att
humanister och många andra fick beröringsskräck inför själva ordet
biologi. Därav också föreställningen om en motsättning mellan biologi och
sociologi.
Människan är otvivelaktig ett däggdjur, och vår natur kan bland annat
studeras på grund av sina likheter med andra djurs. Denna vår natur kan
biologin ge oss fördjupad kunskap om. Men en absolut särställning får vi
genom att vår hjärna ger oss möjligheter att medvetet forma vår miljö, och
detta kan vi forska om inom humanvetenskaperna. Alltså två skilda fält,
båda med berättigad existens.
Varifrån vår då vår tids, enligt Johannisson, stora intresse för biologin?
Om det skulle funnits ett sådant intresse så kunde det ha berott på
molekylärbiologins enorma utveckling alltsedan upptäckten av DNA. Vi kan
nu studera vårt släktskap med andra djur, inte bara okulärt, utan på
molekylnivå. Vi kan fastställa när i tiden olika utvecklingsgrenar under
evolutionen skildes åt, vi kan följa människans vandringar över
kontinenterna och vi kan alltså belägga delar av vår natur på genernas
nivå. Kunskapens tillväxt inom det här fältet är närmast explosionsartad.
Men det stora intresse som Johannisson talar om finns knappast. De
"hunsade och samhälls- och kulturvetenskaperna" dominerar helt det
offentliga samtalet, och Johannisson befinner sig bland en imponerande
skara likasinnade som driver samma "guilt by association"-anklagelse mot
biologin. Den rent postmoderna falangen, som fortfarande är livaktig,
förnekar till och med naturvetenskaperna helt och hållet.
I en punkt har Johannisson naturligtvis rätt: humanvetenskaperna får
mindre forskningsanslag än naturvetenskaperna. Men det kanske kan vara på
sin plats med lite självkritik. Vad har man åstadkommit? Postmodernismen
har med sin kunskapsrelativism drivit in humanvetenskaperna i en
återvändsgränd från vilken det är en lång väg för att återkomma till reell
kunskap. Självömkan är inte på sin plats till den del som situationen är
självförvållad.
Johannissons egen artikel påminner bara genom sin publicering om hur fel
hon har i sin huvudtes. Hur är förhållandet mellan antalet sådana
biologiskeptiska artiklar och antalet med det rakt motsatta innehållet på
våra stora medias opinionsbildande sidor? Det kan man inte säga, eftersom
division med noll i matematikens begreppsvärld inte är definierat.
2008-11-29 lördag
Psykologer och sociologer av den gamla skolan såg ut att förlora
sin hegemoni när två fundament - freudianismen och behaviorismen - tappade
sin vetenskapliga trovärdighet. Men via postmoderna kanaler återkom
behaviorismen och den spekulativa psykoanalysen i relativistiska och mera
vulgära versioner. Och den gamla skolans män fick se sig omsprungna av en
ny generation som gjorde till sin uppgift att i alla lägen bilda front mot
biologisk vetenskap. Sociologismen fick drag av religion.
Steven Pinker har beskrivit den konflikten på ett ojämförligt sätt i
Ett oskrivet blad, till vilken inget finns att tillägga. Men exemplen
ramlar in med jämna mellanrum och ger anledning till frågor. Nu t.ex. på
DN:s Insidan (26/11), där dock Martin Ingvar får balansera diskussionen.
Artikeln handlar den här gången om mäns våld. Psykologens tes är den
vanliga, att allt i vårt beteende är sådant som vi lärt oss: "Flickor blir
lärda att försöka skydda sig genom att dra sig tillbaka eller underordna
sig..." "Pojkar får istället lära sig att gå till attack." När sådana
påståenden levereras med manisk upprepning kunde man tycka att det någon
gång skulle kunna redovisas en antydan till empiriska belägg. När, var och
hur sker denna inlärning?
Skulle dagispersonalen i Sverige uppmuntra pojkars aggressivitet? Skulle
föräldrar i gemen göra det? Eller skolans lärare? Som Martin Ingvar
konstaterar är det tvärtom: ansträngningarna vuxenvärlden gör går ut på
att hämma och mildra pojkars utlevande beteende. "Utan kulturen och
socialiseringen skulle vi män vara ännu brutalare." Förklaringen är den
både teoretiskt och empiriskt självklara, att skillnaden i våldsbenägenhet
mellan könen i grunden är biologiskt betingad.
En amerikans socialpsykolog får svara för ett argument som i varje fall
har någon bärighet, nämligen att biologin är ointressant därför att vi
inte kan göra någonting åt den. Förvisso sant, men problemet med den
felaktiga utgångspunkten att allt beror på inlärning kan förleda till
ineffektiva metoder i socialiseringsarbetet. För att inte tala om den
besvikelse som följer av att alltid mer eller mindre misslyckas.
Inser vi att de grundläggande förklaringarna till vårt beteende är
biologiska så ökar rimligen sannolikheten att hitta optimala strategier
för socialiseringen. Inga metoder blir någonsin bättre om vi går in i en
problemsituation med önsketänkande om orsakssambanden. Sanningen tar i
längden alltid ut sin rätt.
Den väsentliga insikten är alltså att vår personlighet och våra egenskaper
ligger djupt i den genetiskt betingade konstitutionen. Vilka följder den
kunskapen har för socialiseringsprocessen är förstås den stora frågan.
Till att börja med behöver man ta hänsyn till variationen av egenskaper
mellan olika individer. Accepterar man sedan att personligheten är något
som inte kan förändras i en handvändning så når man kanske större framgång
med att granska miljöfaktorer som påverkar beteenden. Ser vi tillbaka på
våra egna liv, och våra barns, så påminns vi säkert om att goda föräldrar,
pedagoger och ledare är sådana som har den kunskapen, som kort sagt har
god människokännedom. Och en viktig förutsättning för att uppnå en god
människokännedom är uppenbarligen att bortse från postmoderna psykologers
teoretiska villfarelser.
|
|