Dagsnoteringar 2009 - 2012

Till menyn

 Till äldre noteringar                  

2012-02-04 lördag
Lika tätt som kraven på Saabs snara nedläggning duggade i DN, lika tätt har hittills beklagandena av Astra Zenecas avveckling av forskningen i Södertälje återkommit. Journalister i de flesta medier hyste åsikten att Saab borde dödas så snabbt och effektivt som möjligt eftersom bolaget inte  gick med vinst. Astras forskningsavdelning i Södertälje hade egentligen inte producerat några användbara resultat sedan 1948 då Xylocain uppfanns (enligt Karin Bojs i DN), och var alltså en långvarig förlustverksamhet för ägarna. Journalisterna tycks ha stora problem med sin logik, men det är bara skenbart. Skillnaden i bedömning beror med säkerhet på att Astra ligger i Stockholmsregionen och därför är ett företag "riksjournalisterna" känner till på nära håll, kanske har vänner som arbetar i osv. Och det man är bekant med, företag eller människor, har man i allmänhet större medkännande med.

Här bara en liten observation inne i dagens debattartikel, där man hittar följande mening: "Betydelsen av en nedmontering av Astra Zenecas forskning i Sverige kan knappast överskattas." Ordagrant betyder ju "nedmontering" att inget skulle finnas kvar. Men företagets framgångsrika forskning i Mölndal fortsätter givetvis. Till synes goda nyckeltal som författarna redovisar om Astras forskning gäller möjligen främst Mölndalsanläggningen, men ingen sådan precisering görs i artikeln, som i så fall ger en missvisande bild. För samstämmiga uppgifter tyder som sagt på att forskningen i Södertälje har varit helt improduktiv i decennier. (Mer så än Saab, som i varje fall gjorde bilar, om än med lönsamhetsproblem.)

2012-02-03 fredag
När Dagens Nyheter till helt nyligen höll på med sin i det närmaste dagliga propaganda för att Saab borde likvideras var det inte utan att man undrade hur det skulle ha låtit på tidningen om Saab hade legat i Stockholmsregionen. Ett sorts svar får vi nog idag när Astra Zenecas nedläggning av forskningen i Södertälje är huvudnyhet. Nu heter det: ”Ett dråpslag för svensk forskning” och ”en katastrof för Södertälje”.

Katastrofen består i att 1 200 personer förlorar jobbet varav mindre än 300 bor i Södertälje, som har drygt 64 000 invånare. Saabs framtvingade död i Trollhättan skapade nästan tre gånger så många arbetslösa i en stad som bara har 70 procent av Södertäljes invånarantal. Katastrofen i Trollhättan var alltså många gånger allvarligare, men inget som rörde DN till några tårar.

Astra är otvivelaktigt ett Södertäljeföretag, men hade antagligen redan varit skingrat för vinden om inte en liten grupp forskare i Göteborg en gång i tiden hade revolterat mot företagsledningen. Ledaren för den gruppen var en apotekare vid namn Ivan Östholm.

Under 1959 arbetade jag själv i ett Astrabolag som lånade lokaler hos systerföretaget AB Hässle på Anders Personsgatan 2 i Göteborg, i en mindre byggnad där Hässle disponerade två våningar och där något dussin forskare trängdes i ett fåtal små labblokaler. Ivan Östholm hade just blivit forskningschef på Hässle och han gjorde ett starkt intryck med sin positiva och entusiastiska ledarstil.

  Anders Personsgatan 2 är dörren längst till vänster i bild. Där inleddes det senaste svenska läkemedelsundret.

Med start i denna lilla kärna av forskare , som senare växte snabbt, utvecklades framgångsrika läkemedel som Aptin, Seloken och Plendil, och så småningom superpreparatet Losec, som blev Astras verkliga guldägg. Historien om hur Ivan Östholm gång på gång obstruerade mot företagsledningens beslut att lägga ner Losecprojektet, genom att egenmäktigt fortsätta forskningen med hjälp av allehanda tjuvknep, hör numera till de klassiska industrilegenderna.

Vad som däremot inte fått någon plats i historieböckerna är det som antagligen var avgörande för projektets framgång: Ivan Östholms sätt att leda forskningsarbetet. Men vi får en fingervisning av Ivan själv, som var en flitig bloggare ända fram till sin död för snart två år sedan. Han lyfter fram ett motto som har väglett honom som chef för forskare: ”rädda människor skapar inget” (IÖ:s fetstil).

I en blogg postad bara några dagar före sin död berättar han om flera forskningschefer han mött som inte har insett denna enkla grundprincip för framgång, utan med sedvanligt oreflekterat ledarskap har skapat ängsliga medarbetare som inte har producerat någonting.

1991 gav Ivan ut en bok om verksamheten på Hässle, där han också redovisade sina tankar om ledarskap i tio punkter. Boken ledde till en inbjudan från en personalklubb på Astra i Södertälje att föreläsa om de tio punkterna. Så här beskriver Ivan själv händelsen:

”Föreläsningssalen var full. Människor satt på golvet i trappstegen i mittengången, de stod utefter väggarna. När jag efter 45 minuter slutade mitt anförande uppmanade jag till diskussion. Ingen reaktion. Tystnad. Efter ny uppmaning till diskussion ställde en man sig upp: “Jag som är pensionär vågar ställa mig upp.” – Han sa något om att det jag sagt var intressant, värt att lära av. Men ingen mer yttrade sig. Det var uppenbart att här rådde rädsla. Rädda människor skapar inget. Astras stora FoU-grupp i Södertälje skapade inget under 1980- och 90-talen.”

Redan 1983 hade koncernchefen Ulf Widengren bett Ivan att komma upp till Södertälje för att hålla ett föredrag om ledarskap, och han blev inbjuden av FoU-chefen:

”När jag kom till det imponerande forskningscentret hämtade en sekreterare mig. I FoU-chefens rum möttes jag av tre personer. FoU-chefen och två personer som sannolikt var projektledare. Ingen presentation. En underlig atmosfär. Jag kände mig inte välkommen. Efter en kvart sa jag: “Ska vi inte gå till föreläsningssalen?” FoU-chefen sa: 'Nej jag tänkte vi kunde sitta här och prata om ledarskap.' – Detta fann jag meningslöst. Jag tog tåget tillbaka till Göteborg.”

Att så många chefer försitter möjligheten att med skenbart enkla medel skapa produktiva medarbetare är i sig tragiskt. Ännu värre är det att Ivan Östholms ledarstil under den nyliberala epoken har blivit mer undanträngd än den någonsin varit. Läkemedlen som forskare under hans ledning utvecklade hade dock fram till 2010 sålt för 600 miljarder (!) kronor. Svenskt näringsliv hade behövt många fler ledare av Ivan Östholms klass.

2012-02-02 torsdag
Bengt Ohlsson har levererat slutrepliken i den debatt - eller pseudodebatt - som han startade med sin attack på kulturvänstern. Hans formuleringskonst är lika suverän som vanligt, men när han nu skall gå utanför den raljerande krönikans ram och på något sätt tala allvar, så blir stilen en fiende till klarheten. Man undrar vad mannen egentligen menar. Kan det vara lika illa som han får det att låta? Vi kan läsa ett helt stycke ur texten, och se hur han sedan går vidare:

”Men om min TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?”

Trots sin ovilja mot andras uppfostrarnit uppmanar BO läsarna att vara vaksamma mot sådana här politiska åsikter som ”pytsas ut som en självklarhet”. Alltför mycket samförstånd om sådant här ”är helt enkelt inte bra”, och - inte riktigt, men nästan - ”ett hot mot demokratin”.

Det är svårt att tolka BO på annat sätt än att han anser att ökande klyftor, oanständigt gynnande av välbeställda och tvångsarbete för cancersjuka är helt normala politiska ståndpunkter. Även om Reinfeldt i hemlighet skulle hålla med om det så inser han i varje fall att det inte går att säga på det ogenerade sätt som BO gör. Man måste som vår regering låtsas att man vill alla väl, och sedan chansa på att genomföra sina välfärdsattentat i smyg.

BO försöker rädda sig med att han bör ha möjlighet, och kanske till och med skyldighet, att vara emot något utan att för den skull vara för någonting annat. Hållningen är bekväm men sällan möjlig i politiken. Man kan inte vara emot att cancersjuka skall slippa anmäla sig på arbetsförmedlingen, utan att därmed automatiskt vara för att de borde jobba.

Den äkta naiviteten framgår när BO citerar en uppskattande läsare som skriver att ”det var så befriande att få skratta åt vänstern”. Kommentarsfälten i DN:s webbupplaga vimlade av sådana skadeglada utrop, när det inte handlade om rent råa och hatiska bifall. Många äkta och välmående borgare tog säkert chansen att ropa hurra (högern har inte så gott om läsvärda skribenter), men en del av utropen såg ut att komma från white trash-högern i Sverige, släkt med Tea Party-folket i USA. Det är grupper där många inte har jobb eller egen bostad, kanske utförsäkrade på grund av de "rep" regeringen dragit i välfärden. Människor som mer än andra skulle vara betjänta av en verkligt medmänsklig politik men som av den verkliga maktens propagandaapparat har inbillats att de som föreslår solidariska och gemensamma lösningar utgör den sanna fienden.

Vi har inte kommit lika långt ut på den kanten i Sverige, helt enkelt därför att vi har haft en stark arbetarrörelse som har civiliserat landet. I USA finner sig nu vanliga människor som arbetat hårt och ärligt hela livet plötsligt stå utan jobb, utkastade från sin bostad, berövade sin sjukförsäkring och hela sitt hopsparade pensionskapital. Den råa högern, propagerande i bl.a. en grotesk talk show radio, säger att alltihop beror på att regeringen ger bort folkets skattepengar till homosexuella och illegala invandrare, och liknande horribla förklaringar. Vänstern i USA har varit för svag för att kunna nå fram med rationella motargument, men möjligen kan Occupy-rörelsen vara fröet till en förändring.

Men också i det gamla socialdemokratiska Sverige ser vi hur utsatta människor i kristider dras till irrationella locktoner från yttersta högern. Mönstret är i och för sig inte nytt, 1930-talet visade upp den utvecklingen i extrem form och med pedagogisk tydlighet, vilket borde ge våra intellektuella i högerkyrkan, dit nyfrälste Benke tydligen får räknas, en vink om vilken eld det är de leker med.

2012-02-01 onsdag
Carl Bildt har bluddrat på Twitter igen, aningslös på ett sätt som Juholt aldrig skulle kunna överträffa. En konspiratorisk tanke man får är att någon har hackat sig in på hans konto på rent djävulskap. Så här twittrar han nämligen 26/1:

“Leaving Stockholm and heading for Davos. Looking forward to World Food Program dinner tonight. Global hunger is an urgent issue!” (Lämnar Stockholm för Davos. Ser fram emot World Food Program-middagen i kväll. Världssvält är en akut fråga.)

Enligt DN har Bildt orsakat en Twitterstorm, även utanför Sveriges gränser. Men något mediedrev här kan vi som vanligt inte vänta eftersom det handlar om den sakrosankta Bildt.

Ett minne från 60-talet dyker upp, och jag letar fram en bok i hyllan, Jan Myrdals Samtida, och hittar det ställe jag söker:

” I juni 1945 var jag volontär på A.T. i Göteborg. Då jag var yngste man på redaktionen och som skapt att bevaka obetydligheter sändes jag att täcka lottafesten på Trädgården.
    Som huvudpunkt på programmet står Borddukningstävlan till förmån för Europas svältande barn. Jag blir sträv i halsen. Jag är sjutton, skall fylla aderton om en månad. Borddukningstävlan. Svältande barn. Juni 1945.”

Myrdal gick upp på redaktionen och skrev en indignerad artikel som osade svavel. Den rev han sönder och skrev istället en rent saklig text. ”Kallt skrivande med namns nämnande ansåg jag verkningsfullast. Jag var övertygad om att läsarna skulle förstå min indignation. De gjorde så också. Delade den.”

Förstod gjorde också de kvinnor i den övre göteborgska borgerligheten som var nämnda med namn, och de var gifta med tidningens storannonsörer, som förklarade annonsblockad. AT tvingades ta tillbaka på ledarsidan (”En förlöpning”) och Myrdals karriär på redaktionen fick ett slut. ”Jag förstod då att inte ens i den radikalaste av press kan pressfriheten nå längre än vad annonsörerna tillåter.”

[Arbetartidningen (AT) var en kommunistisk dagstidning utgiven i Göteborg 1929-1974.]

2012-01-31 tisdag
Svar inflöt från Nathan Shachar med vändande post. Han tillbakavisar mina spekulationer om hans motiv bakom artikeln, och säger att den var avsedd som ett skorrande ackord i vad som lovar att bli en kvalmig jubelkör till en imaginär radikal. Vad han i övrigt skrev framgår, tror jag, av min replik:

Dolda eller öppna: utan någon form av motiv lägger vi knappast tid och möda på att skriva långa artiklar. Jag får fortfarande gissa mig till vilka dina är (utöver ”skorrande ackord” som är lite vagt). Om vi till exempel antar att någon vill belysa frågan om personliga övergrepp i text, med koppling till det innevarande jubileumsåret, då vore attackerna mot Strindberg det självklara ämnet, givet hur ofantligt mera omfattande och råa de var jämfört med vad han själv åstadkom.

Den mentala misshandeln började direkt efter Det nya riket och fortsatte livet ut, ända till de sataniska orden av en samhällets stöttepelare, sedermera innehavaren av Storkorset av Tyska Örnens Orden (med hakkors och allt), Sven Hedin, som under Strindbergsfejden skrev: ”Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. … Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv! Det är som om han redan med brådskande steg, med bullersamma pipor och flöjter i täten, börjat sitt tåg under de Svarta fanor som visa honom vägen till Hades.” (Säga vad man vill, spiritualitet har sällan utmärkt reaktionära högermän.)

Om nu Strindbergs radikalism inte stör dig, så störde den hans samtid desto mer. Och det tog sin början redan ett decennium före Det Nya Riket. En starkt bidragande orsak till att Mäster Olof hölls borta från scenerna under hela åtta år var styckets radikala tendens, symboliserat av striden kring slutrepliken ”Avfälling!” som Gert Bokpräntare utropar när Olof till sist viker sig under kungens vilja. Tar jag bort detta Avfälling! är jag själv en sådan, var Strindbergs bekanta svar.

G af G var idealist och som sådan ofarlig. Dessutom skrev han på en pre-strindbergsk prosa, stolpig och stel, idag till och med svår att läsa med något flyt. Idealister har aldrig skrämt överheten och G af G fick plita sina böcker helt i fred.

Stycket om Lidforss tror jag du läste för fort. Mannen sitter alltså i Berlin och överöser Strindberg med beröm för Antibarbarus, åker sedan hem och ett par dagar senare inte bara krossar boken, utan förödmjukar författaren fullständigt. Det är väl ändå lite väl hastiga ryck för att ”gå utmärkt väl ihop med senare skepsis”? Strindbergs misantropi fick sådan påfyllning mer än en gång i livet.

Ett ord till bara om Strindbergs nidteckningar. När han porträtterade levande personer i litterär text så använde han aldrig verkliga namn. (Det gjorde han enbart i Ockulta dagboken, som han förbjöd tryckning av, och i privata brev.) Därigenom kunde han åberopa den poetiska licensen att fritt blanda verklighetstrogna beskrivningar med fantasier. Ingen kunde säga med säkerhet vilka frånstötande egenskaper som eventuellt var påhittade. Häri låg det diaboliska, som offret kanske kom på när det var för sent. Så när Carl Larsson omedelbart kände igen sig i Hopljugna Karaktärer så erkände han därmed samtidigt att det kunde ligga någonting i svartmålningen. Infamt, naturligtvis, men ändå på något sätt obetalbart!

Någon kvalmig jubelkör skulle det förvåna mig om vi får se. Den andliga och politiska hegemonin i vår tid kännetecknas av sådant som postmodern feminism och nyliberalism, inget som skapar en lämplig atmosfär för Strindberg. Lägg till det politikernas förolämpande små allmosor för att finansiera det hela (ännu en politisk yttring (?) och någon procent av vad Norge lägger på att hylla sin Ibsen) så tror jag att det kanske blir lite ytterligare cirkus runt 14 maj, men inte så mycket mer. Teatrarna säkert undantagna, men så har Strindberg ju varit vår ledande dramatiker i 130 år, ungefär.

August Strindberg är Sveriges genom tiderna främste författare, därtill en viktig inspiratör för progressiva rörelser. Han var en extremt sammansatt personlighet med karaktärsbrister och udda beteendemönster, som förstärkte det etablerade samhällets möjligheter att bekämpa honom. Men att fokusera på Strindbergs moraliska och andra brister utan att först beakta de mycket större orättfärdigheter han själv fick utstå är en prioritering som antyder specifika värderingar. Detta var mitt motiv för att svara på din artikel.

2012-01-30 måndag
Nathan Shachar är en journalist med kompetens som utrikeskorrespondent, bitvis en ganska intressant sådan. Härom sistens fick han dock lov att trycka en artikel om adhd, som i faktadelen knappast innehöll någonting som var korrekt. Protesterna från relevanta experter tvingade tidningen att trycka dementier på ledarsidan. Nu återkommer samme författare inom ett område där han, så vitt jag vet, hittills inte har publicerat sig i DN med någon specifik kompetens, nämligen August Strindbergs moral. På fyra helsidor får han breda ut sig med årets smaskigaste moralkaka, en tämligen svårsmält förnedringsprocess som är högst konkurrenskraftig i förhållande till de tarvligheter han anklagar Strindberg för. En replik avsändes till DN, men den kommer givetvis inte längre än till första bästa papperskorg:

För 50 år sedan utkom ett verk i två band med titeln Ögonvittnen, där närmare tvåhundra kända (och några okända) vänner (och några fiender) berättar minnen från sina möten med August Strindberg. Vid läsningen stiger fram en bild av privatpersonen August som står i bjärt kontrast till den föreställning de flesta har av författaren Strindberg. Eller som redaktören Stellan Ahlström sammanfattar i sitt förord: ”… som läsaren snart konstaterar [finns det] på många punkter… en förbluffande samstämmighet hos våra sagesmän. Det är ständigt samma egenskaper hos Strindberg som betonas – oftast med oförställd häpnad: blygheten, hans försynta uppträdande, hans behagliga sätt. Sådan föreställde man sig icke den radikale samhällskritikern och ökände rabulisten…”

Med Ögonvittnen som underlag skulle det gå att skriva många fyrasidiga kulturartiklar i Dagens Nyheter, men bilden av Strindberg skulle inte bli ärlig om den uteslöt författarskapets både geniala och mörka sidor; det vore bara panegyrik. Nathan Shachar går ett ärende av ett rakt motsatt slag i DN (29/1). Han utför ett koncentrerat och villkorslöst karaktärsmord på Strindberg, huvudsakligen på grund av anklagelsen att Strindberg i sin tur har begått karaktärsmord på några av sina samtida. Men den underliggande orsaken skulle lika gärna kunna vara en annan.

Shachars artikel inordnar sig i den långa rad av vredesutbrott, fördömanden och föraktfullheter som började möta Strindberg redan efter Röda Rummet. När Det nya riket sedan kom ut bröt stormen lös på allvar, för att sedan aldrig bedarra. Vad den unge författaren hade gjort var oförlåtligt: han hade utmanat makten i samhället, både den politiska och den kulturella, och han hade gjort det med en litterär genialitet och en briljant satir som fick ett kraftigt genomslag och därför innebar en allvarlig fara för makten. Vakthundarna rusade fram ur sina kojor och skällde ner den utsatte skriftställaren så att han till sist tvingades ta sin familj med sig i en mer än decennielång emigration.

På den vägen är det. Vakthundarna vet vad frågan i grunden gäller, och använder sina resurser: att skälla och bita, på det att upprorsmännen må hålla sig på plats. Men det svenska folket, alltså den stora majoritet av vanliga arbetande människor, visste var de hade sin Strindberg, och visade det med massiva manifestationer, den sista vid författarens begravning. Shachar låtsas inte förstå att det är denna folkliga uppskattning av Strindbergs politiska och kulturella gärning som låg bakom Carl Eldhs monument Titanen, utan ser den bara som ett barockt uttryck för en personkult.

Shachar skriver som moralist, vilket alltid är riskabelt när ämnet handlar om moral. Redan i artikelns inledning kommer Bengt Lidforss in i bilden, men bara i egenskap av välmenande vän som ”led av att se sin idol göra sig till åtlöje som alkemist”, och därför försökte föra honom på rätta vägar inom kemin. I verkligheten var den naturvetenskapligt skolade ”vännens” roll betydligt mera demonisk än så.

Lidforss uppmuntrade Strindberg i arbetet på den pseudovetenskapliga boken Antibarbarus, och svarade till och med för översättningen till tyska. I sin Strindbergsbok beskriver Olof Lagercrantz förloppet så här: ”Bara några dagar [före utgivningen i Sverige] hade Strindberg på snabbvisit i Berlin tillsammans med Lidforss läst korrektur på boken och i hans öra ljöd de mest överdrivna komplimanger. Strindberg hade till och med uppmanat vännen att spara på uttrycken för sin entusiasm.”

Boken recenserades bara dagar senare i Dagens Nyheter av Bengt Lidforss (samme man!), som där fullkomligt krossar Strindbergs ”vetenskap”, med karaktäriseringar som barbari, intellektuell brutalitet och stenhuggarmaterialism, kryddat med kombinationen ”geni och vansinne”. I sak hade Lidforss givetvis rätt i sin recension, men vad skall man säga om hans moral? Och vilken sorts anständighet är det som får Shachar att framställa Lidforss som enbart den välmenande vännen?

Obligatorisk i alla moralangrepp på Strindberg är historien med Carl Larsson och avsnittet Hopljugna Karaktärer i En Blå Bok. Den gamle ungdomsvännen hade några gånger konfronterat Strindberg med kritik mot hans utlämnande romaner, bl.a. En dåres försvarstal och Svarta Fanor, och mer behövdes inte för att hamna i hämndarkivet. I Larssons fall dröjde det ovanligt länge men blev desto mera effektfullt och nedgörande. Den som idag oförberedd läser texten vet inte att den handlar om Carl Larsson, och kanske då bara ser det ”mästerverk av karaktäriseringskonst” som Lagercrantz såg. Och dessutom uppmärksammar Strindbergs viktiga, avslutande ord, som kastar om polerna: ”Måhända har han sett mig lika karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag har skildrat honom?”

Carl Larssons reaktion, hur befängd den än verkar, behandlas i kommentarerna mest som ett practical joke, men låter med hans egna ord så här: ”Ett sådant vidrigt stinkdjur skall ur världen! Och verkligen: med en dyrbar kniv – ty fint skulle detta i alla fall vara – som jag fått av Zorn gick jag i Stockholm och spånslog efter mitt offer, men han, denne fege skribentusling, höll sig säkert på sina rum den närmaste tiden”. (Ingen kritik väcker sådant måttlöst hat som den med några bittra korn av sanning i botten!)

DN-artikelns tyngdpunkt ligger på Svarta Fanor och nidbilden där av i första hand Gustaf af Geijerstam. Truismen att avsiktlig förnedring av andra människor är moraliskt förkastlig hör till litteraturens uråldriga problem, idag något man dock tycks ta med relativt lätt hand. Var och varannan författare tar ledigt heder och ära av föräldrar, exmakar, kollegor och vem som eljest råkar hamna i vägen, utan att det väcker någon större moralisk indignation. Shachars kritik av Strindberg kan därför verka lite anakronistisk. (Därmed inte sagt att moralproblemet som sådant är oviktigt, men det är inte löst.)

Med Svarta Fanor gäller samma som texten om Carl Larsson. Idag vet ingen vem af Geijerstam är, men romanen innehåller avsnitt (spökdinén och mycket annat) som hör till pärlorna i svensk litteratur. Den förebådar också i viss mån Strindbergs politiska återorientering. Till skillnad från Det gamla riket, och alla andra smädeskrifter mot Strindberg genom alla år - nu totalt bortglömda - är Svarta Fanor en del av svensk litteraturhistoria. Författaren gick måhända över lik för att få skriva den, och vi kan fördöma det, men kvar står verket!

Någon som händelsevis inte visste vem Strindberg var skulle efter läsningen av Shachars artikel kunna tro att det var fråga om en person som enbart gjort sig känd för sitt totala, moraliska förfall. Men det är knappast ett tillräckligt kriterium för att skriva en fyra helsidors artikel (därtill finns det mer än nog av ännu värre fall). Alltså frestas man anta att det i stället är frågan om en desperat reaktion mot en alltför radikal person, död sedan hundra år, som med sin överlägsna författarförmåga har fått alltför många vanliga medborgare att lyssna till hans ord.

2012-01-28 lördag
Åsa Moberg svarade vänligt på min mail, och anmärkte med rätta på min formulering om "förlåtelse", som hon tolkade som kommande "uppifrån". Juholt hade påstått att den konstnärliga utsmyckningen av tunnelbanan i Stockholm hade tillkommit på initiativ av Socialdemokraterna, men ÅM hade tagit reda på att besluten tagits i samförstånd med den dåvarande borgerliga oppositionen i Stockholm. Hennes reaktion orsakades av att Juholt hade "hittat på en strid som passade hans världsbild". Den borgerliga kulturpolitiken, däremot, var inte ämne för hennes krönika. Till sist vidhöll hon erfarenheten att folkrörelser är dåliga företagare. Ett svar:

Jag beklagar ordvalet som ledde till missförstånd; det vore mig fjärran att betrakta mig själv som ”uppifrån”. Vad jag menar är förstås att du är berättigad till ditt svepande och överdrivna påstående om folkrörelserna därför att den licensen är allmänt godtagen i politiska debatter, vilket jag illustrerade med Reinfeldts osakliga påstående, som mycket riktigt inte har givit upphov till något drev. Just därför har den hyperkritiska behandlingen av Juholt för exakt samma ”förseelser” varit rent absurd!

Alla hittar vi nog på strider som passar vår världsbild. Din kritik av arbetarpressen kan antagligen ha fog för sig, men ingen diskussion i den frågan kan med någon anständighet förbigå dessa tidningars svårigheter att få annonsörer. Den makt som ekonomiska intressen har utövat på tryckfriheten redan den vägen är bara ett av många exempel på dess strukturella informationsövertag..

När du skjuter in dig på en felsägning av Juholt om en formsak så blir frågan om kulturens kommersialisering automatiskt ett ämne i din krönika, eftersom detta var Juholts huvudärende. Hans lapsus i fråga om en enskild bagatell, där han eventuellt har fel, skulle det ju vara poänglöst att utreda i detalj om man delar hans syn i den avgörande frågan om borgerlig kulturpolitik. (Om man nu inte är ute efter Juholt personligen, vill säga.)

Konsumfrågan är intressant. I mängder av verksamheter är privat företagsamhet en överlägsen driftform ur olika synpunkter. Enligt neoklassisk nationalekonomi, med sin ”economic man” och sin ”osynliga hand”, är ett fenomen som Konsum i själva verket en teoretisk anomali som inte borde överlevt en första omgång av konkurrens. Att den gjort så i över hundra år säger bland annat mycket om de fatala luckorna i en teoribildning som fortfarande betraktas som gudomlig sanning. (Allt detta har givetvis rent politiska grunder…)

2012-01-27 fredag
Wordprogrammets personliga ordlista får lägga till en ny bokstavskombination: Löfven. Valet av Stefan Löfven som Socialdemokraternas ordförande för tankarna till ämbetsmannaregeringarna i Grekland och Italien. När läget är politiskt låst tar man in någon utifrån. Nu återstår bara att se vad som händer.

Först skall blodhundarna och siffergranskarna göra sitt jobb, alltså horderna av journalister som tillsammans skall ägna arbetsår åt att dissekera Löfvens liv och historia ner till molekylnivå. Han kan bara hoppas att någon svågers sambos före detta man inte har suttit inne för rattfylla, eller något annat i den vägen. Innan den processen är överstökad är han inte garanterad någon bestående ordförandepost.

När det kommer till politiken kunde valet antagligen inte bli bättre. Socialdemokratins bas är fortfarande, och trots allt, de miljoner löntagare som är medlemmar i fackförbund. Och socialdemokratins politik är att värna och driva de vanliga löntagarnas intressen. Om Löfven håller den linjen finns det all anledning att hålla förhoppningarna uppe.

--..—

Efter gårdagens kritik i DN förklarar sig Filippa Reinfeldt idag. Eller snarare bortförklarar sig.

-      Hon var minsann inte kommunalråd när Täby tog beslutet att avknoppa Tibble gymnasium 2007. (Nu hade kritikerna visserligen bara sagt att hon ”drev på genomförandet” av avknoppningen under sin tid som kommunalråd, som varade till strax innan beslutet togs.)

 -      Hon var onekligen sjukvårdslandstingsråd när Serafen knoppades av, men hon ”ledde inte arbetet” med avknoppningen, det gjorde Chris Heister.

-      Socialdemokraterna ”tar till personangrepp när argumenten tryter”

Där tar artikeln slut – där den borde börja. Ingenting av klargörande frågor, som t.ex. kunde låtit så här:

”Du är en ledande företrädare för moderaterna och ansvarig för landstingssjukvården i Stockholm. Vad är din uppfattning om alla de skandaler som vi upplevt slag i slag, och som alla har sitt ursprung i de privatiseringar som du varit en framträdande inspiratör för? Om du som din make skulle tycka att mycket av det som skett är ’anstötligt’, vad kommer du då att göra för att ditt parti skall stoppa den utveckling som har lett fram till skandalerna?”

Något i den stilen, och ännu hårdare eftersom det är makthavare vi har att göra med (till skillnad från Juholt t.ex.). Borgerlig press måste sannerligen värna sin legitimitet som förment fria opinionsbildare och granskare av makten.

--..—

Åsa Moberg är något passé när hon i sin krönika i dagens DN hittar en ny felsägning av Juholt, den här gången om tunnelbanekonsten. En mail till ÅM:

Fredrik Reinfeldts påstående att Sveriges budgetbalans är unik i Europa har av SvD påvisats vara fel (tre andra länder har också balans). Som Ann-Marie Lindgren konstaterade i DN i förrgår är sådana svepande och överdrivna påståenden inom politiken inget som man normalt reagerar nämnvärt på; det hör till spelets regler. Ingen har krävt Reinfeldts avgång för hans ”ljugande”.

I fallet Håkan Juholt däremot utvecklade sig en masspsykos i sökandet efter felsägningar. Det gick så långt att DN i en huvudledare anklagade Juholt för faktafel när han påstod att Fas 3 är en större arbetsgivare än Volvo, när det i själva verket var ledarskribenten som inte visste vad ”Volvo” omfattade, och dessutom hade fel siffror. Juholt hade helt rätt, men fick skylta med ännu ett ”slarv med fakta” (utan dementier). Så går det när hysterin kommer lös.

Ditt exempel med konsten i tunnelbanan hör till samma kategori som Reinfeldts svepande påstående. Om Juholt nu tar ut svängarna i sitt exempel, har han ändå uppenbarligen rätt i den viktiga principfrågan. Regeringen, och specifikt moderaterna, har uttryckligen agerat efter sitt ideal att så mycket som möjligt av kulturen skall tvingas överleva på kommersiella villkor. Och har inte heller skämts det minsta för det. (Ta de futtiga bidragen till 100-årsminnet av Strindbergs död: en dunderskandal! Jämför med hur norrmännen hedrar sin Ibsen!)

”Folkrörelser har alltid varit usla företagsägare”, skriver du. Jag vet inte det. I vår lilla stad har vi fått ett nybyggt och mycket välskött Coop Extra med en stor, inbjudande livsmedelshall. Den är vårt nya centrum för dagligvaruhandel, och ICA-butiken har tappat många kunder. Men du är förlåten. Svepande och överdrivna påståenden inom politiken är inget som man normalt reagerar nämnvärt på, som sagt.

2012-01-26 torsdag
Hela Juholtaffären är naturligtvis en skenmanöver i sig. Utöver att bortskaffa en alltför vänsterbetonad motståndare har den framför allt tjänat som avledning från de substantiella politiska frågorna, som t.ex. vart moderaternas extremistiska liberalism har fört landet. Men som vanligt när media har lyckats avrätta någon med ett drev så infinner sig en sorts eftertanke som påminner om att den förmenta objektiviteten kräver lite motvikt.

Idag släpper DN mycket riktigt fram en debattartikel riktad mot Filippa Reinfeldt, en rak attack som har varit motiverad sedan länge. I fråga om privatföretagens vårdskandaler, deras och friskolors fantasivinster undansmusslade till skatteparadis, bortskänkandet av skattemiljoner till privatpersoner och en hel del annat har även borgerliga tidningar varit aktiva i rapporteringen. Men som genom ett "under" har inga politiker pekats ut, och inga drev startats, trots att missförhållandena i högsta grad har varit en direkt följd av politiska beslut fattade av identifierbara politiker.

En central figur när det handlar om bl.a. avknoppningar - bortskänkande av andras pengar till privatpersoner - har varit Filippa Reinfeldt. Hon har lyckats med någonting som Håkan Juholt aldrig skulle ha tillåtits: att vägra uttala sig för massmedia. Där socialdemokratiska politiker belägras i sina hem och anfalls av journalister vid varje tillfälle, har Filippa R:s tystnad respekterats vördnadsfullt, ungefär som om hon hade varit av kunglig börd. (Hennes fall är också ytterligare ett belägg för att mediedrev sällan har saklig grund.) I fråga om skandalen med bortskänkandet av Serafen skickade hon fram kollegan Torbjörn Rosdahl (M), som inte ens hade något politiskt ansvar när "affären" ägde rum.

Däremot har Her Highness Filippa R tid att låta sig intervjuas av livsstilsmagasin och kvällstidningar med harmlösa frågor om hur hon hittar balans i sitt liv och vilken klänning hon skall bära på Nobelfesten. Om detta skulle man kunna säga att moderaterna har lyckats till fulländning med sin PR-apparat. Men ett riktigare svar är självfallet att borgerliga massmediers totala hegemoni över opinionsbildningen har demonstrerats över måttan. Och det är en hegemoni som inte bara sprider sig över public service-medier, utan också till den spillra av tidningar som fortfarande kallar sig socialdemokratiska.

Filippas man var också aktuell, nu med telefonväkteri under onsdagen. Han fick frågan: "Kan du tänka dig att placera din mamma eller pappa i en äldreomsorg som drivs av Carema?", och gled undan med att han inte ville ta sig själv som utgångspunkt. Som retoriskt skamgrepp är det lika typiskt för de nya moderaterna som för alla flata journalister som låter sådant passera utan minsta motstöt. (Jämför med motsvarande fråga till Tage Erlander på sin tid om hans personliga råd till bostadslösa ungdomar, en klassiker som dagens bevakare av makten tycks ha glömt.)

För observera vad Reinfeldt faktisk säger! Han vill inte berätta om han skulle ha skickat sina föräldrar till Carema, därför att han är så ödmjuk att han inte vill sätta sin obetydliga person i centrum. Han tycker istället att det viktiga är att kvaliteten i vården är bra, liksom han anser det anstötligt att riskkapitalister för ut pengar ur Sverige. Att han är ordförande för det parti som uppsåtligt och energiskt har sett till att företeelser som Caremaskandalen och skatteflykten blivit möjliga låtsas han helt enkelt inte om. Och våra drevälskande journalister skulle ha kunnat verka lika aningslösa, om det inte vore för att deras roller som etablerade intellektuella hade bestämt deras agerande.

Sedan är det givetvis ändå bara så att moderaterna till största delen är ett redskap för den ekonomiska makten, som numera har både pengarna och politiken under sin kontroll. Men den hybris som paret Reinfeldts attityder är ett uttryck för är antagligen föraningar om förändring...

2012-01-25 onsdag
Idag visar en Ann-Mari Lindgren (den A-M L?) på DN:s insändarsida med två motexempel att talet om Juholts egen skuld till drevet är befängt. Det ena är en slarvig felsägning av Reinfeldt om att Sveriges budgetbalans skulle vara unik i Europa. Det är den inte (Norge, Schweiz och Estland har också balans). Men detta är en typ av lätta överdrifter som politiker i alla tider har haft licens att svänga sig med. Den hyperkritiska behandlingen av Juholt är i det fallet unik (däremot).

Det andra exemplet - allvarligare - är de direkta lögnerna om moderaternas historia i partiprogrammet. Där börjar man undra om Reinfeldt alltför lättvindigt litade på att medierna, kritiklöst som vanligt, skulle svälja allt han kommer med. I vilket fall är detta en extremt anmärkningsvärd fadäs, långt värre än något som Juholt hittills presterat. Om nu alla försäkringar från borgerliga media om att Juholt fått en rättvis behandling skulle vara riktiga, så borde både Reinfeldt och partisekreteraren ha jagats bort från sina ämbeten av ett mediedrev efter en så exempellös blunder. Men icke.

Från höger hör man förvisso ibland talesättet att det inte finns något som heter rättvisa. Det är en bekväm hållning som har demonstrerats till fulländning i mobbningen av Håkan Juholt.

2012-01-24 tisdag
Vi som var med i början av nittiotalet får nostagiska känslor av Juholtdrevet. Vi återkallar givetvis minnet av "mosa Mona"-kampanjen som på en del sätt överträffade dagens journalistiska övningar. Mona Sahlin hade definitivt inte gjort något formellt fel när hon använde betalkortet för att köpa Toblerone. Precis som i fallet med hyresbidragen fanns det inga regler för hur kortet kunde användas, och hon betalade sina privatutgifter i efterhand. (Vid den tiden hade jag ett chefsjobb i näringslivet, och det blev en förfärlig fart på privata företag att i all hast formulera en policy för tjänstekorten, för det saknades också där på många håll.)

Kortaffären blev förevändningen för att starta en av de värsta politiska förföljelser som förekommit i landet. Journalister belägrade Sahlins hem och kröp omkring i hennes trädgård för att få bilder. Släktingar, gamla klasskamrater och alla möjliga personer som någon gång känt henne jagades på uppgifter om hennes privatliv. Hennes sambo inkluderades i rannsakningen. Kronofogdens papper luslästes, för att dra fram betalningsanmärkningar. Eftersom hon hade missat några betalningar under livet så fick man till något som åtminstone var en aning substantiellt: en person som inte kan ha ordning på sin egen ekonomi kan inte sköta hela landets angelägenheter. Drygt elva år senare valdes Mona Sahlin till ordförande för Socialdemokraterna.

Istället fick landet 1996 Göran Persson, som verkligen visste hur man sköter en ekonomi, och som redan hade påbörjat arbetet i egenskap av finansminister. Receptet var: man sväljer nyliberala påfund med hull och hår, och kastar ut en halv miljon människor från arbetslivet, en chockterapi som vår arbetsmarknad ännu efter två decennier inte har återhämtat sig ifrån. Räkningen för att "rädda" svensk ekonomi skickades alltså i sin helhet till de människor som hade minst resurser i alla avseenden. Och därifrån har Reinfeldt tagit över och "förfinat" samma metoder, så att nu alla de sjuka och arbetslösa som Persson "producerade" skall kunna klämmas till ytterligare. Det får inte räcka med att de berövats sina jobb, det skall svida av att vara offer för ett brutalt system!

Naturligtvis kommer det här inte att vara för evigt (vi får väl se vem som är partiordförande om elva år). Människan är född med både förnuft och moral, och när de båda fenomenen samverkar så vill vi ha ett samhälle där det råder en elementär rättvisa. Även om vi på kort sikt - och känslomässigt - är egoister, så har förnuftet ett evolutionärt övertag på längre sikt. I Asien, där den mänskliga kulturen är mycket äldre än hos oss, är det långa perspektivet utgångspunkten för det korta.

Men det kommer inte att ske av sig själv. Sörj inte, organisera!

2012-01-23 måndag
En löpande korrespondens med Erik Helmerson på DN rullar vidare. Som svar på mailen om Volvo medger han att övertramp förekommit, men att Juholt till nästan hundra procent själv är skyldig till mediedrevet genom sina egna misstag. Svar igen till EH:

Man kan för sitt inre höra champagnekorkarna smälla på redaktioner runt om i landet. Först Saab och nu Juholt. Två lysande segrar för journalisterna i deras heroiska kamp för en bättre värld.

Men vad nu? I dagens DN ser vi två framstående namn som mer eller mindre urskuldar sig för sin medverkan i Juholtdrevet, en Tillberg och en Kjöller! Qui s'excuse s'accuse strålar det om deras texter. För vem har annars anklagat dem? Knappast en massiv borgerlig mediefront - och den är i Sverige verkligen massiv - som har kämpat tappert för att mosa Håkan. Är det mot Åsa Linderborg och några bloggare de behöver urskulda sitt beteende?

Låt oss ta det rent logiskt för omväxlings skull. Om det är som du säger att Juholt är ansvarig för 92 procent av drevet genom sina handlingar, då kan saken testas tämligen enkelt. För om man säger att vissa handlingar motiverar ett drev, så har man sagt att dessa handlingar skulle orsakat ett drev om det varit vilken annan ”likvärdig” person som helst som hade utfört dem. Då får vi igen titta på ett slummässigt valt exempel, som Sven Otto Littorin. I egenskap av tung minister i en regering är han minst sagt likvärdig med Håkan Juholt.

När det gäller lösmynthet kunde Sven Otto mäta sig väl med Håkan. Skillnaden var att Sven Ottos grodor inte lyftes upp till riksskandaler. Han tilläts både det ena och det andra, ungefär som om man såg på honom som en inte fullt ansvarig yngling som råkat hamna i en regering. Till och med hans dundertabbe kunde passera utan dödligt drev.

Jag tänker givetvis på när han offentligt stoltserade med en fuskexamen från ett amerikanskt bluffuniversitet. Efter några artiklar dog frågan helt. Handen på hjärtat: vilken socialdemokratisk minister skulle ha kunnat göra sig skyldig till ett så pinsamt bedrägeriförsök – och överlevt en enda dag? (Littorin avgick istället senare, under den borgerliga pressens varma sympatiyttringar, efter det att Aftonbladet inte tagit hänsyn till hans dementi om en privat eskapad. Varför han avgick, efter att ha förnekat alla påståenden, och utan att stämma AB, var en fråga som blev hängande i luften. Hans egen förklaring var självömkande på ett sätt som i andra sammanhang bara vädjar till medias brist på empati.)

Näste man till rakning är förstås Carl Bildt, med sina bildligt talat blodiga händer, ogenerat bloggande och twittrande om svensk utrikespolitik, där en Juholtgranskare skulle kunna hitta både övertramp och grodor en masse. En politiker som ständigt avvisar all kritik med en arrogans gränsande till fräckhet. Material för mediedrev finns i överflöd, men den journalistiska uppgiften att granska vänds på något underligt sätt till sin motsats när det kommer till Bildt.

(Stegö Chilò är inget bra motexempel. Hon vek sig innan det hunnit bli något verkligt drev. Tobias Billström, som syndat på samma sätt med tevelicensen, sitter fortfarande kvar som minister.)

Om du kan förklara denna medias beskydd av borgerliga politiker, och intensiva drev mot socialdemokratiska, med faktiska och opolitiska sakförhållanden så har du gjort en beundransvärd bedrift. I din institutionella funktion som ledarskribent kommer du säkert att kunna prestera ett svar. Men personligt, och fullt ärligt: du kan väl inte rimligen tro på det där?

2012-01-22 söndag
Först Saab sedan Juholt. Våra borgerliga media kan fira den ena triumfen efter den andra i sin massiva don Quijote-strid mot samhällets stora och allvarliga missförhållanden! Men tomma segrar är harmlösa. Vi påminner oss att August Strindberg föddes den här dagen för 163 år sedan (några rader om det på den engelska sidan), och allt som hänt i hans progressiva anda sedan dess. På väggen över datorn hänger en kopia av en mail jag fick från Noam Chomsky för tre månader sedan, som svar på ett eget mail. Noam avslutar med orden: "...the game is never over. Have to just keep trying. Things can change. It's happened before".

Varje motgång ger bara mer kraft för fortsättningen!

2012-01-21 lördag
Vi minns hur hela drevet mot Juholt fick sitt lyft. Det hade varit några småfrågor, ett par uttalanden som kunde tänjas på, och lite annat, men inget som riktigt tog skruv. Så kom den välsignade lägenhetshistorien! Han hade Lurat Staten På Pengar!

På blanketten där riksdagsledamöterna ansöker om sitt hyresbidrag fanns en ruta att kryssa i för alla som inte bodde ensamma. Den hade Juholt avsiktligt struntat i. Media, som sedan återkommande anklagat Juholt för att slarva med fakta, förmedlade fräckt detta påstående utan att ens försöka ta reda på att det var en bluff (ännu mindre be om ursäkt när bluffen uppdagats).

Sedan fanns det i varje fall regler som Juholt brutit mot, det visste alla med säkerhet, och ärendet hamnade hos åklagare. Men inte fanns det några regler! Riksdagsförvaltningen kunde bara lite vagt hänvisa till skattelagstiftningen där det underförstått skulle framgå att bidraget var personligt. Vad det i detalj skulle innebära i fråga om vad som motsvarar en tjänstebostad framgick däremot inte någonstans. Men Juholt hade enligt media rent förbaskat och helt självklart gjort fel i lägenhetsfrågan, och om det nu inte fanns regler så skulle han ändå ha insett att det han gjorde borde varit förbjudet.

Efter lägenheten blev varje lapsus och förfluget ord till en alltmer växande skandal som slogs upp med allt svartare krigsrubriker. Dagens Nyheter och andra beordrade rakt av Juholt att avgå, eller partiet att avsätta honom. Till slut blev en rent bagatellartad felsägning i Sälen – det utgick alla ifrån - den sista tuvan (förstärkt av DN:s helt fejkade Volvoaffär, som var ännu ett faktafel av media, givetvis utan ursäkter.)

När alla redan intecknat medias knockoutseger reser sig den förjolade mannen en gång till på nio och vägrar avgå. Ingen reflekterar över det brott mot demokratin som en massiv borgerlig press med i det närmaste opinionsmonopol blir skyldigt till genom att direkt lägga sig ett partis inre angelägenheter, i förakt mot medlemmarnas åsikter och partiets demokratiska beslutsregler. (Visst har vi också SVT och SR utanför den borgerliga pressen, men när en så kompakt mediestorm piskats upp så kan ingen ställa sig utanför; säkert känner journalister också av den professionella lojalitet som infinner sig när deras favoritsyssla, dreven, kommer igång.)

Samtidigt som denna patetiska pressuppvisning pågår kan vi för femtioelfte gången läsa om en verklig skandal, en som mycket väl hade kunnat rubriceras som alternativt förskingring, bestickning eller trolöshet mot huvudman, beroende på omständigheterna. Avgörande för brottligheten är bara hur dum man får vara för att en suspekt försäljning bara skall kallas en dålig affär. Jag avser alltså den senaste i raden av moderat överlämnande av medborgarnas gemensamma egendom till privatpersoner.

Som Viktor Barth-Kron helt korrekt skriver i dagens DN: ”De nya moderaternas krishantering har de senaste åren följt ett mycket bestämt mönster: Blunda. Håll för öronen. Vissla. Vänta några dagar till dess stormen har dragit vidare och fortsätt sedan som vanligt, med samma personer, oavsett vilka frågetecken det rests kring deras kvalifikationer.”

I det senaste fallet, där moderater i det närmaste skänkt bort en vårdcentral, som de lyckliga ägarna snart kunde sälja för 35 miljoner kronor, har det unika skett att en representant för de ansvariga har trätt fram och talat. ”Vi såg inte hotet att några kunde berika sig”, säger landstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) med en så häpnadsväckande aningslöshet att man nästan börjar tycka synd om mannen. Om det inte vore för att han med större sannolikhet bara är en cynisk och driven politiker. För den summa som moderaterna bara denna gång fifflat bort till privatpersoner skulle Juholt kunna få bostadsbidrag i så där en 400 år.

Men inte blir det några drev. Rosdahl och alla andra som är inblandade i dessa skandaler, och som i bästa fall (om vi skulle utgå från att de är ärliga) är fullkomligt inkompetenta förvaltare av samhällets gemensamma medel, kan sova lugnt. Det blir ingen storm, inga avgångskrav, om några dagar ingenting. Folket ute i stugorna kan gnissla tänder, men kan inte göra någonting konkret på tre år ännu. Och media fyller sin roll som borgerlighetens väktare, i vått och torrt.

Till råga på allt är den del av socialdemokratin som är beredda att göra någonting åt saken stympade. Deras ledare är just Håkan Juholt, och det exempellösa drevet mot honom alltså inte någon tillfällighet.

2012-01-20 fredag
Sverige befolkning fortsätter att koncentreras i snabb takt. Glesbygden blir allt glesare och tätorterna allt tätare. DN hade i onsdags en illustrativ grafik över förändringarna i landets alla kommuner. Det gav anledning till en reflektion över vår kommun, Lysekil, som tillhör förlorarna, och reflektionen i sin tur till en insändare i lokaltidningen Lysekilsposten:

Av de närmare trettio kustkommunerna från Strömstad till Ystad är det bara två som har minskat sina invånarantal under de senaste trettio åren, nämligen Lysekil och Sotenäs, övriga har vuxit. Det kan man utläsa av SCB:s befolkningsstatistik, i en bearbetning som Dagens Nyheter gjort (18/1). Vad som kan skilja dessa två kustkommuner från de övriga är något våra makthavare här behöver begrunda.

Kommer man som inflyttande utifrån så slås man av Lysekils enorma möjligheter som bostadsort. Med havet runt om finns potential till enastående boendemiljöer. För drygt tio år sedan var det förvånande hur lite av detta som verkade tillvarataget. Mindre överraskande blev det då att så många som en tredjedel av de anställda på Scanraff hade valt att bosätta sig i andra kommuner.

De enda tomter politikerna då hade förberett i själva Lysekil låg i en grop under ett vattentorn. På ett område med vidsträckt utsikt över Brofjorden hade man anlagt ett industriområde, och på första parkett, i Norra hamnen, låg halvt förfallna industriskjul. Alla de försummade möjligheterna verkade vara ett mysterium.

En av förklaringarna den nyinflyttade fick var att lysekilsbon traditionellt inte efterfrågar någon havsutsikt; havet hade han haft nog av i sin dagliga gärning. Därmed fick placeringen av husen uppe på de mest grandiosa höjderna sin förklaring: de låg med gaveln mot havet och bara ett lite fönster mot utsikten. Och kommunen föreföll planera efter lokala prioriteringar och inte så mycket efter vad som kunde behövas för att få nya skattebetalare att flytta in. (Det senaste decenniet har förvisso en del hänt, men nu kommer andra dråpslag mot Lysekils attraktionskraft.)

Vid den tiden koncentrerade politikerna sina krafter på att få företag att etablera sig här, och tycks göra så ännu. Om detta säger Einar Holm, professor i kulturgeografi vid Umeå universitet, i DN-artikeln: ”Det hjälper inte att få till en ny industri i en ort – det är ingen som flyttar dit ändå”.

Det som gäller industrier gäller säkert också turistsatsningar i en semesterort. De är viktiga att göra, och ger ett bra bidrag till näringarna, men effekterna på kommunens ekonomi är ändå bara indirekta.

Boendet är med andra ord den helt centrala faktorn, och den har sina egna aspekter. Idén att all prioritering skall läggas på att attrahera industrier härrör antagligen från en tid då det var nödvändigt med gångavstånd till jobbet. Idag pendlar människor gladeligen tio mil i bil för att få bo på ”rätt” ställe.

Som samhället ser ut har alla förvisso inte råd att pendla. Så inte minst gentemot människor med små resurser måste en god kommun ha en välkomnande attityd, och tillhandahålla bra bostäder och samhällelig service.

Ingen lysekilsbo kan ha undgått debatten om den besvärliga ekonomiska situationen, och om alla förslag och åtgärder för att minska kommunens kostnader. Men den andra halvan av all ekonomisk problematik har politikerna inte ens kommenterat, nämligen intäktssidan. Alltså hur man får skattebetalare att stanna i kommunen, och dessutom får nya att flytta in.

Man agerar som om den saken inte alls skulle gå att påverka, och försämrar i stället kommunens attraktionskraft genom besparingar på sådan service som människor uppfattar som viktig eller till och med nödvändig i valet av bosättningsort.

Antalet invånare i en kommun är inte en oberoende variabel. Den styrs rimligen av att hur attraktiv orten är att bo i. Lysekils natur är en väldig tillgång som rekryteringsfaktor, men utöver miljö och en bra bostad krävs inte minst möjligheter till fritidsaktiviteter. Om någon familjemedlem händelsevis skulle pendla till jobbet så är dock resurserna för hela familjens fritidsaktiviteter någonting som behöver finnas där man bor.

Förutom alla andra fördelar finns i Lysekil möjlighet att under sommarhalvåret få bo i en ort och i en trakt som är Sveriges i särklass mest attraktiva för semesterfirare. Visserligen är uppgiften att få fler att bosätta sig här varken enkel eller gratis, och det finns inga standardmetoder att ta till. Men det är inget bra argument för att - som nu sker - inte låtsas om saken, varken i politiska församlingar eller i den allmänna debatten.

2012-01-19 torsdag
När bytet lämnar blodspår kan drevkarlarna lätt bli övermodiga. Hos den svårt skadskjutne Håkan Juholt ser man brister även där de inte finns. I dagens huvudledare skriver DN att ”Håkan Juholt, om någon, borde idag förstå vikten av att vara noggrann med fakta”. Anledningen är ett påstående av Juholt i partiledardebatten att "Fas 3 är en större arbetsgivare än Volvo".

Detta skall vara ännu en fadäs, kommer DN fram till, efter att med ”Volvo” ha menat båda de separata bilbolagen sammantagna (där alla andra vanligen avser AB Volvo). DN rör sig också med anställningssiffror för båda bolagen tillsammans som är 30 procent större än de senaste officiella.

De för dagen officiella siffrorna är, för AB Volvo 23 511 och för VCC 13 684 anställda i Sverige. Fas 3 berör enligt DN 29 000 personer. En mail till DN:

Risken är stor att kritiken i dagens ledare mot Juholt för faktafel i fallet ”Volvo” bygger på ett faktafel. För att Juholt verkligen skall ha gjort ännu en tabbe måste DN med ”Volvo” anse att man skall mena ”de två helt separata företag som av specifika skäl har ett ord i sina namn gemensamt”.

Det ena företaget är det mera svenska och heter Volvo AB. Det andra företagets namn är Volvo Car Corporation, vars verksamhet här hemma heter Volvo Personbilar Sverige AB. Företagen har inget annat gemensamt än att de vårdar samma varumärke. När t.ex. ekonomijournalister skriver ”Volvo” utan att precisera så menar de mestadels Volvo AB, men de menar aldrig de två skilda bolagen sammantagna.

I Göteborg är det ingen som blandar ihop företagen. Där vet man skillnaden mellan ”PV” och ”Lastvagnar”. Frågan är om inte Juholt är värd en ursäkt?

(Som synes gjorde jag också ett slarvfel och skrev "Volvo AB" i stället för AB Volvo.)

2012-01-18 onsdag
Antalet besökare på den här sajten har börjat öka exponentiellt sedan slutet av 2011 (efter att under de första åren ha krupit snigelaktigt uppåt). Självklart är det väldigt motiverande att skriva för allt fler som läser, men det är också uppfordrande. Känslan av en viss press att leverera mer eller mindre dagligen går inte att förneka. Ämnen finns det för det mesta, men den sociala tillvaron sätter gränser. Så vissa dagar är det helt enkelt för mycket vardagsplikter för att lämna någon tid alls över för skrivande. Idag är en sådan dag, och fler lär komma. Men i morgon är en ny dag!

2012-01-17 tisdag
Nationalekonomisk vetenskap är i sanning sagolik. Inte i någon annan akademisk disciplin kan man bli nobelpristagare och miljonär genom att teoretisera kring elementära truismer. Den senaste nobelkandidaten i det facket verkar vara en professor Robert Shiller vid Yaleuniversitetet, vars tydligen epokgörande insats är att ha ”gått utanför huvudfåran där man tror på perfekt fungerande marknader” (enligt Johan Schück i dagens DN).

Shiller menar att anledningen till ekonomiska bubblor är att vi ”deltar… i ett flockbeteende” som gör att vi rycks med när bostadspriser och aktiekurser stiger. Givetvis har ingen enda någorlunda tänkande människa undgått den insikten sedan tulpankraschen i Holland 1637, och hela vägen framåt (mysteriet är bara vad andra ekonomer i så fall tror att bubblorna istället har berott på).

Hela saken är djupt pinsam för ekonomfacket, eftersom den oreglerade marknadens brister har legat i öppen dager under hela den kapitalistiska epoken. De förödande effekterna för systemets undertryckta löneslavar har beskrivits av så skilda observatörer som Marx, Dickens, Ilja Repin och mängder av andra. Marknadens ofullkomligheter när det gäller hela nationers ekonomier klargjordes av Keynes och andra ekonomer verksamma under en mera upplyst period av ekonomiskt tänkande.

Men nationalekonomi är en stödvetenskap till den ekonomiska makten, så när vindarna började vända högerut under 70-talet formades nationalekonomin om till en att bli en dogmatisk, närmast antiintellektuell marknadsreligion. Hayek blev den hädangångne profeten, och Friedman blev påve i den nya kyrkan. Det spelade sedan ingen roll hur illa dogmerna fungerade när de faktiskt började tillämpas i världens ekonomier, och allra minst betydde det något att konsekvenserna för redan fattiga människomassor runt om i världen blev katastrofala.

Vad Shiller nu representerar är en kår som sakta manövrerar sig ut ur ett formidabelt misslyckande. Och då får man mer eller mindre uppfinna hjulet igen, och konstatera det självklara att det inte finns några perfekt fungerande marknader. Vi får vara glada att marknaderna fungerar hjälpligt så att de flesta människor får mat för dagen, och att de inte direkt motarbetar en reell utveckling i världen. De negativa konsekvenserna av otyglade marknadskrafter har vi sett mer än nog av.

Robert Shiller drog en vinstlott när han förutsåg IT-kraschen och den senaste finanskrisen, något varje ekonom som vore värd sin utbildningskostnad borde ha klarat av. Den vinstlotten ger också uppmärksamhet, intervjuer och en roll som guru. Som sådan ger han USA det kloka (och fullständigt självklara) rådet att höja skatterna och investera i infrastruktur, utbildning och forskning.

Men i frågan om skatterna är han inte på samma våglängd som härskarna över (den s.k.) marknaden, alltså kapitalägarna. De håller nämligen fast vid Friedmans evangelium, och kommer att göra det så länge de kan, för det var för att främja deras intressen som läran tillkommit. Och i USA har de ett helt parti och en vilseförd allmänhet bakom ryggen.

Det är alltså dukat för ekonomipriset till Robert Shiller, en kandidat som avviker så där exakt lagom som en svensk priskommitté inte kan motstå.

2012-01-16 måndag
Inget ytterligare idag om den lilla världsnyheten att Iran tar emot inspektörer från IAEA, vad jag kan se och höra. Kanske var det en tidningsanka? Men notisen finns fortfarande kvar på DN.se. Där står att sannolikt datum för besöket är 28 januari, alltså om 12 dagar. Följaktligen handlar det inte om vaga löften i en oviss framtid. Det kan väl inte vara så att krigshetsen mot Iran är viktigare än nyheter som lämnar en öppning till avspänning? Visserligen skulle en sådan hypotes förklara mycket av våra mediers beteende i frågan, men vi får ju ändå inte utgå från att våra tidningsmakare har en så bottenlös moral. Vad som kommer ut av det hela återstår att se.

Under tiden måste vi i den här annars så kritiska spalten ge vår normala antagonist Peter Wolodarski ett stort erkännande för hans ledare i gårdagens DN om mellanmänsklig tillit. Han beskriver hur den svenska modellen bygger på att människor litar på varandra. Svenskarnas höga förtroende för både myndigheter och sina medmänniskor "betyder mer för vår utveckling än om Sverige skulle haft stora reserver av guld eller olja". "Det är ingen slump att länder som har hög social tillit är länder med låg korruption och ett starkt stöd för gemensamt finansierad vård, skola och omsorg".

Särskilt berömvärd blir PW:s ledare när man betänker att existensen av den sociala tilliten står i en viss motsättning till den ekonomistiska egoismens ideologi som dominerat under tre decennier och som DN så ofta har beskyddat och befrämjat på sin ledarsida. Det är uppriktigt värmande att en skribent som en gång i tiden försvarat USA:s dysfunktionella och inhumana sjukvårdssystem, liksom mordet på Usama bin Ladin, väljer en så inkännande och insiktsfull infallsvinkel på människa och samhälle.

Dagens Nyheter kanske återigen kan bli ett språkrör för socialliberalismen, som i sanning är den upplysta och toleranta formen av liberalism. Detta i kontrast till den antiintellektuella och rätt skrämmande nyliberalismen, som verkligen inte är liberalism i lärofädernas mening. Nyliberaler tror sig strida under Adam Smiths fana, men den som läser hela Wealth of Nations idag skulle tro att författaren tillhör vänsterfalangen inom socialdemokratin. Bl.a. skulle man upptäcka att Adam Smith inte ens tycker om arbetsdelning, denna industrialismens grundidé.

Men åter till Peter W som avslutningsvis är värd ett tack! Varje dag har ljuspunkter, bara man letar efter dem.

2012-01-14 lördag
Något som borde varit en världsnyhet återfinns idag som en notis på ett dussintal rader närmast marginalen på sid 18 i dagens DN. Där står att Iran har gått med på att ta emot inspektörer från IAEA, det organ som till en av sina viktigare uppgifter har tillsynen över avtalet om icke-spridning av kärnvapen (NPT). I den fråga som motiverar dagens mest explosiva internationella konflikt, och som genererar oupphörliga exalterade ledarartiklar i alla västvärldens tidningar, skulle Iran alltså vara beredd till en avgörande eftergift.

Nu kanske man förväntar sig att Irans ledare skall föra inspektörerna bakom ljuset (som USA felaktigt utgick från i Irak, som vi minns) och därför inte lyfter fram nyheten. Men då borde själva den saken vara värd en analys eller åtminstone en kommentar. För om Iran händelsevis skulle ha uppriktiga avsikter så är det fråga om en väsentlig eftergift i en konflikt som utgör den allvarligaste risken för ett nytt angreppskrig i Mellanöstern.

IAEA:s och FN:s senaste resolutioner i frågan går ut på att Iran skall förhindras att höganrika uran, eller vidta andra åtgärder för att utveckla kärnvapen. För det ändamålet uppmanar FN ”alla länder” att vidta en rad restriktiva åtgärder för att förhindra Iran från att skaffa sig sådan materiel eller andra resurser som kan användas för att framställa kärnvapen. Iran skall också underkasta sig NPT:s regler, på sätt som specificeras i IAEA:s resolution GOV/2006/14, ytterligare stadfäst i FN:s resolution 1803 (2008). Men i den FN-resolutionen, liksom i tidigare, finns en uppmaning att verka för en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, t.ex. i följande formulering:

“Recalling the resolution of the IAEA Board of Governors (GOV/2006/14), which states that a solution to the Iranian nuclear issue would contribute to global non-proliferation efforts and to realizing the objective of a Middle East free of weapons of mass destruction, including their means of delivery”

Israels regering har deklarerat att en sådan zon inte skulle omfatta det egna landet, och USA:s ledning har likaledes förklarat att FN-resolutionens formulering inte kommer att innefatta Israel. Så kan man tala när man har makt att sätta sig över nationernas högsta samarbetsorgan.

Om Iran lever upp till FN:s påbud kommer kärnvapenrisken i regionen följaktligen att minska, men inte elimineras. Israel har som bekant inte undertecknat NPT, tillåter följaktligen inte några inspektioner och erkänner inte ens att landet har kärnvapen. Vore det inte att verka för en humanistisk upplysningstradition att någon gång, i svärmen av ledarartiklar om Iran, förespråka att hela Mellanöstern blir kärnvapenfritt?

2012-01-12 torsdag
I slutet av 2007 rådde ett unikt läge inom den politiska opinionen i Sverige. Mellan de båda blocken skiljde närmare 20 procentenheter i väljarsympatier, antagligen någon slags rekord. Oppositionen hade alltså nästan 50 procent fler anhängare än regeringen, och socialdemokraterna var ensamma större än regeringspartierna tillsammans. Orsaken var uppenbar för alla efter regeringens chockstart med attacker mot sjuka, arbetslösa och mot a-kassan. Fredrik Reinfeldt medgav att väljarnas reaktion troligen berodde på att regeringen genomfört sina åtgärder med en viss "brutalitet", vilket var det ord han använde.

Många var vi som förbluffades över att det socialdemokratiska partiets ledning inte fångade upp den våldsamma protest som svenska folket gav ett uttryck för, särskilt som regeringens attacker riktade sig mot den välfärspolitik som alltid varit kärnan i arbetarepartiets hundraåriga politik. Från Sveavägen hördes i det närmaste ingenting och i brist på ledning ebbade indignationen ut. Vår förvåning fick en delförklaring på DN Debatt i onsdags.

Där öppnades spalterna för Stefan Stern, dåvarande stabschef under Mona Sahlin, och vi fick en inblick i de märkliga tankegångarna hos partiets högsta ledning under den perioden. Om vi utgår från att Stern är uppriktig så hade han inte en aning om varför svenska väljare i ilska övergav regeringspartierna 2007. Han skriver istället med en häpnadsväckande aningslöshet att det fantastiska opinionsläget skulle ha berott på socialdemokratins ”nyorientering” och ”förflyttningar in mot mitten”. Valförlusten 2010 skulle då i stället för uppgivenhet inför en passiv partiledning berott på ”intvingandet av Vänsterpartiet” i oppositionskoalitionen.

Förklaringen till partiledningens tystnad under ett av de mera turbulenta opinionslägena i mannaminne berodde på att ledningen i grunden inte ville ta strid mot regeringens nedmontering av välfärden. Tvärtom framgår det av Sterns artikel att anpassningen till det borgerliga synsättet var en del av socialdemokratins ”förnyelse”, enligt dess förespråkare.

Stern tar försiktigtvis inte upp sjukförsäkringen eller a-kassan, som är alltför flagranta fall i partiledningens försummelser. Däremot utvecklar han sina tankegångar om privatisering av offentligt verksamhet, där han demonstrerar sin klart borgerliga uppfattning. Att vinstuttag i privata välfärdsföretag (som förbjudits av bl.a. borgerliga regeringar i våra grannländer) skulle förhindras här finner han sålunda orimligt.

Alla skandaler i privata välfärdsföretag förbigår han också helt (med ett litet undantag). Hans förhoppning är istället att svenska väljare, som ”i valet 2014 kommer […] att vara mer välutbildade än någonsin” då skall förstå att alla de tusentals privata företagen inom välfärdssektorn inte skall behöva leva med ovissheten ”om verksamheterna får finnas kvar vid ett maktskifte”. Detta är hans slutsats av de kopiösa skandalerna. Inte att det först och främst krävs krafttag från alla håll, inte minst från politiker, för att med regleringar, tillsyn, upphandlingar värda namnet, och många andra åtgärder, åtminstone rädda privatiseringarna från den självdestruktion de iscensatt.

Ingenting av det Stefan Stern skriver ger någon antydan om att han egentligen skulle vara socialdemokrat. I sak skulle allt han skriver kunnat stå i en ledare i Dagens Nyheter. Med det bekräftar han den narcissism som under flera år behärskat den stockholmsdominerade partiledningen. Ute i landet, där ute i den producerande verkligheten där den socialdemokratiska väljaren lever, är allt han skriver rappakalja.

För att bara göra ett enda nedslag i den svenska verkligheten så skulle Stern kunna läsa en aktuell och välskriven rapport på 25 sidor från socialdemokraterna i Halmstad, som ger en helt annan bild av vad socialdemokratisk politik är. Det är ett exempel på den kärna av traditionella socialdemokrater som såg till att partiet fick en ny ledning. Ett litet citat ur rapporten:

Vi Socialdemokrater har högre ambitioner än att låta våra kommuninvånare förvandlas från medborgare i vår kommun till kunder på en vinstdriven marknad. Ingen ska tjäna pengar på att våra äldre är sjuka och har behov. Detta är inte enbart otillbörligt utan moraliskt förkastligt.

Vår socialdemokratiska målsättning är en kvalitativ välfärd för alla, där skattemedel återinvesteras in i välfärden istället för att användas till vinstuttag.

Alldeles bortsett från ideologiska frågor så gör ”förnyarna” antagligen ett svårt taktiskt förbiseende. Om socialdemokratin skulle placera sig i ”mitten” av det politiska fältet så kommer man att tvingas konkurrera med de (minst) fyra partier som redan finns där. Vad skulle det finnas för anledning att välja Stefans Sterns ”socialdemokrati” när den politik han förordar hanteras mycket bättre av de partier som redan är borgerliga?

Framtiden tillhör politiska riktningar som förmår formulera alternativ till det oregerliga, marknadsstyrda kaos som drabbat världen särskilt ödesdigert de senaste åren.

2012-01-11 onsdag
Den nedröstade minoritet av socialdemokrater med huvudsakligen stockholmsk anknytning, som uppträder under eufemismen ”förnyare”, ger inte upp. Föga överraskande erbjuds de också generöst med utrymme i den borgerliga pressen, för att där pitcha sin defaitistiska linje. Men att skriva i en tidning man inte tycks läsa är riskabelt.

Häromdagen hade DN en förnämlig redovisning av en valstatistikers arbete, där Sveriges politiska geografi framträdde i skarp relief. Tydligare än någonsin påvisades att Socialdemokraternas fundamentala väljarbas är Norrland och andra landsbygdsområden (och städer) där det bedrivs gammalt hederligt arbete i tung råvaru- och verkstadsindustri. Stockholm avviker med sin starka borgerliga dominans rejält från den svenska normalbilden.

I sina glassiga kontor med datoroptimerade inomhusklimat, narcissistiskt inneslutna i sin medelklassmiljö, har ”förnyarna” uppenbarligen förlorat all kontakt med den socialdemokratiska väljarmajoritetens verklighet. I snabb följd presenterade sig den här gången först Luciano Astudillo och sedan en Stefan Stern med borgerligt tillrättalagda texter på DN Debatt.

Astudillo framträdde i söndags med ett förslag att bygga ut rutavdragen till att omfatta ännu fler tjänster. Argumenten är återigen att det ökar antalet jobb och minskar den svarta sektorn. Det här är inte bara i direkt konfrontation mot socialdemokratisk fördelningspolitik, utan också rent ut sagt korkat!

Man måste inte vara ett geni för att inse att rutavdraget idag betalas ut till den tiondel av hushållen som mindre än några andra behöver det. Alltså en skatt från de 90 procent av hushållen med lägst inkomst, som går till att betala ut ett rent bidrag till den mest välbeställda tiondelen av befolkningen. Att som Astudillo för det första inte (låtsas?) inse detta, och inte heller tro att socialdemokratin kan ta den debatten, är antingen femtekolonnverksamhet eller ren defaitism.

Det direkt korkade är jobbargumentet. Vi har alltså en summa skattemedel som skall användas för att skapa jobb. Att dela ut dessa pengar till välmående människor för att de skall efterfråga hemtjänster är en indirekt väg som medför att stora summor tappas av på vägen. Redan vet vi av undersökningar att företagen ökat priserna och att en del av skattepengarna alltså har blivit vinstpengar i stället för mera arbete. (Inom rot är fusket där material har blivit ”arbete” på fakturan en ren rutin, som minskar jobbeffekten påtagligt.)

Vi hade alltså en summa skattemedel att använda för att skapa jobb. Den väg som ger absolut flest jobb är att den offentliga sektorn använder pengarna direkt till att anställa människor. I många verksamheter där behoven är verkliga (vi behöver inte ens nämna åldringsvården) skulle fler anställda göra stor nytta. Inga stötande fördelningseffekter, inget profitspill till företagare, kort sagt en både socialdemokratisk och djupt förnuftig väg. Igen: har folk som Astudillo och hans likasinnade inte förmåga att förstå detta enkla förhållande?

Argumentet att rutavdrag minskar den svarta sektorn är inte bara korkat utan direkt pinsamt, och kan avfärdas kort: Med samma motiv skulle all kriminalitet kunna minskas genom att de kriminella får statliga bidrag för att bli lagliga. Astudillos enda ursäkt är att denna föreställning är så allmänt spridd i borgerlig propaganda att ingen tydligen vågar påpeka idéns totala brist på moralisk grund.

Ibland får man känslan av att "förnyarna" framför allt vill blidka borgerliga medier, i tron att det är så framgången skapas. Men den enda framgången ligger i att DN Debatts åtråvärda spalter öppnar sig för överlöparna (vilket redan det borde ge författarna en signal...).

Stefan Stern är lika långt borta från socialdemokratin, men mera sofistikerad än Astudillo. Kommentaren får vänta till i morgon.

2012-01-10 tisdag
Gör följande tankeexperiment: En prominent och framgångsrik kinesisk personlighet, tidigare kandidat till presidentposten, framträder på kinesisk teve och uppmanar landets makthavare att likvidera Taiwans president. Tanken är visserligen absurd, men om det faktiskt hade hänt, skulle vi då behöva ens två sekunder för att räkna ut hur reaktionen skulle bli i väst? Att våra medier skulle svämma över av indignation?

Nu har det faktiskt hänt, men inte i det "ociviliserade" Kina, utan i det stora föregångslandet i vår del av världen. Den framgångsrika personligheten är miljardär på affärer i religion och heter Pat Robertson. Hans måltavla är inte ledare i en kontroversiell utbrytarprovins, utan en demokratiskt vald president i ett sedan länge självständigt land: Hugo Chávez i Venezuela. Lyssna på det här, och tappa hakan! (Sändningen är från 2005, och Chávez lever fortfarande.)

Hur har våra medier resonerat när man glidit förbi ett så hårresande uttalande? Anser man att Robertson är en idiot som ingen behöver ta hänsyn till? I så fall en mäktig idiot som genom sina kyrkor och massmedier har ett betydande inflytande över miljontals människor, inte bara i USA (hans tevebolag sänder i 180 länder på 71 olika språk).

En som kallar sig kristen vill alltså låta likvidera en president. Är det tilltänkta offret en av alla dessa neonazistiska (eller bara allmänt omänskliga) härskare i Latinamerika som genom åren, och med stöd av USA, i hundratusental har slaktat sina egna befolkningar, huvudsakligen fattiga bönder? Nej, det handlar om en av de få (men lyckligtvis allt fler) ledare som gör det rakt motsatta: arbetar för att förbättra livet för de delar av folken som i generationer levt i misär, i länder där en minimal elit följaktligen blivit omåttlig förmögen.

Surfar man vidare på spåret märker man att händelsen inte har gått obemärkt förbi i USA, utan väckt en hel del hård kritik där. Men varför väljer svenska medier att hålla undan skandalen? Om det finns ett svar är det inte säkert att man vill höra det.

2012-01-08 söndag
Hugo Chávez är förvisso en originell president med många egna, delvis underliga, idéer. Men det stora intresse borgerliga medier hyser för honom skulle inte stå i proportion till hans betydelse eller insatser – om det inte vore för den ödesdigra roll han kan spela som förebild för folken i andra länder, ännu styrda av inhemska ekonomiska eliter, lierade med västerländska kapitalintressen.

Dagens DN bjuder på ännu en av dessa patentledare om Chávez, nu signerad Martin Liby-Alonso. Han menar att Chávez tid vid makten ”har inneburit nästan femton förlorade år för Venezuela”, ”en illustration så gott som någon av hur goda förutsättningar kan förspillas.” Hur goda var dessa förutsättningar? Så här menar Wikipedia att det hela började:

”År 1989 genomförde den dåvarande presidenten Carlos Andrés Perez, efter påtryckningar från Internationella Valutafonden (IMF), nyliberala ekonomiska reformer.  Dessa slog hårt mot den offentliga sektorn: Allmänna sjukhus och välfärdsprogram privatiserades eller avskaffades helt, vilket ledde till kraftigt ökad fattigdom i det redan fattiga Venezuela. Hundratusentals människor gav sig ut på gatorna för att protestera mot reformerna. Reaktionen från myndigheterna blev hård, hundratals obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av polisen under perioden februari-mars 1989, och undantagstillstånd infördes i hela landet.”

Massakern, som kom att kallas El Caracazo, blev avgörande för en grupp yngre officerares politiska utveckling, och ledande bland dem Hugo Chávez. Ett försök till statskupp mot Perez 1992 misslyckades, och Chávez fick sitta två år i fängelse. Efter det ägnade hans sig åt politiskt kampanjarbete i landets alla delar, och 1998 blev han vald till president med 56,2 procent av rösterna.

Hugo Chávez blev militär redan vid 17 års ålder och tog så småningom examen från militärhögskolan med högsta betyg i alla ämnen. Under tre år på 1970-talet ledde han en anti-gerillagrupp som bekämpade den marxistiska gerillan Bandera Roja. Senare, som major vid Venezuelas militärhögskola, började han kritisera militärledningen för brott mot de mänskliga rättigheterna i kampen mot gerillan, såsom torterande och dödande av fångade gerillasoldater och påstådda medhjälpare. Redan då fick han sina första fiender.

På den vägen är det, och hans brott är nu inte bara att han värnat de mänskliga rättigheterna, utan ännu värre: att han (allra värst!) förstatligat privat egendom och blivit kompis med Castro. Att han också eliminerat analfabetismen och med hjälp av organiserade ”Bolivarianska Missioner” föresatt sig att utradera fattigdomen i landet. Och annat i den vägen.

Liby-Alonsos spalt handlar naturligtvis om andra saker. Och det finns allt möjligt att kritisera, som det gör vid varje detaljgranskning av vem som helst. Men om landets ekonomi säger han överraskande att en ”kraschlandning” hotar, en underlig prognos alldeles efter det att nationalräkenskaperna för 2011 redovisats, där det framgår att Venezuelas BNP närapå har fyrdubblats sedan 2004, en inte oansenlig prestation (L-A får väl granska siffrorna och återkomma).

Ryssland, Kina, Kuba och Venezuela hör till de söndertröskade ämnen som borgerliga ledarsidor i västvärlden upprepar till leda, och alla ur identisk synvinkel. Besattheten i sig är avslöjande för den som läser med minsta kritiska medvetenhet. Men det är klart, en del av mina medelklassvänner hypnotiseras till övertygelsen att Hugo Chávez är en farlig skurk. Men om man frågar dem varför så har de ingen aning.

2012-01-07 lördag
Bengt Ohlsson (Benke alltså, f.ö. en av mina favoritstockholmare) provade på den politiska genren i gårdagens DN, ett försök som visade upp honom som en idylliker, med en godtrogen förlitan på den bästa av världar. Det vill säga, han ”kom ut” som icke-vänster, något han försökte beskriva som apart och nästan farligt i hans kulturkretsar.

Nu finns det visserligen ingen "vänster" med en någorlunda entydig definition. Tvärtom finns de mest disparata föreställningar representerade bland folk som kallar sig vänster, allt från kunskapsförnekande postmodernister med nazisten Heidegger som läromästare, över idealister som likt leninisterna vill styra över andras liv, till rationalistiska socialister som med upplysningen och Marx som föredömen vill sprida kunskap om samhällets mekanismer. (Leninister i den nämnda meningen finns det dessutom gott om i det borgerliga lägret.)
 
Med de här måltavlorna runt om i alla riktningar är det inte så svårt att få in fullträffar någonstans. Men om Benkes egen linje blev bilden mera luddig. Någorlunda klart blev att han inte anser medmänsklighet, empati och ömsinthet vara någonting vänstern har monopol på. Så mycket kunde man förstå, även om han inte lämnade några bestämda belägg. Indikationerna på motsatsen, både teoretiska och konkreta, finns det annars gott om. Till exempel den borgerliga nationalekonomiska teori som säger att vi bör följa våra privata, rent egoistiska ekonomiska strävanden och låta den osynliga handen sedan styra allt tillrätta. Först då uppnår vi en optimal ekonomisk utveckling.

Mera handfast har vår nuvarande regering vederlagt Benkes troskyldighet med sina demonstrativa attacker på sjuka, arbetslösa och andra utsatta. Men visst måste vi tro Benke när han skriver, att ”i stort sett alla människor i min omgivning lever på samma sätt”. Medelklassen har det ganska bra i Sverige, även bland kultureliten, ibland väldigt bra. Och då kommer patentargumentet som annars mest hörs på nätets skuggsida: om man har råd med Iphone och annat av livets goda, så borde det vara genant att kalla sig vänster.

Därmed sjönk Benke en famn, och hamnade bland näthäcklarna (som t.ex. förkastar Michael Moores kritik av det amerikanska sjukvårdssystemet därför att Moore tjänar mycket pengar). Demagoger av det slaget måste avkrävas ett svar på frågan hur fattig man måste vara för att ha rätt att arbeta politiskt för utsatta, lidande och svältande människor.

Jag föreslår en annan filosofi: om ett värdigt liv för alla människor på jorden händelsevis skulle kräva att vår överdådiga livsstil eliminerades, så skulle det vara en moralisk handling att elda på den utvecklingen så att det hela rasar så snart som möjligt. Inte ett särskilt bra alternativ, men är det någon som ser en möjlighet att med demokratiska medel få den ekonomiska makten att göra de eftergifter som skulle bli nödvändiga för att skapa en värld som verkligen är till för alla? Inte Benke, ty Söder är för honom den plats där han bor, och den globala södern något tydligen okänt, långt bortom Skanstull.

Det blir inte så mycket bättre när Benke skall fördjupa sig politiskt. Han berättar om vännerna som diskuterar sexdagarskriget, och hur han ställer frågan om vad som utlöste det kriget, och hur vännerna då bara mumlar till svar. Hemma, med Nationalencyklopedin, läser Benke att kriget startade efter det att Israels grannar ökat spänningen vid gränserna, och han får därigenom perspektiv på frågan och har bilden klar för sig: ”Israelerna är mera ljushyade än palestinierna, och därmed uppfattar man dem instinktivt som rikare och mera översittaraktiga, och så har vi hela det sköna Wolltergänget som skriver på för palestinierna sak, och det räcker för mig.”

Fortsätt och läs, vill man säga till Benke. Börja åtminstone vid 1948. Eller förresten, lägg ner projektet och återgå till den sköna litteraturen och till krönikorna. Där är det lättare att skapa en egen värld i vilken varken de fattiga och förtryckta eller vänsterfolket stör den egna bilden mer än du själv tillåter.

2012-01-06 fredag
En av Sveriges intressantaste författare (enligt min smak) är en framstående cancerforskare, Georg Klein. Den som vill ha en inblick i upplyst och naturvetenskapligt tänkande i en litterärt kvalificerad dräkt bör läsa hans böcker. Det jag kom att tänka på idag var hans förkärlek för arbete framför det vi kallar socialt umgänge, illustrerat av en händelse under en specifik midsommarafton.

Kleins institution fick genom samarbete med ett afrikansk sjukhus leveranser av vävnadspreparat som innehöll specifika cancerceller. Under en midsommarfest fick han beskedet att en leverans som krävde omedelbart omhändertagande hade anlänt. Eftersom han förstod att hans svenska medarbetare ogärna ville avbryta just den kvällens fest lämnade han utan större saknad sitt sällskap för att åka till jobbet, trots att de åtgärder som krävdes inte tillhörde hans ordinarie uppgifter. Med en nybörjares entusiasm ägnade han natten åt att preparera vävnaderna.

Det uppdykande minnet av Kleins midsommar hör förstås ihop med den socialt späckade helg som jul-nyår-trettondag utgör i Sverige. Utan att vara ens hälften så arbetsdyrkande som Georg Klein får jag medge att någon del av allt det sociala känns som ett intrång på en bit av de väsentliga sakerna. Bland annat blir tiden för egna funderingar och noteringar svårt beskuren. Se det som en ursäkt och en förklaring till att den här spalten inte fylls på varje dag under denna helgfrossa.

2012-01-04 onsdag
(Gårdagens påbörjade tråd lämnas tillfälligt för en mindre utvikning, på förekommen anledning.)

Enligt sin högstämda devis verkar Dagens Nyheter "i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati och en fri ekonomi." När ledarsidan (3/1) tar hand om Iran är det mera med motsatsen till upplysning och tolerans, och med en mental preparering för den våldsamma uppgörelse med Iran som USA:s och Israels ledare förberett under många år, med generöst bistånd av många representanter för humanistisk opinionsbildning.

När DN alltså skriver att mullorna kanske använder "det klassiska tricket att stävja inhemskt missnöje genom att måla upp en yttre fiende", så är det en Orwellsk formulering som utmanar löjet. Vad som sker är detsamma som skulle inträffat i varje annat land, inklusive Sverige: när befolkningen i åratal möts av öppna och uttryckliga krigshot från överlägsen militärmakt, understödd av dess lydstater, så sluter man sig samman kring den ledning man har. Mekanismen är lika gammal som mänskligheten, med ett sentida exempel i hoten och de folkmordsliknande sanktionerna mot Irak, som bara tjänade att stärka Saddam Husseins makt.

Ingen vill ha ännu ett land med kärnvapen (det räcker mer än väl med Israel, Pakistan och Indien i den delen av världen) men som en israelisk säkerhetsanalytiker (Martin van Krefeld) sagt så vore Iran "crazy" om man inte försökte skaffa sig sådana vapen som avskräckningsmedel. Anledningen är de kraftfulla krigshoten utifrån, och att Iran saknar konventionell militär kapacitet att möta sådana hot med. Landets militärbudget är en bråkdel av Saudiarabiens eller Israels, och dess flygvapen är mindre än Qatars.

Det enda som skulle kunna avhålla angripare är avskräckning. Men det skulle heller inte räcka eftersom Iran inte skulle kunna så mycket som aptera en kärnvapenmissil utan att bli pulveriserat. Västs analytiker vet allt detta, men vet också att det saknar betydelse för det maktspel (och mediala rollspel) vars syfte inte inbegriper mänsklighetens långsiktiga överlevnad utan handlar om mycket mera kortsiktiga vinster.

Det hela blir en lose/lose-situation. Med kärnvapenutvecklingen ger mullorna västvärlden en legitim förevändning för aggressiva motaktioner, som visserligen knappast skulle uteblivit, men som nu blir lättare att motivera. Samtidigt utgör avskräckningsvapen bara ett imaginärt hot som aldrig kan sättas i verket. Om det någon gång vore befogat att med all kraft förorda fredliga förhandlingar så vore det i en situation som denna. Man får hoppas att det inte är symtomatiskt för DN:s form av humanism och upplysning att sådana möjligheter inte nämns med ett ord i ledaren.

2012-01-03 tisdag
Hur skulle en betraktelse över 2012 se ut om massmedia vore intresserade av mänsklighetens verkliga problem?

En punkt som inte skulle förbigås så lättsamt som den gör i våra media är det kusliga faktum att 21 000 små barn dör varje dag av orsaker som vi enkelt hade kunnat förebygga. Under 2012 kommer det att bli 7,6 miljoner slocknade små liv. På bara ett decennium betyder det alltså 76 miljoner döda!!! BARN!! På grund av oförmåga hos våra samhälleliga institutioner! Alla andra onödiga dödsfall vi ställer till med i krig och utrotningar förbleknar totalt vid en jämförelse. Hur kan detta ofattbart grymma förhållande fortgå utan att väcka en storm i media, eller synbarligen ens ingå i medias världsbild överhuvudtaget?
 

Att förlora ett barn är för de flesta människor den största tänkbara tragedin, från vilken många aldrig hämtar sig. Ibland hör man påståendet att föräldrar i den fattiga världen på grund av vana är mera härdade mot sådana tragedier än vi. Förutom att åsikten är cynisk så är den fel. Hela känslokomplexet som har med de egna barnen att göra sitter djupt rotat i vår konstitution, och är inget vi lärt oss. Men det är förståeligt om vi behöver skenargument för att stå ut med verkligheten (särskilt när vi får veta att vi kunde räddat miljoner små barnaliv med en obetydlig insats).

Bakom denna gigantiska och ständigt pågående katastrof är det förmätet att ens tänka på andra problem. Det får åtminstone vänta till i morgon.

2012-01-02 måndag
Första måndagen på ett tag som liknar en vardag. Luckorna i schemat som ger tillfälle till tid framför tangentbordet blir nu lite större. En dag som den här måste betraktelserna gälla det nya året 2012, givetvis. Eller kanske mest en kommentar över andras betraktelser av 2012. Uppgiften förenklas avsevärt av att massmedia, praktiskt taget oberoende av ägare, politisk färg eller annat, är nästan helt samstämmiga i valet av viktiga händelser det kommande året. Dagens Nyheter kan (som alltid) fungera som rikslikare.

I sin första utrikesbilaga för året väljer DN ut ett ämne för varje månad under 2012. Först ut är Kina, detta land som redan på den ordinarie ledarsidan utgör en av tidningens favoritbetonande fiendeobjekt. Enformigheten är dock bedövande i de närmast likalydande artiklarna, som i allra första hand handlar om bristen på yttrandefrihet. Att några hundra intellektuella sitter i fängelse är mycket viktigare än att miljontals människor i Kina är arbetslösa och att fattigdomen är tämligen utbredd. Totalt sett är landet omnämnt närmare tre gånger så ofta som Indien (i nätupplagan), ett land som snart är lika stort som Kina och har en likartad typ av ekonomisk utveckling, men dessutom ett mycket större fattigdomsproblem med hundratals miljoner människor som lever i en krigsliknande tillstånd med sitt lands regering och med den härskande klassen.

Nyhetsvärderingen i alla våra media vid jämförelsen mellan Kina och Indien säger mycket om vilken samsyn som skall produceras. Den här gången får Indien för ovanlighets skull en egen artikel, kamouflerad som en presentation av en barnfilmstjärna. Vi får veta att 700 miljoner indier har mobiltelefon, men att bara 600 miljoner har en riktig toalett.

Februari månad i DN:s almanacka för 2012 år representeras av den arabiska våren, den som inträffade i länder som inte upprörde våra följsamma media så länge diktatorerna åtlydde direktiven från väst och samtidigt lyckades hålla folken i schack. Men när folken sparkade ut diktatorerna vaknade alla rättänkande också i väst och bedyrande sin plötsliga kärlek till demokratin. Denna dramaturgi följer ett beprövat manuskript, liksom fortsättningen: att militären eller andra starka maktcentra stjäl upproret från folket och återinstallerar en auktoritär regim. Om dessa sidor av saken dock (och givetvis) ingenting i DN:s trycksak.

Ryssland får givetvis också sin egen månad, i egenskap av våra medias andra stora skrämselobjekt. Samme artikelförfattare som vi kommenterade här dagen före julafton svarar för texten, så den kan vi gå förbi. Sedan får vi lära känna Sarkozys favoritbagare, viktig kunskap inför presidentvalet i Frankrike, innan vi på decemberuppslaget får veta att jorden kommer att gå under den 21 december 2012, enligt en inskrift gjord av mayafolket på en gammal sten. Slutligen får vi den obligatoriska dosen av presidentvalet i USA, denna skenhändelse som på länge inte haft någon betydelse för landets faktiska politik, huvudsakligen därför att den politiken fastställs i andra rum än det ovala.

Men God fortsättning! Vad som än händer 2012, så inte blir det ingenting.

2011-12-29 torsdag
En bekant som i söndags besökte julottan i sin lilla landsförsamling berättade att kyrkan, som förr mestadels varit fylld till sista plats på juldagsmorgnarna, nu bara var besatt till en tredjedel. Också ritualerna och traditionerna som överlevt den borttynande kristendomen i vårt land börjar kanske också tappa sitt grepp. Inte för att vi skulle behöva yttre procedurer eller konfessioner för att hålla moralen levande - basen för vår moral är till största delen medfödd - men frågan är om någon struktur eller organisation har tagit på sig att omsätta vår moraliska bas till konkreta handlingar.

Under sin historia har den kristna kyrkan mestadels varit lierad med den världsliga makten med allt var det inneburit av stöd till orättfärdiga handlingar. Som alibi eller samvetströst har kyrkans medmänsklighet yttrat sig i välgörenhet och allmosor. Men det finns gott om undantag, både individuella och organiserade. Att läsa om befrielseteologin i Latinamerika är en kontemplativ handling av väl så stor betydelse för den inre upplysningen som att besöka julottan.

Václav Havel, som just har gått ur tiden, är väl känd hos oss och hedrad som en djärv och rättänkande dissident. Hans fängelsestraff fördöms som brott mot rätten till yttrandefrihet och hans minne hyllas i alla massmedier i väst. Om Ignacio Ellacuría vet vi antagligen desto mindre. Han arbetade för befrielse av de förtryckta - "to reach the fullness of humanity". Hans djärvhet är inte mindre än Havels eftersom han riskerade inte bara fängelse utan också döden.

Ellacuría var teolog, jesuit, och verkade i El Salvador under den tid landet styrdes av en neonazistisk elit under USA:s beskydd. Hans arbete anslöt till befrielseteologin, en mänsklig teologi som hade en kort tid av blomstring i samband med övriga civilisatoriska aktiviteter under 1960-taleten och som i viss mån var stödd av påven Johannes Paulus II. När högerpolitik och nyliberalism gjorde rent hus med alla rättvise- och jämlikhetssträvanden tynade också befrielseteologin bort, när den inte helt enkelt likviderades. Ignacio Ellacuría mördades i november 1989, bara en vecka efter Berlinmurens fall. Han och sex andra teologer, liksom deras hushållerska och hennes dotter, mejades ner av en dödspatrull inom den Salvadoranska armén, utbildad och utrustad av USA. Om dessa mycket mer fruktansvärda brott mot de mänskiga rättigheterna som begåtts i vår hemisfär, med våra "demokratiska" brodernationer inblandade, vet vi inte mycket i väst.

Den nuvarande påven är ingen vän av en mänsklig teologi som konkret tar sig an de fattigas och förtrycktas verkliga situation så som befrielseteologerna gjorde. För honom är det nog att sådant luktar "marxism" och därmed är anatema för kyrkan. (Med tanke på hans diskutabla historia är det hela inte det minsta förvånande.)

I en av alla intervjuer Noam Chomsky gjort fick han en gång frågan varför han offrat en säkert ännu mer lysande akademisk karriär och det officiella anseende och bekväma liv det kunde givit honom, för att istället som en utsatt och utstött dissident arbeta för en rättfärdig värld i strid mot inte minst sitt eget lands makthavare. Hans svar löd ungefär så här: När man står vid livets slut är det bara en enda fråga man måste besvara, nämligen varför jag brydde mig om att leva överhuvudtaget. Min personliga tolkning av det svaret är att den som bara ägnat sig åt att uppfylla sina personliga önskningar och behov inte har något att se tillbaka på, och eftersom man inför döden inte heller har något att se fram emot så har livet inte haft någon egentlig innebörd. Det skulle vara ett svar på frågan om livets mening som verkligen har en mening.

2011-12-24 lördag Julafton
En dag för kontemplation och vila. Och en önskan om frid och största möjliga välbefinnande för alla. Striden för att nå dit kan behöva en paus i några dagar.

Så den här datorn släcks ner fram till åtminstone onsdag i nästa vecka. Ha det gott!

2011-12-23 fredag
Ingmar Neveus har i dagens DN en artikel om Ryssland 20 år efter Sovjets sammanbrott, med en hel del ny information, men till grundstommen samma analys som vevas oupphörligt i våra medier. En mail till IN:

Läste din upplysande artikel om Sovjets sammanbrott med stor behållning, och saknade egentligen bara en viss, men mycket kritisk del av historien.

Om vi tänker oss att ett land av Rysslands storlek skulle genomföra en socialistisk revolution, och som en omedelbar konsekvens av den revolutionen fick uppleva att halva landets industriverksamhet utplånades och att människor därigenom berövades arbete och försörjning. Att konsekvenserna därför blev en allmän misär som ledde till att miljoner människor dog i förtid, i en omfattning som motsvarade antalet offer för Stalins politik på 30-talet. Att vi alltså fått bevittna en av de största sociala katastroferna i modern tid.

Vilken skulle den dominerande bilden bli när vi i efterhand beskrev den händelsen här i väst, och när vi t.ex. skulle uppmärksamma 20-årsminnet? Frågan är överflödig. Just det här hände i Ryssland som en följd av den kapitalistiska revolutionen, och din korta, lakoniska kommentar (”Produktionen sjönk, livslängden förkortades…”) är representativ i våra framställningar. Är det för att vi saknar inlevelseförmåga, eller styrs vi så till ytterlighet av politiska fördomar?

I Ryssland stal dessutom ett antal företagsamma politruker det mesta av landets rikedomar samtidigt som korruptionen bredde ut sig okontrollerat, två fenomen som gjorde den kapitalistiska revolutionen ytterligare värre. På det viset kastades landet i det närmast tillbaka till sin förindustriella, feodala epok, ur vilken det sakta återhämtar sig. Vad som är förvånande kan inte vara att en så stor andel av ryssarna förkastar både demokrati och kapitalism, utan att vi i väst tycks ha så svårt att begripa varför, när svaret ligger i öppen dager.

Lika märklig är vår förnumstighet och spelade förvåning när vi betraktar och kritiserar Putins maktställning. 90-talet under Jeltsin var ett Ryssland i ett totalt kaos som drabbade människor hänsynslöst, ett kaos som Putin med hårda nypor kunde bringa lite reda i. Här i väst verkar det som om vi anser att ryssarna, hellre än att acceptera Putins semidiktatur, borde uthärda misären och fortsätta att dö i förtid som ett offer för demokratin och kapitalismen.

Alltså reflekterar vi inte över sådant som att medellivslängden har börjat öka igen under Putins styre, efter att ha fallit dramatiskt och djupt under den inledande kapitalistiska fasen. Vi anser att valprocedurer är betydligt viktigare, och mäter Putins Ryssland mot en idealiserande bild av demokrati och marknadsekonomi (en bild vi säkert inte lever upp till själva). Fördelen med det perspektivet på Ryssland är att vi aldrig kommer att sakna material för en fortsatt beskrivning av problemen på ett sätt som passar in i våra mediers producerande av politiskt samförstånd. Men vi berövas viktiga pusselbitar för verklig förståelse och saklig analys.

2011-12-21 onsdag
Regeringens och massmedias obegripliga hantering av Saab-affären inbjuder till några spekulationer och funderingar till.

När Saab hamnade i fokus, via ägaren General Motors svåra problem under den specifika bilkrisen för några år sedan, inriktades propagandan omedelbart på att svenska staten inte skulle ingripa med ekonomisk hjälp. Argumentet som skulle övertyga allmänheten, och som skrämde regeringen, var att misslyckandet med Åslings företagsakut under varvs- och textilkriserna på 70-talet inte fick upprepas. Redan här avslöjades propagandisternas allvarliga okunnighet om industri och teknik överhuvudtaget. Varv och textil var utpräglat lågteknologiska och lönekänsliga verksamheter som Sverige helt naturligt inte borde ägna sig åt i konkurrens med snabbväxande industriländer i låglöneregioner.

Saab däremot utvecklade och tillverkade produkter som teknologiskt låg i främsta utvecklingsfronten globalt sett. Saab var dessutom ett inarbetat och välkänt varumärke med återförsäljare och märkestrogna kunder över stora delar av världen (vilket protester mot nedläggningen från när och fjärran vittnar om). Jämförelsen med varv och textil var alltså fullkomligt missriktad. Andra argument, som bristande lönsamhet, nyliberala renlevnadskrav och andra har jag berört tidigare, och skall bara kort stanna lite vid synen på industrin.

Vi har sedan ganska länge fått höra att industrisamhället för vår del är ett passerat stadium, en fas som övergått i tjänstesamhället, ibland extrapolerat till informationssamhället. Något som så till vida är rätt som att allt färre människor sysselsätts i industriella verksamheter, och allt fler följaktligen inom andra sektorer. Däremot har industriproduktionens betydelse för Sveriges ekonomi som helhet antagligen inte förändrats särskilt mycket, något vi inte minst fått illustrerat under den gångna periodens efterverkningar av finanskraschen i världen. Vi har hållit igång hjulen och klarat statsfinanserna bättre än de flesta andra länder. I massmedias enkla värld är det Anders Borgs förtjänst, men i verkligheten är det svensk industriproduktion och svensk export av råvaror och industriprodukter som har utgjort basen och som givit Borg de skatteintäkter han har behövt.

Industrisektorn ser förvisso ut att minska (särskilt från Stockholms horisont, antagligen) men produktiviteten ökar ständigt, och resulterar i att vi producerar allt mer med allt färre verksamheter och anställda. Industrin är alltså fortfarande huvudmaskineriet i svensk ekonomi, och en förutsättning för det samhälleliga kassaflöde som ger tjänsteproduktionen nödvändig näring. (Vi kan inte leva på att baka pizza åt varandra, och svårigheterna att öka produktiviteten i tjänstesektorn är ett faktum som inte minst Grekland har fått lära sig den hårda vägen.)

En regering som någorlunda hade insett industrikulturens betydelse för Sverige skulle ha värnat Saabs excellenta teknologiska kompetenscentrum med aktiva åtgärder som garanterat fortsatt produktion. Även om det skulle inneburit en årlig förlust, så hade den vid en korrekt analys kunnat visa sig bli kompenserad av betydligt större vinster för samhället som helhet. Men några sådana överväganden har inte ens skymtat från regeringskansliets sida. Den regering av samhällsbevarande partier vi har är den mest impulsstyrda vi kanske någonsin haft.

2011-12-20 tisdag
Saabs konkursanmälan har alltså lämnats in. "Arbetslösheten drabbar Trollhättan hårt" lyder en rubrik i dagens DN. Efter tre år av intensiv propaganda för att Saab bör läggas ner kommer nu de väntade krokodiltårarna. Men på ledarsidan inhöstas triumfen efter ett idogt krig mot Saab. Erik Helmerson får hålla i pennan, och får en kommentar:

Med anledning av en blänkare du skrev för några månader sedan om Saab ställde jag frågan varför DN driver en så intensiv kampanj för att Saab skall läggas ner, och vilka allvarliga konsekvenser tidningen ser ifall företaget skulle råka överleva. Du svarade då: ”Vi tror att företaget är dödsdömt och fruktar att Muller ska använda de anställdas beundransvärda lojalitet (och till och med skattebetalarna) för att berika sig själv.”

Idag skriver du i DN, i och för sig hedervärt, om den bortklippta sekvensen (kollegialt bortklippta?) i ”Skavlan” där Muller uttrycker ilska över att svenska journalister inte visat större solidaritet med Saab, utan i stället skadeglatt önskat att bolaget skulle gå i konkurs. Du avvisar Mullers påstående och skriver att journalisterna tvärtom hyser ”en mycket stark känsla för Saab, en nostalgi besläktad med kärlek”, och att kritiken har gällt Muller personligen.

Det låter bra, men råkar vara fel, inte minst i fråga om din tidning. En av Dagens Nyheters tidiga attacker mot Saab, som jag kommenterat på de här sidorna, är från början av december 2008, mer än ett år innan någon i Sverige alls visste vem Victor Muller var. Det var ledarsidans dåvarande chef Nicklas Ekdahl som till varje pris ville förhindra att staten gick in och hjälpte Saab över den mycket specifika bilkris som drabbat hela världen (en hjälp som bl.a. Tysklands och USA:s regeringar hade gett sina bilföretag). I alla turer som sedan följt har DN:s entydiga linje, som kommit till uttryck på alla tidningens olika redaktioner (även nöjessidan!), varit att Saab borde läggas ner.

”Staten skall inte äga företag” har varit DN:s åsikt, lika mycket som Maud Olofssons. I den mail till dig jag nämnde påpekade jag att staten under precis denna tid köpte ett holländskt fossilföretag på dekis för 97 miljarder kronor, en horribel inkonsekvens som du förbigick i ditt svar och som jag inte heller sett någon annan kommentera. DN tycks heller inte ha funderat över jämförelsen att USA:s regering gick in och köpte 61 procent av General Motors för i princip 190 miljarder kronor. Ett av världens största företag i världens mest privatiserade ekonomi är alltså numera statligt (och det fungerar uppenbarligen rätt bra).

Anders och Maud skulle förstås visa större nyliberal nit än regeringen i det land som framför alla andra avskyr förstatligande av företag. Ideologisk renlärighet var den enda ledstjärnan för alliansregeringen, ingen analys av samhällsekonomiska konsekvenser redovisades, och genomfördes säkerligen inte heller. Mottot som vanligt: ”Å hej å hå!”

Något intresse att ta reda på Saabs verkliga betydelse sett till hela samhällsekonomin har DN inte heller visat prov på. Allt som gällt är att själva sammansättningsfabriken gått med underskott. Vad Saab sedan betyder som avancerat tekniskt kompetenscentrum för det svenska fordonsklustret, som nu tappar en kritisk komponent, tycks helt okänt för de nostalgiska journalisterna med sin ”kärlek” till Saab. Och lika ointressant som alla sekundära och tertiära effekter av stor betydelse för samhällsekonomin, som vi kommer att få se resultaten av nu.

Victor Muller hade givetvis rätt i sak. Det masshysteriska fenomen som fått media (med vissa västsvenska undantag) att med en röst, ihärdigt och dagligt arbeta för Saabs undergång har varit ett lika märkligt som vämjeligt spektakel att skåda. Mediedrevets alla psykologiska mekanismer har visats upp.

En kort stund av lite äkta självkritik vore inte missklädsamt en dyster dag som denna.

2011-12-19 måndag
Medias uppmärksammande av problemet med antibakteriella ämnen i kläder härom dagen gav anledning till en omläsning av artikeln om kemikalier. Problemet med företags användning av kemikalier för ändamål som inte främjar konsumenten utan enbart profiten finns med i texten men kanske lite väl diskret, varför jag gjorde följande tillägg:

Oförmågan att hålla två saker i huvudet på en gång, bl.a. hos vår tids s.k. vänster, kräver en utvikning med ett förtydligande. Att tekniken har varit mänsklighetens största utvecklande och emanciperande kraft betyder inte att den varit immun mot missbruk. Det är t.ex. uppenbart att kemikalier ibland används i syften som mera är till för att förleda konsumenterna än att förbättra produkten. Ett aktuellt exempel bland många är användningen av bakteriehämmande ämnen som används i allt från kläder till hygienprodukter, sannolikt helt meningslöst och inte utan teorietiska risker.

När sådana exempel dyker upp i media så framstår samhällets kontrollmöjligheter som genant impotenta, och en mycket striktare tillståndsprocedur som nödvändig. Om försiktighetsprincipen skall användas intill det orimligas gräns så är det givetvis när ingen nytta alls följer av en kemikalieanvändning, och ännu mer så när användningen är till enbart för att lura konsumenten.

Vad vi i stora delar har att förlita oss på idag är företagens intresse av överlevnad, som avgörs av att det inte inträffar några allvarlig förgiftningsfall, en garanti som säkerligen är mera betryggande än vad vi i allmänhet föreställer oss. Å andra sidan har företagens kortsiktigheten ökat påtagligt under den nyliberala epoken, och en kritisk blick är absolut befogad. Men det gäller att inte förväxla en rationell vaksamhet med en ogrundad teknikskräck, byggd på övertalande men vidskepligt flum.

2011-12-14 onsdag
När jag ändå har Moynihans infama pamflett aktuell kan jag inte motstå ännu ett exempel på vad författaren utan att visa minsta skamkänsla kallar "Chomskys bluffande", nämligen det kända citatet om Chomsky som "arguably the most important intellectual alive today", tryckt i New York Times 1979 (enbart citatet som sådant har 160 000 träffar på Google). Tidningen har slagit ifrån sig och förklarat att påståendet inte är redaktionens, utan ingick i en fristående författares text. Det ironiska i hela saken, och vad som gör det intressant för många att använda citatet, är att Chomsky och Times är två helt skilda världar.

Om påståendet som sådant skulle man kunna säga att det egentligen är okontroversiellt, bl.a. för att Noam Chomsky är samtidens mest citerade författare, och bland de tio mest citerade i historien. Men alla som har en aning om hans produktion och person vet att han aldrig skulle betrakta sådana berömmande upphöjelser med annat än möjligen självironi.

Poängen i hela affären är att författaren i Times efter citatet fortsätter med en skarp kritik av Chomsky, och att många alltså har använt citatet tendentiöst. Men vilka använder det? Framför allt dyker det upp hos talare som introducerar Chomsky inför hans föreläsningar, och det har givetvis lockat en och annan förläggare att använda det på bokomslag. Nu skall vi betrakta Moynihans perfida demagogi.

Med anledning av citatet skriver han: "Chomskys bluffande återfinns även i texter på olika bokomslag", som om Chomsky hade något inflytande över förläggarna om böckernas omslag, eller ens brydde som om att försöka ha. Sedan fortsätter demagogen så här: "Men vad Chomsky struntar i att nämna är att ett ganska avslöjande förbehåll kommer precis efter detta uttalande". Med tanke på att Moynihan i något sammanhang talar om sin "forskning" inför pamflettskrivandet så måste detta vara en fräck lögn. Man kan gå in på nästan vilken intervju som helst på nätet, där citatet dyker upp, och få höra Chomsky med förtjusning berätta vad som följer därefter i Times, ungefär: "hur kan han [Chomsky] då skriva så hemska saker om USA:s utrikespolitik". Han har någon gång till och med förklarat att om Times i sitt nuvarande skick ärligen skulle berömma honom, så skulle han utgå från att han gjort något fel.

Vad högern och Timbro borde förstå är att den brännvinsadvokatyr som Moynihan (och Ahlmark) presterar i det längre perspektivet bara blir en belastning. Till skillnad från kvartalsrapporter och aktieutdelningar så verkar politiken på lång sikt. Det som är skrivet står där för alltid, och en vacker dag får vi alla äta upp våra ord. Det gäller då att inte ha ljugit uppsåtligt.

2011-12-13 tisdag
[Gårdagens notering uppdaterad:]
38-åriga Luz Marina Paz Villalobos mördades i onsdags på väg till sitt arbete. Antalet mördade journalister i Honduras sedan statskuppen i juni 2009 är därmed uppe i sjutton, många av dem öppet regimkritiska. Inga gripanden av misstänkta har skett.

Fallet påminner om Anna Politkovskajas öde som vi hört mycket om. Mordet på Luz Marina Paz blev omnämnt i en liten artikel i DN idag; de övriga sexton dödade journalisterna i Honduras är anonyma för oss. Är det en tillfällighet att vi hör mycket om mordet på Anna, medan mordet på Luz Marina lär försvinna bort i det fördolda där hennes sexton kollegors öde redan befinner sig? Redan en ytlig betraktelse säger oss att särbehandlingen inte handlar om en tillfällighet, utan ingår i den ständigt pågående bearbetningen av vårt medvetande i syfte att imponera med förträffligheten i vårt västliga system för indoktrinering.

USA:s beslutsfattare jämnade vägen för att statskuppen i Honduras kunde permanentas, i strid inte bara mot demokratins grundläggande och heliga principer, utan också mot den allmänna uppfattningen bland Latinamerikas regeringar, för att inte tala om befolkningarna. Sådan delaktighet medför ansvar, och när supermakten är inblandad blir ansvarat särskilt stort. USA har makt att påverka utvecklingen i ett näraliggande och fattigt land som Honduras, och hade enkelt kunnat avstyra statskuppen, dessutom med stöd av de övriga länderna i hemisfären. Eftersom krafterna bakom kuppen var identifierade kunde det inte bli någon överraskning att Honduras skulle bli en stat för den rika eliten, i likhet med den långa beklämmande traditionen på kontinenten. Med allt vad det innebär i form av förtryck och våld.

Här i Sverige och övriga lydstater tycks massmedierna betrakta mördandet av journalister i Honduras som någon form av oundviklig olycka, som det inte är mödan värt att försöka ingripa i med presskampanjer. Alltså på samma uppgivna sätt som vi har betraktat hundratusentals mord i Latinamerika de senaste 50 åren, de flesta begångna av militär och andra statliga attentatsmän, vanligen utbildade, utrustade och beväpnade av USA. Känslan som har förmedlats är att detta är hopplöst korrupta och outvecklade samhällen som ingen kan göra någonting åt.

Men tänk tanken att sjutton regimkritiska journalister hade mördats på Kuba sedan juni 2009. Vår indignation hade inte vetat några gränser (och frågan är om det inte hade blivit krig). Denna enkla kontrollfråga visar att vi inte alls betraktar Latinamerika som ett hopplöst fall, utan tvärtom är beredda att ställa mycket höga krav på kontinentens länder. Det enda vi behöver reflektera över är varför vi förväntas ha så olika krav på olika länder, och därav dra de helt självklara slutsatserna...

Dock: det vanliga folket gör en annan värdering än våra journalister. Luz Marina Paz omnämns lika många gånger på Internet som Anna Politkovskaja, och ingen av dem är bortglömd.

2011-12-11 söndag
I onsdags fyllde Noam Chomsky 83 år, en ålderman aktivare än någonsin. Nya inspelningar från föreläsningar och intervjuer landar i en strid ström på nätet, i en takt som det nästan är svårt även för en trogen lyssnare att hänga med i. Hans linje är konsekvent sedan mer än 70 år tillbaka, hans kunskaper totalt ojämförliga och hans logik fullkomligt apodiktisk. Han lämnar inte minsta lucka för maktens ideologer och lakejer bland de yrkesmässigt intellektuella att bemöta hans ovedersägliga fakta och knivskarpa analys med hållbara argument. Återstår för dem bara karaktärsmordet.

En särskilt vämjelig sådan produkt har publicerats av Timbro och skrivits av en amerikansk högerideolog, Michael Moynihan, som under en tid var verksam i Sverige. Besvärande för Timbro är att pamfletten ännu efter flera år ligger ute på nätet. Någon borde förstått att den i sin demagogiska förljugenhet är kontraproduktiv för högern. Det vore frestande att någon gång rota i smörjan för att visa upp anatomin i den typen av propagandism som har bildat skola i de intellektuella sumpmarkerna högerut. Sveriges kanske mest framträdande representant för den falangen är Per Ahlmark, som mycket riktigt har följt Moynihan i spåren i sitt förtal av Chomsky. Jag kan inte avhålla mig från ett smakprov på "belägg" för att Chomsky "ljuger", som är pamflettens inledande ämne och en återkommande anklagelse från häcklare och högerfolk. Det är ett riktigt talande exempel.

Upprinnelsen till "belägget" är ett citat som Chomsky i en bok 1969 tillskrev Harry Truman. Kennedyrådgivaren Arthur Schlesinger, som hade flera anledningar att ogilla Chomskys många avslöjanden, upptäckte att Chomsky i stället hade citerat en analytiker, James Warburg, som gjort en nästan ordagrann parafas av Trumans yttrande. I sakfrågan alltså ingen substantiell avvikelse från vad som faktiskt hade sagts, och alltså i det närmaste ett korrekturfel, som rättades till påföljande upplaga.

Denna lapsus är beviset för att Chomsky "ljuger", och Moynihan undviker givetvis att tala om att citatet i sak inte avviker från Trumans uttalande, utan kallar det bara ”påhittat”. Men var detta allt som gick att finna? Vi har ett textmaterial av Chomskys hand som redan till omfånget har få motsvarigheter och som ständigt växer. Över hundra böcker, tusentals artiklar och föredrag finns för att söka efter exempel på felaktigheter, men häcklarna måste gå 40 år tillbaka i tiden, för att hitta ett… korrekturfel.

Enligt pamfletten tog Schlesinger detta oskyldiga misstag som intäkt för att kalla Chomsky för en "intellektuell skurk" och en "extremist med instinktmässig förmåga att snedvrida fakta". Moynihan sammanfattar: "Det skulle komma att bli en vanligt förekommande anklagelse mot Chomsky”. Exakt: en vanligt förekommande anklagelse mot Chomsky, grundad på ett korrekturfel! Så desperata är hans politiska vedersakare över att inte finna några substantiella belägg för den påstådda lögnaktigheten att det bara återstår detta.

Resten av pamfletten går i samma stil. Avsiktliga och tendentiösa missförstånd och insinuationer, med inslag av rena lögner. I allt ett lömskt och avsiktligt karaktärsmord utan några ambitioner att argumentera upplysande och ärligt i sakfrågor. Vad är det som driver Moynihan, Ahlmark och hela raden av demagoger till höger att sänka sig så lågt? Vilka ondskefulla handlingar är Chomsky skyldig till för att förtjäna en sådan behandling? Det står tämligen klart.

Noam Chomskys hela politiska gärning syftar till att förespråka en rättfärdig väg, den som en upplyst mänsklighet borde beträda. Vi bör bry oss om våra medmänniskor, särskilt värna den underordnade part som drabbas av överhetens maktutövning, verka för att våra regeringar inte startar eller stödjer orättfärdiga angreppskrig, upplysa om alla fakta som makten och propagandistiska media undanhåller när de indoktrinerar medborgarna i de "rätta" tankarna, stödja lönearbetarnas samverkan för att skapa ett mänskligare näringsliv, och en lång rad andra sådana strävanden med solidariteten som nyckelord, kort sagt att arbeta för en förnuftig medmänsklighet. Detta är Chomskys stora brott för vilket han måste straffas med det mest perfida av karaktärsmord.

2011-12-09 fredag
När borgerliga kommentatorer återkommande har påstått att socialdemokratin har ett storstadsproblem så har jag på den här sidan tvingats påpeka att det är fel, om man inte med storstad menar enbart Stockholm. Ty varken Göteborg och Malmö har varit några problemstäder för sossarna, snarare tvärtom. Nu tycks det av SCB:s senaste mätning att döma bli tvunget med en omvärdering eftersom Socialdemokraterna i Göteborg gör ett dramatiskt tapp med 9 procentenheter.

Analysen de flesta kommer att göra är att Göran Johansson personligen bar upp partiet i opinionen, och att vi nu ser en normalisering under den tämligen anonyma Anneli Hulthén som efterträdare. En beklämmande slutsats är i så fall att partiernas faktiska politik spelar en alltmer sekundär roll och att ytliga fenomen som personlig framtoning och innehållslösa men frampiskade "skandaler" spelar en allt större roll. Vi är sakta men säkert på väg mot en amerikansk situation där politiken blir en banalitet, en produkt som säljs med samma metoder som man säljer tandkräm och schampo.

Partipolitiken kommer då att existera helt avskild från människors faktiska och politiska önskemål. Följer vi vektorns riktning och ser på USA, så är den principen helt etablerad där. Vad majoriteten i de vederhäftigaste opinionsundersökningarna uttrycker som sina viktigaste önskemål förekommer inte alls i partiprogrammen, eller har direkt motsatta yttringar. Det gäller båda de valbara alternativen, och det hela blir som ett val mellan Sensodyn och Pepsodent. Den vinner som har mest pengar att satsa på marknadsföringen. Att valdeltagandet är generande lågt i USA är alltså en sund reaktion på systemets pinsamma demokratiunderskott.

I några dagar har medias upphetsning kring Socialdemokraternas sjunkande opinionssiffror varit på topp. Ändå visar SCB:s siffror att oppositionen mycket väl skulle kunna vinna regeringsmakten vid ett val idag, beroende på att KD ligger under spärren. Allt larm kring sossarnas siffror kan kontrasteras mot det relativa lugn som rådde i november 2007 då den rödgröna oppositionen ledde med nästan 20 procentenheter över alliansen i opinionen, en rekordartat hög siffra som med någorlunda likvärdig hantering borde ha orsakat en mediestorm mot Reinfeldt och regeringen. Men därav blev intet.

2007 reste sig väljarna mot det radikala angrepp på välfärdssamhället som regeringen hade genomfört med sin rivstart. Men den politiska medvetenheten fångades inte upp av den dåvarande medelklasspräglade stockholmsfalang som hade ledningen i det socialdemokratiska partiet, och därmed försvann de konkreta politiska frågorna ur debatten. Alliansen kunde vinna nästa val på yta och framtoning, en bransch där sossarna i Stockholm inte var så framstående (och hade behövt en Göran Johanssons jämlike för att hävda sig).

Djupdykningen i Göteborg har alltså flera förklaringar som gör att den inte nödvändigtvis blir förvånande. Men om alliansen på mindre är tre år kunde komma tillbaka från ett underläge på närmare 20 procentenheter, så är ingenting omöjligt. Sossarna kunde t.ex. försöka med lite politik, det var ett tag sedan. Juholt försöker förvisso, men den störtade falangen är ute och jagar med vargarna, en inte särskilt skön syn, så kampen blir svår.

2011-12-07 onsdag
DN listar idag de högsta inkomsterna i Sverige under 2010. Allra högst arbetsinkomst hade Jarmo Tonteri som vd för Ovako; han kammade hem 35,6 miljoner under året. De stora börsbolagens vd-ar ligger inte längre i topp, istället hittar man några för allmänheten okända företag i översta delen av listan. Sannerligen bekräftas bilden av direktörslöner som ligger på en helt annan skala än den som vanligt folks löner befinner sig på. Det rättmätiga i den folkliga indignationen mot direktörerna blir bekräftad.

Men DN lägger för ovanlighetens skull till en annan kategori, nämligen inkomster av kapital, där de sex toppnamnen redovisas. För att inte jämförelsen skall bli absurd, och direktörernas staplar i diagrammet reduceras till tjockleken av en fingernagel, måste de arbetsfria inkomsterna läggas i en ruta för sig. Toppnamnet där, Stefan Persson, tjänar nämligen 115 gånger mer efter skatt än den värst betalde direktören. Om Tonteri ligger på en annan skala så befinner sig Persson i ett annat universum än vanliga människor.

Andra av Perssons kaliber, som Kamprad och Rausing, har flyttat till länder med en behagligare skattesats för just deras gränslösa inkomster. Och de har åtföljts av mängder av gelikar med arbetsfria kapitalinkomster. Av någon anledning som vore intressant att få veta har massmedia enbart fokuserat på direktörernas ersättningar och styrt allmänhetens irritation i den riktningen. Om det inte funnits något särskilt skäl skulle man tycka att det vore betydligt mer befogat att rikta intresset mot kapitalinkomsterna, som dels är arbetsfria och dels ligger på en högsta nivå oändligt långt över de kritiserade direktörslönerna.

Men det krävs inga avancerade konspirationstankar för att se ett tänkbart scenario. Eftersom kapitalinkomster är en ofrånkomlig följd av ett ekonomiskt system som till varje pris måste försvaras, och det ofantliga gapet mellan de extrembetalda och vanligt folk är svårt att dölja helt, så fungerar det onekligen bra att kasta direktörerna till lejonen, så att de som driver hela cirkusen kan gå fria från folkets vrede. Som i så många andra sammanhang är sådant som avviker groteskt mycket ofta lättare att förbise än det som bara skiljer sig åt inom det fattbara.

Det hela är irrationellt, och det kommer i längden inte att fungera. Men som kontinentalplattorna så rör utvecklingen på sig, fast långsamt. Människan och mänskligheten blir kontinuerligt klokare och mera civiliserade för varje år som går. Och till sist kommer en helt annan dag och en helt annan tid. Men den kommer inte av sig själv.

2011-12-05 måndag
För en dryg vecka sedan fick vi veta att Apoteket hade fått problem med att expediera elektroniska recept. Människor uttryckte sin irritation över bolaget och sin oro över uteblivna läkemedel. Det medialt underförstådda på rubriknivå var det väntade, nämligen en antydan om statliga företag som inte klarar sin uppgift. Först en bit in i det mera finstilta talades om att Apoteket anlitade en privatägd leverantör av datortjänster vid namn Tieto, vars hårdvara hade kraschat och orsakat driftstörningen. Bristerna hos Apoteket dominerade länge och väl i framställningen av problemet, och när Tieto nämndes var det närmast med tonfallet att det var synd om företaget som drabbats av en tragisk olycka.

Utan att veta någonting i detalj om orsaker till händelsen vågar jag gissa att det har med kortsiktiga vinstmål att göra. Att skapa reservsystem som ökar redundansen till en nivå där större driftavbrott är praktiskt taget uteslutna bör normalt bara vara en fråga om resurser. Vilka merinvesteringar och kostnader som är försvarbara kommer man fram till med en noggrann riskanalys. Förutom de direkta problemen för Apoteket tillkommer trolig förlust av marknadsandelar, och för kunderna merkostnader av många olika slag. Vad Apoteket kan läggas till last är kanske att inte ha bevakat riskaspekten tillräckligt noggrant vid upphandlingen av datortjänsterna. För båda bolagen har antagligen det kortsiktiga vinstmotivet vägts in i för hög grad.

Som sagt är detta en spekulation på magert kunskapsunderlag, men den faller in i ett mönster som har blivit alltför välbekant under senare år. Exemplen från vårdsektorn på vad kortsiktig vinstfokusering kan leda till är vältaliga. Och i hela näringslivet är kravet att till varje pris slimma personalstyrkorna en helt dominerande trend. Tyvärr riskerar en olycka som den på Tieto att bara vara en försmak av vad vinsthysterin kan leda till i våra stora processindustrier, i kemiindustrin och på andra håll. Mycket stora katastrofer finns med i riskbilden (med undantag för kärnkraftverk där säkerhet och redundans ligger på en helt annan nivå än någon annanstans i samhället).

2011-12-02 fredag
I en minimal tidningsspalt på ett dussintal rader meddelas idag att tre privata vårdcentraler i Göteborg lurat landstinget på sammanlagt fem miljoner kronor genom systematisk felbokning av patienter, pengar som alltså hamnat i privata fickor. Man behöver ingen större fantasi för att tänka sig vilka rubriker det hade blivit om det istället hade varit anställda på offentliga vårdcentraler som hade lurat till sig samma belopp. Vad nyhetsvärderingen visar är att större eller mindre kriminalitet är något vi default förväntar oss av privat företagsverksamhet, och därför inget sensationellt. Det är inte bara att frestelserna för det privata bolaget är stora, hela konceptet innebär att ju bättre en affär är desto närmare gränsen till det tvivelaktiga ligger den, och den gränsen är i sig diffus.

En riktigt bra affär, en där jag gör en rejäl vinst, betyder i bästa fall att någon annan bara blivit lurad. Min motpart har till exempel inte haft samma information som jag, inte varit lika hårdhudad som jag eller legat i underläge av något annat skäl. Men i alla riktningar är mitt agerande inringat av lagstiftning som jag riskerar att överskrida. Skulle jag ha fått min information genom insiderkontakter så är det ett brott, har jag skaffat mig vinsten genom att samverka med konkurrenter om prissättningen så är det olaglig kartellbildning, har jag lämnat missvisande information till min motpart kan det bli fråga om bedrägeri, och så vidare. Hela miljön som företag verkar inom betyder att den företagare som är fullständigt oegennyttig och full av empati knappast har någon framtid i sitt val av bana.

Vill man gå fri från lagens granskning och verkningar skall man däremot se till att skojerierna blir fullkomligt gränslösa. Det spelar ingen roll om de leder till sammanbrott i hela världsekonomin. Finanshajarna i USA som var direkt ansvariga för den globala finanskraschen sitter nu antingen i USA:s finansdepartement, eller så har de kvar sina jobb i bankerna med högre ersättningar än någonsin. Den som händelsevis funderat över var den verkliga makten i samhället ligger behöver bara reflektera över den bilden. Skulle någon som inte sitter i den absoluta makttoppen inte bara komma undan med ett så osannolikt svindleri, utan dessutom bli belönad?

Allt detta står skrivet på väggen med bokstäver som når till himlen, men ändå är det svårt att läsa, och ännu svårare att ta till sig. Men droppen urholkar stenen och ilskan växer. Antagligen är vi i början av ett paradigmskifte. Människans förnuft segrar alltid till slut, även om bakslagen ofta är många och svåra. Men till slut...

2011-12-01 torsdag
På hösten 1839 startade The Anti-Renter movement i Hudson Valley i delstaten New York, en revolt mot ett feodalt system där arrendatorerna levde under närmast livegna villkor. Deras ilska hade till slut vuxit sig alldeles för stark för att kunna hållas tillbaka. Systemet hade sina rötter i 1600-talet då ett antal holländska familjer hade lagt under sig stora landområden i delstaten. Det största fögderiet styrdes av familjen Rensselaer som härskade över åttio tusen arrendatorer och därigenom hade samlat på sig en för den tiden ofattbar förmögenhet. För att driva in arrenden och verkställa andra pålagor hade feodalherrarna statsapparaten till sitt förfogande. Men när sherifferna kom 1839 hade arrendatorerna organiserat sig till motstånd och samlades i tusental, beväpnade med blecktutor. Med ett par undantag blev upproret oblodigt, men hundratals arrendatorer fängslades. På kort sikt misslyckades upprorsmännen, som brukligt är, men deras revolt påskyndade säkerligen systemets omvandling till en mera modern kapitalism. (Källa: Howard Zinn: A Peoples History...)

Min tidning har idag en kraftig rubrik över hela förstasidan: "Nu växer ilskan i Europa". I England gick två miljoner offentliganställda ut i en endagsstrejk, tusentals demonstrerade. Grekland hade redan visat vägen med folkliga protester, "regering efter regering faller som käglor" skriver Henrik Brors, OECD varnar för ännu sämre tider. Folkens vrede har en tydlig grund, gemensam för hela Europa.

Mycket har förändrats sedan 1839, det allra mesta givetvis till det bättre. Men förekomsten av enorma förmögenheter inom en mycket liten andel av befolkningen, och konsekvenserna av det, är oförändrade. Då som nu får de sämst ställda betala för att göda de rika. Så länge en lojal medelklass får sin lilla andel av smulorna från bordet kan folket hållas lugnt och de fattiga hållas nere. Men med finanskraschen blev absurditeten antagligen för stor, och även medelklassen drabbades. Att de rikas legoknektar hade störtat den globala ekonomin i kris genom ett alltför högt och därigenom vinstgivande risktagande var bara första steget. När sedan vanliga, oskyldiga människor genom skatten fick betala hela notan som skurkarna sprang ifrån var det bara andra steget. Fulländningen kom när svindlarna, i stället för fängelsestraff, fick ännu större ersättningar och finansinstituten blev ännu rikare och mäktigare än före svindlerierna.

Det finns tydligen trots allt gränser för toleransen när det gäller kapitalismens mera groteska avarter. Och vi kommer att få se mer av sådana avarter eftersom systemet i sin nuvarande, nyliberala version har mottot: efter oss syndafloden. Allt som gäller för kapitalet är nästa kvartalsredovisning; vad därefter sker är totalt irrelevant för våra omhuldade marknadsfanatiker. Men för samhället och människorna är det inte bara intressant utan livsavgörande vad som sker på lite längre sikt. Som för att illustrera den fundamentala motsättningen mellan kapitalets och människornas mål pågår det händelsevis en stor klimatkonferens just i dagarna...

Släpper man in en gnutta förnuft i sin gissning så är en fortsättning utefter dagens politiska linjer inte möjlig, eller ens tänkbar. Slår den förutsägelsen fel så är de möjliga konsekvenserna sådana som man inte ens vill tänka på.

2011-11-30 onsdag
Fredagens notering om forskarnas tredje uppgift gick för kännedom till författaren, Fredrik Söderling, som svarade att han förvisso bara tog upp en aspekt av frågan. En replik:

Om kravet på forskarvärlden att ”kommunicera med yttervärlden”, ”det omgivande samhället”, innebär att till exempel skriva ”på tidningssidorna i de större tidningarna”, så är den helt avgörande faktorn den att de stora massmedierna inte står öppna för information från forskare, om den inte i sällsynta fall innehåller vinklingar som överensstämmer med journalistiska värderingar, eller har något annat särskilt intresse som uppfyller ”kommersiella hänsyn”. Detta är en truism som det givetvis är genant att påpeka. Anser man att bristen på forskningsinformation till allmänheten är ”ett demokratiskt problem” så är det kritiska momentet hur medierna skall kunna öppnas för seriösa forskare. Att enbart beskriva frågan som om den gällde forskarvärldens misslyckande är inte att behandla en aspekt utan att göra en skenmanöver.

2011-11-25 fredag
"Forskarvärlden misslyckas med kravet på öppenhet" meddelar DN:s kulturdel idag. Saken gäller akademiernas lagstadgade "tredje uppgift", den att "samverka med det omgivande samhället" och informera om sina upptäckter. Bara en liten sak fattas i artikeln: förslag på var denna information skall publiceras. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på en mailväxling jag hade med Hans Bergstrand för snart fem år sedan. Han var då redaktör för DN Debatt, och i den rollen rankad som en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Då och då skrev han en egen betraktelse på sidan.

Den här gången hade han skrivit om behovet av en bättre samverkan mellan forskare och media, med förslaget att skapa en referensbank av forskare som media kunde anlita som tillförlitlig källa. Välmenande och förståndigt på alla sätt, men ödet ville att han skulle motsäga sig själv, eller faktiskt redan hade gjort det dagen innan. Då hade han på DN Debatt släppt fram en redovisning av ett examensarbete där studenterna och deras disputerade handläggare på ovetenskaplig grund hade fått påstå att förekomsten av kvinnor i börsbolagens styrelser leder till högre vinst för bolagen. Rapportens fundamentala fel när det gällde enkla korrelationers bevisvärde för eventuell kausalitet låg på en elementär nivå.

I en replik till Bergstrand pekade jag på den självklara motsättningen mellan bra forskning och bra nyheter, eller med en annan formulering: ju sämre forskning desto bättre nyheter. Även en redaktör med de högsta idealen väljer att ta in en artikel som är arketypen för dålig forskning om innehållet bara uppfyller medias mera centrala anspråk på intresse, som politisk sprängkraft eller någon av alla andra verkningar som täcker medias krav på tillräckligt uppseende. En av de vetenskapliga statustidskrifterna hade några år dessförinnan publicerat en stor metastudie som kommit fram till att 90 procent av alla cancerlarm i media byggde på undermålig forskning. Naturligtvis är det mera spännande att trycka en artikel som t.ex. säger att "barn som bor nära kraftledningar får leukemi" än en korrekt vetenskaplig text som påvisar att det inte alls är så.

Dagens DN-artikel om vetenskapens kommunikation med omvärlden lägger ansvaret helt och hållet på akademierna, och alltså på forskarnas eget engagemang. Inte ett ord om att det måste finnas något forum att publicera kommunikationen i, förutom en antydan i allra sista meningen där en förläggare får säga: "det är heller inte säkert att fackböcker speglar den forskning som görs, kommersiella hänsyn går gärna före." Det var en mening som borde övertygat en medveten reporter att hela artikel behövde skrivas om.

Som alumn vid en teknisk högskola får jag regelbundet en påkostad skrift som redovisar pågående och viktiga forskningsprojekt vid högskolan. Den går säkert också till våra stora tidningar, men det som står där blir sällan eller aldrig refererat. I egenskap av korrekt forskning har det mestadels minimalt medieintresse. Jag kan också föreställa mig att åtskilliga yngre och entusiastiska forskare någon gång har skrivit en och annan artikel och i naiv tro skickat in till en tidning, bara för att finna att intresset i allmänna media för seriös forskning som inte har någon specifik medieattraktion är obefintligt. Kloka forskare slutar tidigt med sådana fåfänga försök.

Inte ens insändarsidorna har något större intresse för fakta som inte stämmer med mallen. Efter tsunamin i Japan skrev jag en del om Fukushima på den här sajten. Två textstycken som innehöll ganska intressanta fakta skickade jag till DN:s insändarredaktion, mera som ett test. Men det var givetvis inte rätt sorts fakta och kunde inte ta plats bland alla utgjutelser av existentiell ångest efter en olycka där ingen hade så mycket som skadats av strålning, än mindre dött (och där f.ö. den verkliga katastrofen med närmare 30 000 döda och enorm förstörelse i stort sett också försvann).

Dick Harrisson och Lars Calmfors nämns som förebilder för forskare som "informerar allmänheten". Båda representerar forskningsfält som har ett någorlunda allmänt intresse, varav Harrisson svarar för det mest tacksamma och gör det medievänligt. Calmfors (hur många läser honom?) har av någon anledning släppts in i de stora mediernas finrum, men det räcker att läsa Ekonomisk debatt för att finna att det finns många fler debattsugna ekonomer förutom honom. De båda utgör rena undantag, och den avgörande anledningen till att det inte finns fler skribenter är medias trånga filter. Ingen vet hur stort forskarnas intresse för att informera är, för det har aldrig kunnat testas på allvar.

En sak bekräftar DN-artikeln: media gör aldrig fel! Om det saknas viktig information där så måste det vara någon annans ansvar. Det är den mest grundläggande mallen som det inte är tillåtet att avvika från.

2011-11-23 onsdag
Lasse Brandeby har gått ur tiden, meddelar min tidning. Med honom gick Kurt Olsson också bort efter ett långt liv, längre än de flesta vet om. Den geniale galningen Olsson föddes nämligen nästan ett decennium innan svenska folket i gemen hade en aning om hans existens. Han härjade då på lokalradion Göteborg/Sjuhärad tillsammans med frifräsare som Frank Gunnarsson och Janne Josefsson. Tillsammans gjorde de radio som aldrig hade hörts tidigare, och som vore otänkbar idag.

DN påminde igår om när gänget ringde upp general Pinochet i Chile och som, när diktatorn faktiskt svarade, spelade en sång av Victor Jara för honom. Men också mindre påvar på hemmaplan drabbades av en vänsterrabulism långt över gränsen för det borgerligt tolerabla, och för den delen vad Göteborgs socialdemokrater ansåg passande. Av någon anledning som nog ingen begrep tilläts gruppen en yttrandefrihet som idag bara förefaller som en märklig avvikelse. I den miljön gjorde Kurt Olsson entré, bland annat som cyklande "reporter" med sanslösa "intervjuer" på stan.

Mot slutet av 80-talet tog den politiska klimatförändringen ut sin rätt, och lokalradion i Göteborg städades ur. Janne Josefsson blev sin egen och gjorde känd karriär, och för Kurt Olsson blev det dags att göra riksdebut. För Göteborgs radiolyssnare var Brandebys succé i och för sig väntad, men samtidigt inte sensationell. Han hade redan gjort sina bästa bitar i lokalradion, och överföringen till teve gjorde honom mera "vanlig" som underhållare.

Man kan reflektera över stratifieringen i Sverige. Hade Lasse Brandeby bott i Stockholm så skulle man utgå från att Kurt Olsson hade blivit rikskändis många år tidigare. Så täta skott avskärmar landsändarna från varandra, och särskilt isolerad i sin självtillräcklighet är huvudstaden. Å andra sidan kan man misstänka att rabulisterna på lokalradion i väst inte hade fått utrymme alls i några Stockholmsmedia, riks eller lokala, och då kunde det ha hänt att hela fenomenet aldrig hade funnits, och därmed inte heller Kurt Olsson i den form han utvecklade. Som ofta var det kanske bäst som skedde, alltså.

Ett sätt för Sveriges Radio att hedra Lasse Brandeby vore att för hela svenska folket spela upp några av de bästa bitarna från Kurt Olssons tid i Göteborg. Där finns ett förråd som räcker länge!

Vila i frid, Lasse Brandeby! Du har förlängt många andra människors liv med din sköna humor.

2011-11-22 tisdag
I Annie Lööf har Centerpartiet fått en bokläsande partiledare. Och inte böcker av vilka författare som helst, utan highbrows som Johan Norberg, Ayn Rand, Robert Nozick och John Rawls. Slagsidan mot extrem nyliberalism är stark, men där finns motsättningar som Lööf har att ta ställning till. Så var t.ex. Nozicks chef d'oeuvre från 70-talet en nyliberal replik på Rawls huvudteser. Nozick motsäger också sig själv i ett senare verk, där han uttrycker starka betänkligheter om det förnuftiga i nyliberalismens många konsekvenser. Vi får avvakta Lööfs tolkningar, som dessvärre kan få stor betydelse för svensk näringspolitik.

Vi har alltså fått en nyliberal partiledare som vuxit upp i bibelbältets idoga företagarmiljö. En intressant socialpsykologisk analys skulle kunna utgå från de påtagliga kongruenserna i den bilden. Tron på marknadens ofelbara förmåga att styra samhällets hela ekonomi till det allra bästa förutsätter en fullkomligt okritisk tro på en ren dogm. För den som fostrats i en miljö där accepterandet av religiösa dogmer varit en naturlig del av tillvaron (och av "sanningen") är nyliberalismens tro på det fulländade systemet antagligen lätt att ta till sig.

En annan likhet mellan nyliberalism och religion är att inga argument eller konkreta motbevis har någon verkan på de troende. Världen har just drabbats av den mest flagranta demonstration av marknadens ofullkomlighet som går att föreställa sig. Dessutom med fruktansvärda konsekvenser för människors tillvaro i hela världen, och som vanligt värst för de redan mest utsatta. Men kanske det största problemet för Lööfs bekännelse ändå är att storkapitalets aktörer själva inte ett ögonblick tror på Ayn Rands evangelium, utan självklart räknar med att den starka staten ingriper och räddar dem när marknadsfundamentalismen fått ekonomierna att kollapsa.

Efter den globala finanskraschen vore det märkligt om inte alla läsande människor med huvudet påskruvat lagt Norbergs, Rands och den tidige Nozicks böcker i frysen. Men inte Annie Lööf, som verkar obekymrad över sin anakronistiska smak. Åldern tar ut sin rätt brukar det heta. Även bristande ålder uppenbarligen.

2011-11-21 måndag
"SCUM kommer att döda alla män", med undantag för "de män som arbetar flitigt på att eliminera sig själva". Tar man bort den centrala meningen är det frågan om Valeri Solanas monomana och bitvis förvirrade manifest skulle ha nått sin berömmelse. Men monomani och förvirring är inget hinder för att göra konst, tvärtom, som Turteatern visar i dagarna med en pjäs baserad på SCUM-manifestet.

Med något som i varje fall fungerar som bra satir har tydligen röster på nätet "mordhotat" ensemblen som spelar pjäsen. Som ett utslag av bristande självironi kan man uppfatta kvällens aktion där skådespelare på Dramaten kommer att stafettläsa ur manifestet, "i solidaritet med dem som mordhotats". (Därmed inte sagt att ett eventuellt allvarligt menat dödshot inte skulle vara kriminellt.) Med anledning av denna läsning intervjuar DN idag en kvinna från Turteatern, som motiverar aktionen så här: "För att alla ska få göra den konst man vill utan att bli utsatt för våld eller hot om våld. Det handlar om rätten att uttrycka sig, om den fria konsten och det fria ordet."

Logiken är underbar. Den som från en teaterscen uttalar hotet att alla män skall dödas måste alltså kunna göra det utan att drabbas av hot om våld. Av de båda hoten förutsätts det grymmare vara skyddat av "det fria ordet", men inte det lindrigare. Hela den idén baseras på att det som sägs på en scen är "konst" och därför gudomligt inspirerat i något avseende, och av det skälet berättigat till ett skydd som inte omfattar sådant som händer utanför scenen, eller utanför konsten mera generellt. Haken är att det "gudomliga" i konsten styrs fullt ut av vanliga, jordiska människor, som har ett konkret och moraliskt ansvar för sina handlingar.

Med Turteaterns lektion i konstnärlig logik har "näthatarna" i varje fall fått en manual för ett godkänt dödshot. Ta en text av någon sjuk kvinnohatare på nätet, det finns säkert åtminstone någon användbar, gör "konst" av den och klargör från teaterscenen att alla kvinnor kommer att dödas, Turteaterns kvinnor inte undantagna. Skulle dödshotet, från att vara ett brott enligt brottsbalken då bli skyddad konst, till och med beundrad konst om recensenterna är de rätta? Den frågan blir aldrig testad eftersom en sådan pjäs är totalt otänkbar. Och att den är otänkbar är själva testet på Turteaterns moraliska nivå när man bestämde sig för att använda Solanas bisarra manifest.

Brottsliga uttalanden, som mordhot, är inte skyddade av yttrandefriheten, och "konsten" har ingen särskild immunitet som undantar den från brottsbalkens paragrafer. Däremot har den erkända litteraturen och dramatiken i praktiken ett utvidgat svängrum när det gäller vad som kan skrivas och sägas. Men det finns innanför lagarna också något som heter moral, och som är en naturkraft till stor del inbyggd i vår natur. Den kraften styr oändligt mycket mer än lagarna hur vi dagligdags beter oss och vad vi yttrar. Och det är hänsynen till denna elementära moral som Turteatern satt sig över i valet av förlaga till sin pjäs. Belägget för detta ger sig alltså självt. Man behöver bara anta att Valeri hade hetat Valentin, och att hela historien varit spegelvänd, men lika sjukt grotesk till innehållet. Alla hade insett det moraliskt vämjeliga i tilltaget att göra en pjäs på ett sådant underlag.

2011-11-20 söndag
"Ingen mer ersättning för Juholt" är dagens exempel på icke-nyheter vi kommer att få vänja oss vid när det gäller den där arme mannen. Har media väl malt ner en person till en viss partikelstorlek så är det lätt att få nästan vad som helst som sägs och skrivs att fortsätta fungera sönderdelande. Riktigt illa blir det för den som inte lät sig fällas av den första huvudattacken, utan stod fast, och dessutom uppenbarade att media handskats oförsiktigt med fakta, en prestigeförlust som lägger hämndbegäret till alla andra motiv för den fortsatta förföljelsen.

DN har följaktligen fortsatt bevaka den för Sveriges politiska utveckling ytterst viktiga frågan om Juholts resekvitton. Man upptäcker då att det inte finns några kvitton alls längre. Det resulterar i en rubrik över en helsida: "Juholt har slutat begära ersättning". Artikeln på ett par tusen tecken förklarar sedan varför detta inte är en nyhet. I egenskap av partiordförande sköts Juholts resekostnader nämligen av partiets kansli och inte av riksdagen. Om det skulle vara en nyhet så vore den ju glädjande för skattebetalarna, men istället uppnås den ondskefulla avsikten. Den majoritet av läsarna som bläddrar förbi artiklar av det här slaget har fått veta att Juholt "slutat begära ersättning", vilket betyder att han antagligen skäms för sina tidigare ersättningskrav, vilket i sin tur måste betyda att han inte hade rent mjöl i påsen... osv.

För att kamouflera sin bluff, och med tanke på att några faktiskt läser hela artikeln, serverar journalisten som avslutning ännu en spark i häcken på Juholt. Den handlar om ämnet för det ursprungliga drevet, bostadsersättningen. Juholt har visserligen betalat tillbaka 160 266 kr av ersättningen, men han "begär fortfarande betalt för hyresrätten i Västertorp" om än bara för sin egen del. Det som Juholt "begär" betalt för är en fundamental rättighet reglerad i lag, och har sitt lika grundläggande motiv i det förhållandet att den svenska riksdagen skall representera medborgare från alla delar av landet. Själva grundidén är att ledamöterna skall fortsätta att vara bosatta i, och representera, sin landsdel, inte att de skall bli stockholmare (ett feltänkande som media har försökt göra drev på i ett par andra fall).

Frågan är om journalisten som presterat denna text "fortfarande begär betalt" av DN för resor och utlägg i tjänsten, och om han i så fall har någon aning om hur begreppet moralisk universalism definieras.

2011-11-17 torsdag
Nyliberalismens märkliga talang att överleva som teoretisk konstruktion skulle kunna ha något samband med vår oförmåga att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt. Att privat företagsamhet när det gäller begränsade verksamheter, där ägaren är delaktig och drivande, mestadels blir effektiva och kundinriktade är en truism. Som en konsekvens blir sådana företag i de flesta avseenden en positiv företeelse för hela samhället. Kommunalt drivna pizzerior skulle antagligen inte vara en samhällsekonomiskt lämplig idé (i varje fall inte i dagens samhälle). Här vill nu den nyliberala propagandan få oss att automatiskt överföra denna idylliska bild till hela ekonomin. Reinfeldt, Maud Olofsson och nu senast Annie Lööf är exempel på politiker som med spelad naivitet försöker sälja idén om företagarsamhället som en pinnebergarens lilla drömvärld.

Men vi behöver bara skala upp modellen ett par steg för att omedelbart konfronteras med en helt annan bild. Större företag skaffar sig orättmätig dominans genom monopol, oligopol och underförstådda karteller ("marknadsledande" är nyckelordet för ett annars olagligt fenomen). Med sin ekonomiska makt har de inte bara övertag över kunderna utan också över sina anställda. Inflytandet sträcks vidare in i det partipolitiska fältet, i massmedia (och där inte bara genom den till kvävning massiva säljpropaganda som kallas reklam). Och i dagarna har vi alltså fått se tragiskt exempel på en verksamhet - offentlig social omvårdnad - där privat företagsamhet med sina vinstkrav är extremt illa lämpad.

Jag läser just ett standardverk - A People's History of the United States (av Howard Zinn) - som behandlar sådant som mestadels inte står i skolornas historieböcker. Där kan man upptäcka att Caremaprincipen har många tidiga föregångare. I början av 1800-talet hade den amerikanska kongressen antagit en "removal bill" som i stort gick ut på att indianer som fortfarande levde i områden som var attraktiva för kolonisatörerna skulle forslas västerut under tvång (som ett av stegen mot förintelsen). Med stöd av den lagen skulle bland annat 13 000 Choctaw-indianer förflyttas till områden väster om Mississippifloden, egentligen med arméns hjälp. Men armén lämnade uppgiften till "private contractors", som tog bra betalt och gjorde vinst på att förse indianerna med minimala förnödenheter så att de nätt och jämt överlevde, som en förberedelse till den slutliga utrotningen.

Idén känns igen. Ingen kan visserligen begära att Reinfeldt eller Borg skall läsa historieböcker som beskriver vanliga människors villkor, men det behövs sannerligen inte. Redan en elementär betraktelse säger att Caremaprincipen har självklara konsekvenser. När vinsten enbart uppnås genom minskade kostnader så finns ingen nedre gräns inbyggd i systemet. Och för den händelse den analysen skulle vara för svår så är kapitalismens historia överfylld av konkreta exempel, som kan vara lättare för ministrar att förstå.

2011-11-14 måndag
"Det är rätt komiskt att se olika ministrars stora ögon inför att privata vårdbolag ägnar sig åt något så fult som rationalisering och skatteplanering" skriver Lars Linder, som vanligt träffande, i dagens DN och fortsätter: "Regeringen Reinfeldt, av alla, tycks ha missuppfattat kapitalismens grundidé". Den forskning om privatiseringarnas effekter som SNS förespråkade häromsistens behövs om inte annat för att höja kunskapsnivån i regeringen, avslutar han.

Studierna kan lämpligen börja hos Marx och Engels, om inte annat för att belysa de slående likheterna mellan vår tids nyliberalism och den under många decennier avskaffade manchesterliberalismen. På tröskeln till februarirevolutionen 1848 skrev de båda pionjärerna så här: "Hon [bourgeoisien] har förvandlat det personliga värdet i bytesvärde och i stället för de smärre, genom avtal förvärvade friheterna satt den enda samvetslösa handelsfriheten. Hon har med ett ord i stället för den i religiösa och politiska illusioner inhöljda utplundringen satt den öppna, oförskämda, direkta utplundringen."

Dåtidens version av dogmatisk tro på den fria marknadens fulländade styrning av ekonomin krossades av de groteska konsekvenserna, och av lönearbetarnas växande medvetande och organisering. Vi fick en lång period av social liberalism, av allt starkare fackföreningar, av företag som insåg att moraliska värden kunde ha betydelse för långsiktig utveckling och av lagstiftning som kodifierade dessa ökade sociala insikter. Under den perioden föddes den svenska modellen, som till stor del kom att kännetecknas av rationalitet, t.ex. manifesterat i kompromissvilja mellan fack och arbetsgivare. (Kompromisser som visserligen landade långt in på fackets planhalva, men som ändå inte betydde lönearbetarnas kapitulation.)

Den återgång i tiden, ett sekel och mer, som nyliberalismens framväxt betydde kan bara förstås i ljuset av den ekonomiska maktens styrka. Som ekonomisk teoribildning är den lika föråldrad som sin hundraåriga föregångare, och representerar en rå avhumanisering och kortsiktig vinstfixering som inte lett till något annat än ökade klyftor. Den svenska modellen började monteras ner, och de ekonomiska rekordåren fick läggas till historien. Förutom en kraftig broms på den ekonomiska utvecklingen för vanliga människor fick vi en totalt lägre BNP-tillväxt.

Ingenting kan alltså vara förvånande när privatiseringarna av offentliga verksamheter nu visar sig vara misslyckanden, inte bara i bedrövliga konsekvenser för medborgarna/kunderna utan också i fråga om det som åtminstone skulle åstadkommas: bättre ekonomi för samhället.

2011-11-13 söndag
Nu vädras hoten mot Iran i min dagstidning. Har något särskilt hänt, annat än att militära resurser frigjorts från grannlandet Irak och att evakueringen av styrkor från Afghanistan börjar planläggas? Förevändningen tycks vara att IAEA har varnat för att Iran kan komma att utveckla kapacitet för att i en framtid kunna bli en kärnvapenstat. Landet vill tydligen skaffa sig ett avskräckningsvapen mot de alltmer aggressiva hoten som uttalas helt öppet av USA och Israel. Men blir Irans klerikala styresmän därmed ett hot mot någon (utanför landets gränser)?

Irans militära resurser utgör idag en bråkdel av Saudiarabiens, och en strimma av Israels. Landets flygvapen anses kunna elimineras av Qatars flyg. Den militära strategin är enligt seriösa bedömare rent defensiv. I det läget syftar en ambition att skaffa kärnvapen rimligen bara till att få kapacitet att avskräcka en angripare. Skulle Iran så mycket som bestycka en offensiv robot med kärnvapen skulle landet givetvis förgasas på några timmar.

Sedan 1979 har en mycket målmedveten propaganda, styrd av USA, arbetat fram en hotbild där Iran är en primär skurkstat. Kärnvapenhotet har varit stommen i propagandan, och taktiken har på senare år bl.a. bestått i att lyfta ut lämpliga och hotfulla citat ur Ahmadinejads tal. För en avlägsen betraktare kan denna intensiva krigshets tyckas märklig, men det räcker att se på en karta för att förstå motiven. Iran ligger som en stor landmassa vid Persiska vikens norra strand, med Saudiarabien och övriga oljestater på andra sidan viken. Dessutom med den oförsynta politiska nackstyvheten att vägra lyda USA:s order. Det är skäl nog för krigshot i den underbara värld vi lever i.

Amerikanska opinionsundersökningar i Egypten (före revolutionen) avslöjade att 10 procent av folket ansåg Iran vara ett hot, medan 80 procent gav USA den rollen. Lika stor andel, 80 procent, ansåg till och med att säkerheten i regionen skulle bli bättre om Iran hade kärnvapen. Sådana undersökningar redovisas inte i våra massmedia, vilket naturligtvis underbygger vår känsla av att inte förstå stämningarna i en strategiskt viktig del av världen. Vad opinionerna desto tydligare visar är att orättfärdiga krig mot länder som Afghanistan och Irak skapar en omfattande motvilja mot USA, och mot alla länder i väst som följer i supermaktens kölvatten.

Vi som hoppas på ett liv även för våra barnbarn måste opponera med all kraft mot den nuvarande, kortsiktiga och självförhärligande strategin. Vi måste verka för att stoppa en supermakts gränslösa maktbegär, som blir desto farligare när 40 procent av dess invånare på allvar tror att Harmageddon inträffar inom 50 år, och att Jesus då kommer till jorden för att ta med sig just dem till himmelriket. Oh heliga enfald, som dessutom hotar att utplåna människan som art. Harmageddon, men utan någon Jesus, det är vad som i verkligheten hotar!

2011-11-12 lördag
Hedersamt nog har Dagens Nyheter satt strålkastaren på vanskötseln inom den privata äldrevården i Stockholm, och samtidigt granskat vårdföretagens ekonomi och deras oförskämt höga avkastning på eget kapital. Dessa lysande vinster (som vi annars i god borgerlig anda förväntas beundra) har kunnat lyftas på bekostnad av de äldres hälsa och till och med liv. Vägen dit har gått över besparingar av allt från blöjor och toalettpapper till personalkostnader. Berättelser om konsekvenserna för de äldre strömmar i mängd in till tidningen, den ena skildringen mer olustig än den andra.

Vad vi ser är just ett resultat av den effektivisering som är det uttalade syftet med privatiseringen av offentlig sektor. Företagen gör bara precis det privata företag skall göra, både enligt lagar och enligt den nyliberala skolboken. Konsekvenserna blir visserligen osmakliga, och skapar vissa politiska problem när de uppmärksammas. Men inget av detta är nytt under solen, helt enkelt därför att nyliberalismen, trots namnet, är någonting mycket gammalt inom kapitalistisk ekonomi.

Redan för länge sedan var man noga med effektiviseringar i näringslivet. I engelska kolgruvor gjordes gångarna mycket trånga och låga för att undvika onödig grävning, så trånga att endast barn fick plats att dra kolvagnarna. Effektiviteten blev därmed dubbel eftersom barnen var särskilt billiga för gruvägaren. Villkoren för arbetarna i hela industrin var groteska, med upp till 16 timmars arbetsdag till minimala löner. Men vinsterna blev goda, och på dem byggdes de engelska kapitalisternas rikedom upp.

Den identiska likheten mellan dåtidens manchesterliberalism och dagens nyliberalism är dogmen att en helt fri marknad löser alla problem som kapitalismen eventuellt kan skapa, och därför ger oss det bästa av möjliga världar. En självklar följdsats blev att stat eller arbetarnas organisationer till varje pris skulle avhållas från att försöka inverka på de kapitalistiska aktörernas helt fria ekonomiska aktiviteter.

Dock levde på den gamla goda tiden, och mitt i den gryende industrikapitalismens helvete, en skarp tänkare vid namn Karl Marx . Han insåg det uppenbara att inga framsteg till folkens bästa kunde ske om inte arbetarna tog saken i egna händer och styrde utvecklingen själva. Hans idéer vann ingen avgörande seger, men efter mycken facklig och politisk kamp många små, och därför har samhällena civiliserats under det dryga sekel som passerat. Därför har också effektiviseringarna idag (och i vår del av världen) åtminstone nått en högre nivå än barnarbete i gruvor, om man nu skall klassa olika missförhållanden efter moralisk halt.

Det skulle kunna vara en stor gåta i de ekonomiska teoriernas värld hur den passerade och detroniserade idé som var central i manchesterliberalismen kunde återkomma efter så många år, i en bara hjälpligt kamouflerande förklädnad. En gåta nämligen om man inte inser att teoribygge inom nationalekonomin inte sällan följer konjunkturer. Sålunda kom genombrottet för von Hayeks och Milton Friedmans nygamla teorier just när den ekonomiska makten stod beredd att överta också den ideologiska hegemonin efter de få åren av revolutionära förvillelser under 60- och 70-talen. Gamla och till ytterlighet förenklade resonemang om ekonomiska sammanhang blev på modet därför att de passade den ekonomiska makten återtagna offensiv perfekt.

Vår regerings företrädare uttalar sig som om skandalerna inom äldrevården (tillsammans med alla tidigare fiaskon med privatiserade verksamheter) vore en fullständig överraskning. Så okunniga är inte ens politiker. Konsekvenserna har med säkerhet varit förutsedda och förväntade. Det enda som återstår att spekulera om är motiven. Ville Reinfeldt och Borg helt enkelt försöka driva processen förbi alla smärtgränser bara för att se hur långt det gick att komma innan motståndet blev oövervinneligt? Eller någonting annat... men i så fall vad?

2011-11-08 tisdag
Det här skall handla om lönearbetarnas pensionskapital, men först en liten utvikning.

I Sverige orsakar alkoholen direkt eller indirekt runt 5 000 dödsfall per år, och antagligen tusentals skadade. Till detta kommer familjetragedier och andra trauman som inte visar sig i brotts- eller sjukvårdsstatistiken. Mot en sådan bakgrund borde varje rationellt utvecklingsarbete alldeles självklart inriktas på hur alkoholens katastrofala verkningar skall kunna minskas.

Vad händer istället? Jo, som ett prioriterat förslag lyfter en liberal politiker fram att staten borde tillåta beställning av alkohol på Internet, med efterföljande leverans av drogen till konsumentens dörr! För det infallet får han dessutom god publicitet. (Alkoholisten som misshandlar sin fru skall inte behöva tvingas till en promenad och lite frisk luft, som riskerar att han nyktrar till.)

Nu var det inte någon ofrälse knäppskalle som kom på detta genidrag, utan en greve vid namn Carl B Hamilton. Samme riksdagsledamot som idag bereds plats på DN Debatt med en ny snilleblixt, lika feltajmad och illa genomtänkt som den förra. Nu handlar det om hur viktigt det är att löntagarnas pensionspengar, den del som är avtalad mellan fack och arbetsgivare, sätts i händerna på det glada folket inom den privata finanssektorn, kända genom sådana bolag som f.d. Carnegie, Hagströmer&Qviberg, EFG Bank, Gamlestaden och många andra avrättade ”mönsterföretag” inom svindleribranschen.

Tajmingen är det mest underbara med grevens hugskott. Vi har ännu inte genomlevt de totala och slutliga följderna av en finansskandal av global omfattning och av ofattbara mått. Till och med i USA, världens och historiens rikaste land, kastas människor i miljoner ut från sina jobb och sina hem, och var femte invånare är meriterad för matkuponger. Dessutom ett land där effekterna av privatiserad pensionsförvaltning är särskilt belysande. När företag går i konkurs förlorar mängder av människor hela sitt livs samlade pensionsbesparingar, förutom att de också blir av med sin sjukförsäkring, som de inte har råd att återuppta på sina a-kassepengar. Allt i grunden orsakat av dysfunktionella finansbolag.

Hade det inte varit fullständigt klarlagt vad som ledde till den globala finanskraschen så hade Hamilton kanske kunnat komma undan med förlitande till läsarens luckor i allmänbildningen. Men det går inte nu. Hela mekanismen är väl känd, och den grundas på det grava systemfelet att finansbolagen kan exponera sig för godtyckliga risker, varav följer stora vinster under en viss tid, avlösta av de krascher som förr eller senare är oundvikliga. När smällen kommer ställer skattebetalarna upp med pengarna, på order av sina regeringar, och får betala kalaset både kontant via skatten och med privata ekonomiska problem. I den branschens omvårdnad tycker Hamilton att svenskarnas pensionsfonder skulle ligga bättre än i fackets och arbetsgivarnas händer.

För att bädda för sina idéer tar greven avstamp i löntagarfonderna, ”ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv”, varvid han dock glömmer att hans eget folkparti, genom att ta initiativet till en utredning av vinstdelning i företagen, var en vägröjare i den frågan. Nu skall sägas att det djupt olyckliga i experimentet mest ligger i Hamiltons egen föreställningsvärld; i verkligheten hann fonderna inte få någon egentlig effekt överhuvudtaget innan de avvecklades. Men det är själva den skrämmande tankefiguren som nu skall föras över till de avtalade pensionsfonderna: den hemska staten har blivit det hemska facket.

Låt oss se vilka brott mot elementära rättsprinciper Hamiltons idéer skulle leda till. Först har vi utgångspunkten att fackföreningar är demokratiska organisationer (i exakt samma mening som t.ex. riksdagen). Facket och arbetsgivarnas centrala organisationer har avtalat om bl.a. pensionsavsättningar för anställda att förvaltas i särskilda fonder. (Generositeten från fackens sida är i så motto betydande som att dessa avtalsförmåner även omfattar anställda som inte är medlemmar i facket.) När medlemmarna så önskar kan förvaltningen av fonderna efter demokratiska beslut ändras på vilket sätt som helst, förutsatt att arbetsgivarna godtar förändringen. En eventuell lagstiftning som tvingar fram en annan förvaltningsmodell skulle med andra ord vara ett ingrepp inte bara i äganderätten, utan också i den fria föreningsrätten, båda grundläggande mänskliga rättigheter.

Som ägare får LO utdelning från fondbolagen, och lämnar i sin tur bidrag till Socialdemokratiska partiet. Att detta för Hamilton blir ett (av tre) skäl för en annan ordning visar ett förakt för äganderätten som bara kan bygga på att facket och sossarna förutsätts vara skumma organ som inte förtjänar samma rättigheter som andra organisationer. (När juridiska personer lämnar bidrag till moderaterna så är det inte bara en helt naturlig sak, utan anses inte ens behöva redovisas.)

Nummer två av skälen, att de aktuella företagen skulle vara sämre förvaltare än de privata fondbolagen, är helt enkelt osannolikt, och det vet alla som kan läsa. Mängder av studier över expertfondernas prestationer i jämförelse med börsens genomsnittliga utveckling visar entydigt att ingen specialkunskap av något slag ger en uthållig vinst jämfört med index. Högre avgifter gör istället att den privata s.k. expertförvaltningen i genomsnitt blir en förlust för spararen.

Som avslutning kommer paradargumentet att den ”extremt stora kapitalansamling på 2 500 miljarder kronor” som fondbolagen kommer att få ”blir instrument i fackens händer”. Hamilton menar att dessa förmögenheter i stället borde bli instrument i några andras händer, nämligen sådana som kan göra personlig profit på förvaltningen. Hur den överföringen skall gå till mera konkret anger han försiktigtvis inte, annat än att vi måste ”säga nej” till den nuvarande ordningen.

Kapitalet det handlar är bevisligen löntagarnas pengar, som förvaltas tillsammans med arbetsgivarna. Antagligen inser Hamilton någonstans att lagstiftning som inskränker den äganderätten vore gammal hederlig kommunism, och därför inte riktigt comme il faut. Istället uppmanar han Svenskt Näringsliv att sätta ”klackarna i marken och stoppa den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp [än löntagarfonderna] sätts i fackens händer”. Hur det skulle gå till får vi inte heller veta. Om Svenskt Näringsliv självsvåldigt skaffade sig oberättigade befogenheter över löntagarnas egendom vore det visserligen inte socialism, men däremot ett mera konventionellt brott.

Så länge äganderätten gäller lika oberoende av ägarens identitet lär det inte finnas något annat sätt för Hamilton att få sina ideal uppfyllda än att gå med i en facklig organisation och i vanlig demokratisk ordning verka för att beslutet om fondförvaltningen ändras. Medlemmarnas bestämmande är som bekant själva definitionen på demokrati. Hur lätt det är för många politiker och intellektuella att bortse från sådana formella hinder för deras egen bestämmandelusta är en illustration till den sant leninistiska anda som så ofta behärskar deras föreställningsvärld.  

2011-11-06 söndag
"Carema" och "Attendo" - uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att hitta empatiskt klingande namn på rå och hänsynslös profitmaximering. Skandalerna avlöser varandra och antar proportioner som inte ens våra borgerliga tidningar kan låstas bort. Men medias hantering av fiaskona är skickligt balanserad med lagom underblåsande av allmänhetens upprördhet, utan att roten till det onda blottläggs eller utmanas.

Ingen kan på allvar mena att skandalerna är överraskande. När samhället delar ut en viss mängd pengar till ett vårdbolag, per patient eller på annat sätt, så följer självklart att vinstmaximeraren drar ner kostnaderna så långt det går, alltså försämrar vården. Att den nedre gränsen då kan hamna hur lågt som helst har de senaste affärerna gett skrämmande belägg för. Bolagen är skyddade från konkurrens under avtalstiden, och det är bara att pressa ut maximal vinst så länge det går; vad som händer därefter är ointressant (vid behov kan man bilda man nya bolag...).

Våra borgerliga tidningar, alltså en förkvävande majoritet av landets tryckta media, tar bara upp begränsade förslag till lösningar, som att något enskilt bolag bör sägas upp från ett visst vårdhem, och att samhällets tillsyn av vården bör bli bättre. Att hela principen med privat, skattefinansierad vård i sig är grundorsaken till problemen är inget vi får höra. Anledningen är uppenbar: själva syftet med privatiseringarna är att föra över allmänna medel till privata fickor, under förevändning av helt ogrundade idéer om privat effektivitet, i sin tur baserade på nyliberala dogmer om marknadens gudomliga funktionssätt.

Häromsistens fick vi oss till livs SNS:s beramade rapport som indirekt visade på privatiserarnas ideologiska dogmatism när den avslöjade att ingen som helst möda hade lagts ner av någon instans på att utvärdera 20 års privatiseringar inom vården. Egentligen hade det räckt med att se på USA:s dysfunktionella vårdsystem för att redan från början bli skeptisk (det vill säga, om vår borgerlighet hade haft större intresse för vårdens verklighet än för bolagens privata profit, vilket den inte kan misstänkas för).

USA har världens mest privatiserade sjukvård, som mycket riktigt är en social och ekonomisk katastrof (med en överkostnad motsvarande hälften av landets stora budgetunderskott). Med ett dubbelt så dyrt system som jämförbara industriländer når man det säkerligen sämsta resultatet. I fråga om en av de viktigare indikatorerna för att mäta sjukvårdskvalitet - spädbarnsdödligheten - ligger USA på Kubas nivå; konkurrerar alltså med ett uland som per capita har 5 procent av USA:s sjukvårdskostnader.

Tvärtemot dogmen att en fri marknad garanterar bästa effektivitet visar alltså USA:s sjukvård att privatiseringar lika gärna kan leda till ett groteskt resursslöseri. Pengar läcker givetvis till otaliga företags vinstkassor, liksom till löner och bonusar för arméer av direktörer. Men mycket går också till en överdimensionerad administration, bl.a. till hela avdelningar vars uppgift består i att hitta anledningar till att inte ersätta sina försäkrade kunder, t.ex. på grund av preconditions (en av de avarter som Obama vill motverka med sin reform). Men viktigare än pengarna är givetvis de mänskliga kostnaderna, med 40 miljoner människor utan försäkring alls, vilket orsakar tiotusentals onödiga dödsfall varje år.

De privata sjukvårdsskandalerna i vårt land är ännu bara en skugga av USA:s, men riktningen är utstakad. Sätter vi inte stopp för dogmatiska privatiseringar som redan avsätter skrämmande resultat, så kommer vår sjukvård att för var dag alltmer likna världens mest orättvisa och ineffektiva sjukvårdssystem.

2011-11-03 torsdag
Efter nästan ett års funderande har en High Court i England lyckats ta reda på vad som gäller i fråga om europeiska arresteringsorder, och beslutat att Julian Assange därför skall utvisas till Sverige. Här väntar förhör av en åklagare som tydligen därefter skall besluta om eventuellt åtal. Vad många i vårt idylliska land tycks ta mycket lätt på är skyddet för Assanges yttrandefrihet, och faktiskt skyddet av hans liv.

På nyhetsplats skriver DN idag: ”Kommer Sverige att lämna ut Assange till USA, som vissa tror? Någon sådan begäran finns inte idag, och risken är snarare större att England utlämnar honom.” Men vi måste ta med i beräkningen att stater tillämpar en sorts turordningsregler i utvisningsärenden. Så länge Sveriges krav behandlas är det i så fall helt naturligt att andra stater avvaktar, men när rättsprocessen i Sverige är avslutad blir det läge för nästa utvisningskrav.

Ingenting pekar mot att USA skulle avstå från att fullfölja sin uttalade avsikt att ställa Assange inför rätta. Även om vi bortser från de framstående politiker och mediepersonligheter som krävt att Assange skall avrättas rakt av, så har höga företrädare på ansvariga positioner deklarerat att de brott han har begått betraktas som mycket allvarliga i USA. Om blogguppgifter är korrekta (som de brukar vara i sådana här fall) har en speciell domstol för ärendet redan förberetts i ett konservativt distrikt utanför Washington.

Brotten handlar om yttrandefriheten, som är helig när den håller sig inom de gränser ”vi” har bestämt, men som är straffbar utanför. Några sidor längre fram i dagens DN berättas om brandattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, som antas ha utförts av muslimer i hämnd för tidningens framställning av Muhammed. Det som för många i västvärlden är en sakrosankt frihet är för miljoner muslimer en outhärdlig förödmjukelse.

En fransk inrikesminister citeras med orden: ”pressfriheten är i Frankrike en helig princip”. Han bortser från de lika heliga undantagen. Om redaktören i stället hade låtit trycka påståendet att Förintelsen inte har ägt rum, så hade den ”pressfriheten” resulterat i fängelsestraff enligt fransk lag. Och så är det i olika varianter överallt. I Sverige har vi bland annat brottet hets mot folkgrupp som på ett tämligen godtyckligt sätt inskränker yttrandefriheten.

Självmotsägelsen är uppenbar: man kan inte samtidigt hävda att en rättighet är universell och okränkbar, och samtidigt acceptera att den egna kulturen eller det egna landet inför särskilda undantag, som dessutom kan vara straffsanktionerade. Följden blir att olika grupper använder principen i egna syften. Helt klart är att västvärlden använder yttrandefriheten som ett rättfärdigande av handlingar som muslimer upplever som kränkningar.

Julien Assange har använt sin yttrandefrihet på ett sätt som knappast skulle vara straffbart i Sverige, men som i USA kan leda till ett långt fängelsestraff (eller värre). Var är alla journalister och tidningar som med stora resurser försvarar sina kollegor oavsett vad de ställt till med, och oavsett om de brutit mot lagar i Eritrea, Etiopien, Kina, Kuba eller var som helst? Om Sverige får ta emot ett utvisningskrav från USA så finns det inga enkla sätt att tillbakavisa det. Det betyder att den förebyggande kampen för att förhindra en sådan utvisning behöver börja nu!

Det har gått mer än 300 dagar sedan Assange berövades sin rörelsefrihet. Kan vi räkna med en liten ruta i övre hörnet av DN varje dag med dagarnas växande antal?

Julien Assanges öde har en dimension som de övriga fall vi engagerar oss i saknar: hans öde ligger helt i våra händer och vi kan göra någonting åt saken! Men det gäller för hans kollegor som sitter med mediemakten att börja agera!!

2011-10-31 måndag
Motgångarna hopar sig för Dagens Nyheter och likasinnade medier. Först gjorde man fiasko med försöket att avsätta Håkan Juholt, sedan sprack hela den intensiva kampanjen för att få Saab nedlagt. Det första av de båda försöken kan åtminstone motiveras med politiska avsikter, men varför DN satsade stora resurser och alla sina redaktioner i ansträngningarna att krossa Saab är och förblir ett mysterium. (Helmerssons svar till mig att han ömmade för Saabs anställda, så att de inte skulle bli lurade av Muller, är krystat intill tarmvred.)

Varje försök att begripa DN:s beteende förutsätter inte bara att tidningen rent allmänt dyrkar en kvasireligiös marknadsdogmatik, utan att man också tror att det vore direkt skadligt för någon (samhället?) om Saab skulle råka överleva. Ännu mera bisarrt är det att ingen ansvarig insåg det sjuka i hela tilltaget att en svensk tidning i oträngt mål kunde bedriva en öppen propaganda för att ett svenskt företag skulle tvingas i konkurs.

Saabs problem följde omedelbart på ägaren General Motors akuta svårigheter after finanskraschen, och delades av många bilföretag i världen. USA:s regering fick uppdrag av kongressen att köpa 61 procent av General Motors, som därmed räddades över den akuta fasen, och som nu är tillbaka och med framgång möter den uppdämda efterfrågan på bilar, som blev en självklar effekt av den djupa men tillfälliga svackan. Vad kapitalismens högborg i världen förmådde var för mycket för den alltför nyliberalt bokstavstroende svenska regeringen (som istället köpte ett uselt holländskt energibolag för 100 miljarder).

Hade Borg/Olofsson handlat på samma sätt som Obama och Merkel så hade Saab kunnat dra nytta av konjunkturrekylen och undgått den kapitalförstöring som sänkt bolagets värde och självklart har pressat priset för de kinesiska köparna. Staten hade i stället kunnat genomföra en anpassad försäljning i ordnade former under en lämpligare bilkonjunktur.

Inte minst olustigt är att journalister är så ogenerade för att göra tvärsäkra påståenden i frågor som man alldeles uppenbart inte har någon djupare kunskap om. För att helt sonika dumpa hela företaget Saab och alla verksamheter, företag och samhällsfunktioner som genereras av Saab, har den sista raden i resultaträkningen varit allt man tagit hänsyn till. Att försöka inhämta kunskap om företagets verkliga värden har det inte varit tal om. Andra har insett dessa värden, och nu finns risken att det svenska personbilsklustret på sikt inte kommer att kunna dra nytta av dem. Om DN&Co forsätter sitt undergrävande av denna svenska spetskompetens så kan de säkert lyckas påskynda den processen.

DN:s ledarsida har i både Juholt- och Saabaffärerna anslutit sig till lynchmobben. (Det tycks ha blivit ett obehagligt mönster, och för tankarna till den morbida ledarartikeln som hyllade mordet på bin Ladin.)

2011-10-28 torsdag
Nytt svar från Åsa M som tyckte (med viss rätt) att jag undvikit huvudfrågan i hennes ursprungliga artikel, nämligen hur Socialdemokraterna skall kunna återta makten om partiets tyngd ska fortsätta ligga i de landsändar som människorna överger, eller tvingas överge. Ett svar:

Din grundfråga är intressant och avgörande. Jag kan bara se två huvudvägar för partiet: antingen en återgång till arbetarklassrötterna eller en anpassning till medelklassvärderingar. Ingendera vägarna ger några säkra löften om ett snart återtagande av makten, men ett partis existensberättigande handlar ju om att kämpa för idéer och visioner som är viktiga för partiets medlemmar och väljare. Att skaffa sig makt utan att kunna eller vilja genomföra sina idéer borde vara meningslöst.

Medelklassvägen som oframkomlig  tycker jag är lätt att motivera, och har redan berört. I politikens borgerliga huvudfåra, där det redan trängs 4-6 riksdagspartier, har (S) inga komparativa fördelar och skulle vara dömt att för evigt bli ett minoritetsparti. En klar illustration är partiets unikt låga väljarsiffror i Stockholm, som också säkert beror på näringsstrukturen, alltså inte bara på klass. I Göteborg och Malmö har (S) inga problem (snarare tvärtom), inte heller i andra städer runt om i landet. Din bild av ett land som människor överger är lite missvisande. Huvudstaden har bara ungefär 15 procent av landets invånare; i övrigt är Sverige överraskande homogent, och näringsverksamheten präglas i hög grad av råvaror och industri. Detta Sverige är det gamla klassiska sosseriket.

Jag tror att många ser problemet så här: när majoriteten av människorna i landet trots allt får det materiellt sett något bättre år för år (om än i långsammare takt under de gångna 30 nyliberala åren än tidigare), vilka skall då rösta på ett parti som framför allt vill representera en (visserligen stor men ändå) minoritet som inte har det så väl förspänt? Och det är naturligtvis en bra fråga, under en speciell förutsättning: att alla människor bara strävar efter att maximera sin personliga och kortsiktiga ekonomiska vinning och inte bryr sig om några medmänniskor och hur de har det. MEN, det är detta socialdemokratin har bevisat under 1900-talet: människor är sällan enbart inskränkta pinnebergare, utan ser livet i ett större perspektiv.

Ett uppenbart belägg för detta kunde vi se ännu 2008. En väldig majoritet i opinionen, kanske större än någonsin uppmätt, revolterade mot alliansens nyliberala tilltag att bestraffa sjuka och arbetslösa. Majoriteten var så stor att den måste innehållit en betydande andel individer som själva inte drabbades av bestraffningarna. Jag tror givetvis att folk tänkte ungefär som jag själv:  ”Vi skall inte ha ett sånt hjärtlöst och egoistiskt samhälle hos oss”. Den som reflekterade ett steg till insåg också att talet om ”arbetslinjen” var ett orwellskt försök att dölja den verkliga avsikten med åtstramningarna. Människor är fortfarande lika arbetslösa, eller mer; det enda som har gått upp är bolagsvinsterna.

Som jag varit inne på spelade Mona Sahlins stockholmsgäng bort detta enorma opinionsövertag genom att helt enkelt inte ta tag i frågorna. Kanske trodde man att det inte skulle gå, kanske var man fångade av tidsandan, kanske hade man inbäddats i sin egen medelklassmiljö så att man inte förstod vad som pågick. Jag vet inte, eller snarare kan inte begripa, varför ett så starkt och demokratiskt parti inte kunde greppa situationen och rycka fram ideologiskt när tillfället serverades på bricka. Vad hela erfarenheten visar är dock att en folklig omvälvning av politiken inte alls är omöjlig, trots en dominerande tidsanda med en konstant vind från höger. (Vi behöver för övrigt bara se oss om i världen för att få inspiration.)

Otvivelaktigt väckte Juholts entré upp den entusiasm som slumrat sedan åtminstone 2008. Därefter har det trasslat till sig igen, inte bara på grund av Juholt själv, utan också för att hans politiska linje har försatt våra borgerliga media i högsta larmberedskap. Så visst är motståndet starkt och utsikterna för närvarande dystra, men inget är förlorat för alltid. Vi har haft mer än trettio år av en global. nyliberal och reaktionär politisk och ekonomisk dominans. Världens fattiga har drabbats värst i absolut mening, och vi har börjat se folk resa sig, både här och där.

I världens och historiens rikaste land (där var femte invånare är kvalificerad för att få matkuponger) såg vi nyligen en massdemonstration i Madison, Wisconsin av vanliga löntagare som kämpade för att återfå sina fackliga rättigheter, berövade dem av en reaktionär guvernör och hans parti (i strid mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna). Den arabiska våren är måhända förebudet om en bredare omvälvning i världen. Kommentarerna till diktatorernas fall andas i varje fall här och var en förväntan.

Det kan ta lång tid för socialdemokraterna att återta makten, men det går inte fortare med en defaitistisk anpassning till en rådande reaktionär och människofientlig trend. Det var min syn på saken.

2011-10-26 onsdag
Åsa Moberg hade vänligheten att svara på fredagens mail, och beskrev då de franska socialisternas "primärval" där alla som försäkrar att de instämmer i partiets grundvärderingar, och betalar minst en euro, får lägga sin röst. (I det politiskt väsentliga var våra synpunkter dock helt kongruenta.) Ett svar:

Frågan är om inte den franska modellen, som också påminner om inslag i USA:s primärval, är en kvarleva från demokratins barndom då man mera tänktes rösta på en fri, oberoende man än på ett parti. Sedan partiväsendet tog över har modellen blivit en anakronism. Den i varje fall teoretiska risken att politiska motståndare kan kuppa igenom en ”lämplig” ordförande är i sig tillräcklig för att förkasta tanken idag. (Man kan ju föreställa sig den pikanta situationen om en majoritet av svenska folket skulle utse t.ex. SD:s partiordförande.)

Borgerligheten har idag alldeles för stor makt över det socialdemokratiska partiet redan som det är, vilket de senaste veckornas kulmen av medial härskarteknik visat mer än tydligt. Drevet mot Håkan Juholt är den här gången ingen tillfällighet; klappjakten på honom har kunnat följas på t.ex. DN:s ledarsida från första dagen. Efter Juholts installationstal som ordförande, då han med inlevelse och kraft lyfte fram medmänskligheten och solidariteten som partiets kärnvärden, stod Wolodarski tillplattad och nästan stammande (bredvid en strålande Greider) i teve. Sådant kan inte förlåtas, och vi har sett hämnden i form av en oavbruten ström av ledarartiklar som i detalj rannsakat Juholts brister, samma varje gång visserligen, men i denna form av monoman propaganda visar sig den obehagliga sidan av medias maktutövning.

Vad vi bevittnar är ett systematiskt nedkämpande av en socialdemokratisk ordförande, som genom sin blotta antydan att mänskliga värden bör ha någon plats i politiken vid sidan av det nyliberala berikandet av de redan rika, har gjort sig till fritt villebråd. Borgerliga journalisters makt över partiet är redan alldeles för stor som den är. Att de också formellt skulle kunna lägga en röst i socialdemokraternas partiledarval vore alltför generöst!

2011-10-21 fredag
I en krönika i DN igår luftade Åsa Moberg den lite udda idén att ombuden till socialdemokraternas partikongresser borde fördelas efter antalet invånare i respektive distrikt, alltså inte efter medlemsantalet. En mail till ÅM:

För oss som var med och gladdes åt den frihets- och civilisationsrörelse som pågick när du en gång började skriva progressiva krönikor i Aftonbladet är det lite speciellt och nostalgiskt att du är tillbaka, i den viktigaste tidningen dessutom!

Din syn på socialdemokratin i krönikan igår utgår från en allmänt spridd uppfattning, nämligen den att partiet är en sorts gemensam angelägenhet för svenska folket. Många ser det nästan som ett slags officiell institution. Därför kan massmedia förfölja Juholt med ett drev för att avsätta honom som partiordförande, trots att hans enda offentliga befattning är som riksdagsledamot.

Egentligen kan ju socialdemokraterna se det som en utmärkelse att bli behandlat på detta officiösa vis, men borgerligheten passar naturligtvis på att utnyttja angreppsmöjligheterna som det skapar. Så för partiet borde det vara viktigt att betona sin roll som en självstyrande och fri sammanslutning, till skillnad från en allmänning.

Som självständigt parti är det medlemmarna som styr, och som alltså representeras vid kongresserna i förhållande till medlemsantalet i respektive distrikt. Din idé att invånarantalet i stället skulle styra den fördelningen skulle inte bara vara en principiell anomali, det skulle också ge märkliga resultat, t.ex. för Stockholm där partiets andel av både medlemmar och väljare är dramatiskt lägre än för andra regioner.

Ibland får man anledning att uppfatta Stockholm som isolerat från de 85 procent av landet, det ”verkliga” Sverige, där landets industriella bas är lokaliserad. Socialdemokratin har inte ett storstadsproblem, som ofta påstås; det är Stockholm som med sin helt avvikande näringsstruktur skiljer sig från resten av landet. Partiets låga väljarandel i huvudstaden är fullt logisk mot den bakgrunden.

Vi har haft en längre period då socialdemokraternas styrande organ har dominerats av en stockholmsfalang, förnyarna, som har sett det som något nytt att föra partiet ”mot mitten” och de facto skapa ännu ett borgerligt parti, med bara en aning mera välfärdsstuk än de redan existerande. Jag tror för min del att det är en misslyckad strategi som beror på ett inskränkt medelklassperspektiv. Sverige ser inte ut som Stureplan, varken på dagtid eller under happy hour. Den industrimiljö som utgör ryggraden i landets försörjning är någonting helt annat.

Det finns också en stark politisk opinion som ser helt annorlunda ut. En förkrossande majoritet av den opinionen reagerade våldsamt på den borgerliga regeringens attentat mot sjuka och arbetslösa direkt efter valsegern 2006. Fortfarande två år senare var regeringen pulveriserad i opinionsmätningarna, och ingen kunde föreställa sig annat än regeringsskifte 2010. Men sossarnas förnyare vägrade att gå folkets revolt tillmötes med konstruktiv politik utan vidhöll sin strävan ”mot mitten”. Mona Sahlin straffades med ett genant valnederlag.

Man kan se valet av Håkan Juholt som en markering av det verkliga partiets återtagande av makten. Om socialdemokratin skall ha något existensberättigande så måste det åtminstone leva upp till sitt namn. Att som stockholmssossarna vilja göra om partiet till något som bara konkurrerar med alla andra borgerliga partier om ett begränsat antal väljare är rimligen helt meningslöst, även för den som inte lägger några ideologiska värderingar bakom sin bedömning. Ett parti som vågar gå före med en solidarisk politik, och som utmanar den alltmer koncentrerade ekonomiska makten, kommer att ha framtiden för sig.

Tunis, Kairo, Aten, Madison, Wall Street och tusentals andra städer och platser jorden runt är bara början på en upplyst framtid.

2011-10-20 torsdag
En professor i civilrätt, Mårten Schultz, ägnar en krönika i DN igår åt att betona moralens betydelse framför juridiken i den politiska diskursen, på förekommen anledning kan man förmoda. Han kritiserar alltså betoningen av brott på bekostnad av etiska brister när politiker skall bedömas. I klarspråk: även om Juholt nu frias från brottsmisstankar så är hans moraliska skuld lika viktig. En mail till MS:

Om jag förstår dig rätt så menar du att det finns annat än juridiskt straffbara brott som kan var moraliskt förkastliga, och ingen kan väl säga emot dig på den punkten. Men relevansen av detta i Juholtfallet är inte självklar. Hela affären blir begriplig bara om man ser den som en fråga om det journalistiska drevets dramaturgi.

Det tänkbara bedrägeribrottet blev den konkreta förevändning som alla drev trots allt behöver, och den kritiska fråga media satsade på. Någonstans har journalister ändå en sorts moralisk instinkt som säger dem att mental lynchning och offentliga karaktärsmord, som drev innebär, måste ha ett minimum av berättigande.

När brottet försvann så återstod den moraliska aspekten av Juholts handlande. Var han bara okunnig och slarvig, eller hade han försökt att sko sig själv? Men ingendera kan rimligen bli tillämpligt om hans beteende inte var ett brott mot en uttrycklig regel. Det skulle nämligen förutsätta att den som har rätt till en förmån, och nyttjar den rätten, kan fördömas moraliskt därför att någon annan individ eller grupp anser att förmånen borde ha villkorats med speciella regler, som inte finns. (Regelfrågan har ju senare kommit i en annan belysning, men det var inte känt under drevets gång och påverkar inte resonemanget här.)

En annan underlig aspekt av drevet är så vanlig att ingen ens märker den. Det är att socialdemokratiska partiet betraktas som en offentlig institution och därför som en sorts allmän angelägenhet. Men Juholt har ingen annan offentlig befattning än den som riksdagsledamot, och det är bara den omvärlden kan ha synpunkter på hans lämplighet för. Hans roll som partiordförande är enbart en fråga för partiets medlemmar, något som media helt låtsas bort, och som får t.ex. Dagens Nyheter att utfärda rena order om att avsätta honom från den posten (”Loppet kört för Juholt”, ”Det är dags att gå till beslut”).

Stora mediedrev leder ofta till eftertankar om journalistisk etik, ibland till en diskussionskväll i Publicistföreningen, men hittills har inget sådant lett till höjning av moralen i media. Den bara sjunker och sjunker.

2011-10-19 onsdag
Om dagens rapport kring bostadsbidragen för riksdagens ledamöter är riktig så hade jag fel på en punkt: rikdagsförvaltningen har inte avsiktligt undvikit att införa regler för bidragen (därför att ett korrekt regelverk skulle vara omöjligt att åstadkomma). Tvärtom hävdar man nu att det via skattelagstiftningen finns en regel om att bidragen bara skall täcka ledamotens personliga kostnader. Överåklagare Ericson är inte imponerad och ändrar inte sitt beslut, eftersom det "måste vara tydligare för att det skall bli fråga om bedrägeribrott".

Först när uppståndelsen väckts skrev riksdagen på sin hemsida att "ledamoten får ersättning för sin del av bostadskostnaden". Ericson citeras med kommentaren: "Hade det stått så från början hade vi befunnit oss i ett helt annat läge. Då hade vi kunnat peka på något som man borde tagit del av".

Enligt en enhetschef på riksdagen innebär det inte nödvändigtvis "att ersättningen för en politiker som är sambo skall vara 50 procent av hyran. Det kan lika gärna var 75 procent om riksdagsmannen har ett särskilt arbetsrum". Hon inser inte att det är här problemen börjar. Hur och vem avgör vad som är den enes eller den andres faktiska kostnad för en lägenhet? Om en bestämmelse skall kunna medföra åtal för bedrägeri så kan den inte ha så godtyckliga rekvisit. Och då tillkommer den oändliga raden av komplikationer när det gäller fördelningen av kostnader för alla andra som kan komma att vistas i lägenheten, som jag snuddade vid igår och bara skall upprepa en smakbit ur.

Att ha barn varannan vecka är snart en normalitet i samhället. Om en sambo anses bära en kostnad så gör givetvis barn också det, och deras kostnad skall lägenhetsinnehavaren rimligtvis dela med sin expartner. Hur beräknas då den kostnaden? Skall barnen ha sina andelar per individ, eller skall alla barnen tillsammans räknas som en sambo? Det här är barockt, men det blir ännu värre när man går igenom alla upptänkliga personer, fysiska och juridiska, som kan tänkas befinna sig i lägenheten under olika omständigheter och villkor.

Poängen i min kritik är att alla tänkbara och otänkbara alternativ, med dagens bestämmelser, måste regleras uttryckligt och i detalj, först och främst för att kunna ligga till grund för straffansvar, men också för att den som tar emot bidrag skall veta vad som är rätt och fel, vilket är ett grundkrav i ett rättssamhälle.

Den reglering som skulle behövas med dagens lagtexter är med andra ord inte genomförbar. Lösningen måste i stället sökas i t.ex. lämplig schablonisering. En förebild kan vara det skatteavdrag egenföretagare får göra om de har sitt kontor i hemmet. Det avdraget är 4 000 kr/år. Punkt, slut! (Den som kan verifiera högre och nödvändiga kostnader kan undantagsvid få högre avdrag.) Sådana regler fungerar. Överfört till riksdagsfallet är en lösning alltså att alla som är mantalsskrivna mer än 50 km från riksdagshuset får ett schablonbelopp som bidrag till sitt boende i Stockholm, som de sedan får använda hur de vill. Punkt slut! (Den som kan anföra och belägga särskilda skäl skall undantagsvis kunna få högre bidrag.)
---
I övrigt kan inget av den nya information som kommit idag på något sätt urskulda massmedias hetsjakt på Håkan Juholt, vilket fortfarande är huvudfrågan. När åklagaren lade ner den juridiska delen av attackerna började journalister tala om att Juholt av moraliska skäl borde ha sökt mindre bidrag. Människojägarna börjar tala om moral!!! Man mår helt enkelt illa.

Nu hade Juholt tagit på sig moralisk skuld redan från början, och rullat sig i stoftet. Resultatet blev bara att murvlarna vittrade ännu mer blod och intensifierade attackerna. Alla hänsyn fick vika när horden försökte få in dödsstöten. Det gränslöst vämjeliga i medias rovdjursfasoner saknar som vanligt ord. Det har ingenting med tryckfrihet att göra, det har inte ens någonting med civiliserat beteende att göra!

2011-10-18 tisdag
Svar inkom från Åsa Tillberg, och det är ju i och för sig positivt att redaktionschefen för den viktigaste tidningen tar sig tid till sådant. Det visar på ett reellt intresse för yttrandefriheten, och länder DN till heder. Hennes svar vittnar däremot om bristande insikter i rättsstatens principer. Alltså vidhåller hon att regler för riksdagsledamöternas hyresersättningar finns, därför att hon och andra tycker att de borde finnas, och vet vad de borde innehålla. Det reella och existerande faktum som den utredande åklagaren vittnat om - att det helt enkelt inte finns några regler - vill hon inte ta till sig.

Som någon sorts belägg för att det borde finnas regler skriver hon att övernattning för gäster i riksdagslägenheterna är belagda med en avgift. Nu är "lägenheter" visserligen en ganska missvisande benämning i sammanhanget. Det handlar i första hand om en arbetslokal, ett kontorsrum, sådant som varje arbetsgivare tillhandahåller sina tjänstemän. Till denna är knuten en övernattningsmöjlighet, snarast ett sorts mycket enkelt hotellrum, som inte fungerar som normal bostad utan närmast är till för att riksdagen vid behov skall kunna fungera dygnet runt. Över det här "kontorshotellet" bestämmer givetvis arbetsgivaren, riksdagsförvaltningen, och det verkar inte märkligt om det skulle finnas regler för övernattande gäster. Men vad det skulle ha att göra med att det saknas regler för hyresersättningar när det gäller privata bostäder är ett mysterium. Eller skall vi kalla det journalistisk logik?

Den som funderar igenom frågan, vilket säkert riksdagens tjänstemän har gjort, kommer snart fram till att ett regelverk för hur en subventionerad lägenhet får utnyttjas är i det närmaste omöjligt att formulera. Jag har nämnt exemplet med tillfälliga gäster. Men det finns många fler fall där regler skulle bli bisarra. Om lägenhetens innehavare är frånskild och har hand om sina barn varannan vecka, får de då bo i lägenheten? Får de ha övernattande kompisar? Får riksdagsledamoten ha hund utan avgift? Får han i lägenheten syssla med en hobbyverksamhet som ger inkomster? Får han vårda sin sjuka mamma i hemmet? Vilka får överhuvudtaget vara i lägenheten dagtid eller nattetid utan att det måste leda till justering av bidraget?

Att alla sådana tänkbara och otänkbara fall måste regleras följer av den grundprincip som Åsa Tillberg själv åberopar, uttryckt med hennes egna ord: "Kostnadsersättning som riksdagens [sic] ska stå för kan ju bara gälla riksdagsledamoten". Om det är själva denna princip som är grunden för att ett regelverk krävs, så räcker det inte med att fastställa avdraget för en sambo. Alla möjliga fall av den typ jag nämnt måste kodifieras var och en för sig i ett heltäckande regelverk. Detta inser säkert riksdagens administratörer, och det skulle vara högst förvånande om inte avsaknaden av regler är helt medveten och genomtänkt.

Istället har man säkert sett på saken som den är. Riksdagsledamöter som har sina hem på helt andra platser i landet, men skall jobba större delen av veckan i Stockholm, behöver en bostad där. Av olika anledningar har det ansetts att en kontant kompensation för det dubbla boendet skall utgå. Men lägenheten är ledamotens privata, och hur han disponerar den är precis lika mycket hans privatsak som det är för alla andra lägenhetsinnehavare i landet. Det är det enda rimliga och möjliga sättet att se på frågan. Ett mailsvar på Tillbergs svar:

Om det är klarlagt att det finns regler för rikdagslägenheterna så vet alla vad som gäller i det fallet. Men för bidragen till privata lägenheter finns det enligt åklagaren inga regler, och följaktligen inga restriktioner för hur riksdagsledamoten disponerar  lägenheten. I ett rättsamhälle fungerar det inte så att någon ”anser att det borde” finnas en regel, och dessutom ”vet” hur den tänkta regeln, som inte finns, är formulerad. Det kallas tvärtom lynchjustis. Massmedia har förvisso mycket makt, men det är ännu inte så att journalister avgör vad riksdagsförvaltningen skall ha för bestämmelser.

Obesvarad står den avgörande frågan varför DN inte direkt tog reda på fakta, vilket tydligen bara hade krävt ett telefonsamtal. Innan den frågan är utredd är DN skäligen misstänkt för att uppsåtligen ha undvikit fakta i avsikt att falskt kunna anklaga Juholt för ett brott mot en icke existerande regel, och för att därmed kunna delta i ett orättfärdigt drev. Om DN har någon policy i fråga om etik och moral så måste en sådan här skandal rimligen leda till självrannsakan på nästa ledningsmöte.

2011-10-17 måndag
Peter Wolodarski kan inte sluta med mobbningen av Håkan Juholt, och det kan ju ingen hindra. Men igår upprepade han i en ledare lögnen att Juholt brutit mot regler som skulle gälla hans lägenhet. Att en åklagare slagit fast att det inte ens funnits några regler att bryta mot kan inte ha undgått PW. En mail (med lite upprepningar från tidigare notering, men dat kan inte sägas för ofta):

Din beskrivning av brister hos Juholt har säkert fog för sig i många fall, men inte i det som råkar vara drevets huvudfråga. Om vi kan utgå från att DN åtminstone i sitt citat av åklagaren är sanningsenlig (”det saknas regler för privat hyrda lägenheter för riksdagsledamöterna”), så bygger hela drevet på en ren lögn, som du tyvärr upprepar i din ledare.

Kan det vara så att ”någon” tyckt att det borde finnas regler, och dessutom råkat ”veta” hur reglerna är utformade? Och att media underlåtit att göra samma enkla undersökning som åklagaren gjort?

Drevet förblindade journalisterna så att ingen ens såg det orimliga i regelidén som sådan. Riksdagsledamöternas lägenheter i Stockholm är tekniskt sett en sorts tjänstebostäder. Hur skulle det regelverk se ut som bestämmer vem som får bo, eller inte får bo, i en sådan lägenhet? Vad skulle det kosta Juholt om en släkting kom och hälsade på honom en månad? Måste Reinfeldt betala för att ha sin familj boende hos sig i Sagerska huset? Inga sådana frågor tycks DN, eller någon annan, ha ställt sig. Absurditeten i drevets själva förutsättning har därigenom gått alla förbi.

Ett av våra massmediers största fel är att inte kunna erkänna sina egna fel. Vilken journalist som helst hade kunnat kontakta samma ansvariga personer som åklagaren fått sina fakta ifrån, och därigenom dödat drevet innan det ens kommit igång. Att DN inte gjort en så enkel åtgärd skapar misstankar om uppsåt, och gör tidningens etiska normer till en pinsamhet.

Denna halva pyrrhusseger över Juholt undergräver medias redan bedrövliga förtroende och anseende. Try honesty, it works! I det långa loppet finns inget annat som fungerar.

2011-10-15 lördag
DN tvingades gippa i Juholtfrågan efter den radikala vindkantringen. Nu heter det plötsligt på förstasidan "S-väljare: Rätt att stanna". Redaktionschefen höll tydligen på att få bommen i huvudet för hon duckar djupt på ledarsidan, naturligtvis under fortsatt och rutinmässig försäkran om tidningens ädla syfte och goda avsikter. En mail till Åsa Tillberg:

I dessa dagar kommer man att tänka på Röda Rummet och berättelsen där om tidningen Gråkappan, som hade startat ett drev mot en alltför radikal konstnär och hans alltför moderna tavla. När konstverket till tidningens bestörtning inköptes av kungen, och följaktligen höjdes till skyarna av övriga tidningar, krävdes inkallande av den rutinerade murveln Struve för att vända på skutan och rädda Gråkappan.

Nu är det inte bara DN som behöver en Struve, utan rätt många tidningar. Anklagelsen som byggde upp drevet mot Juholt var byggt på luft, eller med DN:s egna ord efter att förundersökningen lagts ner: ”Ett tämligen enkelt beslut, enligt åklagare Björn Ericson, eftersom det saknas regler för privat hyrda lägenheter för riksdagsledamöterna”.

Formuleringen innebär att det inte bara saknades skriftliga regler, som DN möjligen gått med på tidigare. Det saknades regler överhuvudtaget! Skulle inte någon av de journalister som suttit i riksdagshuset och jagat kvitton, eller vad de nu har sysslat med, i stället ha kunnat intervjua samma personer som åklagaren intervjuat och fått samma svar för flera dagar sedan? Du medger att Juholt uppmärksammats ”massivt och negativt” men förnekar att DN deltagit i ett drev. Då behöver du kunna förklara varför DN inte försökt få fram fakta i själva nyckelfrågan redan från början.

Alternativet att det inte finns några begränsande regler är dessutom det som ligger närmast tillhands, och som borde varit medias grundhypotes. Lägenheterna riksdagsledamöterna får betalda av staten borde vara att likna vid tjänstebostäder, och det vore långsökt att reglera vilka personer lägenhetsinnehavarna får eller inte får ha boende hos sig. Vad skulle t.ex. gälla ekonomiskt om Juholt hade en gäst i lägenheten i, säg, en månad? Och skulle någon se det som naturligt att Fredrik Reinfeldt tvingades betala för att få ha sin familj boende hos sig i Sagerska huset? Inga sådana frågor har DN ställt sig. Drevet mot Juholt har varit det viktiga, fakta och sunt förnuft betydelselösa.

Du skriver: ”Ju högre upp i hierarkin man befinner sig, desto mer ingående blir granskningen. Och desto hårdare blir fallet för de som visar dåligt omdöme.” Bara två men. Först att granskningen har varit ingående bara när det handlat om att hitta skvaller, rykten och ogrundade påståenden i sakfrågan; något ingående intresse för sanningar har inte funnits. Sedan inser du alldeles säkert att väldigt många människor, efter utgången av hela historien, anser att det är media som har visat dåligt omdöme. Men vem utsätter media för det hårda och välförtjänta fallet? Ingen!

Jag är givetvis inte ensam om åsikten att våra media alltför ofta agerar självrättfärdigt och maktfullkomligt när de anser sig ”granska makten”, och därmed själva blir hänsynslösa maktutövare. Den uppfattningen är en av anledningarna till att journalister, av alla yrkesutövare, har det lägsta förtroendet bland allmänheten. Att socialdemokrater utsätts för de flesta och brutalaste dreven i våra borgligt dominerade media talar för att det ofta finns avsikter som inte har med brottens art att skaffa. (Ditt exempel med moderaten Littorin är betecknande; han behövde inte avgå när hans bluffexamen avslöjades, men avgick när en tidning drog fram privatsaker, vilket fick övriga media, inklusive DN, att tvärtom visa honom viss medkänsla.)

Du vet mycket av det här. Det utbredda föraktet mot murvlar, det politiska motivet bakom drevet mot Juholt, att själva syftet med ”granskningen” varit att hetsa i jakten men inte att ärligt söka fakta. Jag beklagar din situation i vilken du tvingas skriva om avgörande punkter i hela den här skandalen med påståenden som du inte rimligtvis kan tro på. Men jag kan trösta med att du i framtiden kommer att kunna skriva sanningar (när du kommit upp i min ålder och inte längre tvingas sälja dina texter).

Läs förresten Röda Rummet och se hur Struve lyckades med räddningen av Gråkappan!

2011-10-14 fredag
Skillnaden mellan medias drev mot Juholt och den tamare kritiken av Bildt går i varje fall inte spårlöst förbi. Första misstanken är givetvis att det ligger politiska motiv bakom olikheterna i behandling, och det är naturligtvis korrekt. Men det finns ute i kanten också andra faktorer. Carl Bildt har med sin personliga stil kryssat förbi minor som skulle ha sänkt vilken annan politiker som helst. Han har en värdig förebild i den man som gav upphov till begreppet teflonpolitiker: Ronald Reagan, presidenten som kom undan med allt, inklusive en dom i internationella domstolen för statsterrorism, och som efter sin död närmast helgonförklarades.

Men den politiska grunden till dreven är odiskutabel. Man kan peka på fallen Littorin, Borelius och Stegö Chilò och försöka hävda att mediedreven är jämnt fördelade mellan vänster och höger, men då egentligen bara motsäga sig själv. Littorin fick bära ansvaret i regeringen för några av de hårdaste attackerna mot villkoren för vanligt folk, och var en utsatt måltavla. En socialdemokratisk minister som lika aggressivt hade utmanat sina borgerliga motståndare (om sådant ens är tänkbart) hade inte kunnat flagga offentligt med en fuskexamen från en bluffskola i USA och räknat med att få överleva politiskt. Littorin avgick först när en tidning attackerat honom för privatsaker, något som mest gav honom sympatier i övriga media.

Borelius och Stegö Chilò avgick utan motstånd och innan det hunnit bli något egentligt drev. Läget för Borelius påminde om fallet Ove Rainer, en man som också hade för mycket pengar och snabbt avlägsnades ur regeringen. Tobias Billström hade som Stegö Chilò inte betalt teveavgiften, men höll sig bara borta några dagar tills allt hade blåst över. Finns det något fall mer än dessa där borgerliga politiker i modern tid har avgått för något som påminner om drev? Jag kommer inte på någon annan än C G Ekman och hans ekonomiska oegentligheter 1932. Men han avgick å andra sidan utan mediedrev.

Visst har man läst om moderata riksdagsmän som dömts för grova ekonomiska brott, och som tvingats av domstolar att lämna riksdagen. Men sådana affärer ger bara upphov till notiser i tidningarna, och knappast något i teve. De riktigt stora dreven har alltid riktats mot socialdemokrater (med ett markant undantag - Per Anders Örtendahl - som "bara" hade varit centerpartist under sin tid som politiker). Till och med en vänsterpartist som Gudrun Schyman klarade sig tämligen bra. Bortsett från hennes privata skandaler begick hon ett uppsåtligt och högst pinsamt skattebrott, men kunde komma tillbaka till politiken som om inget hade hänt, om än i ett nytt parti.

Drevet framför andra är givetvis Ebbe Carlsson-affären. Hela historien hade kunnat avfärdas med att en högst excentrisk figur hade lyckats dra med sig några andra personer i sina konspiratoriska fantasier. Men drevets syfte var så ogenerat tydligt: det gällde att få ut maximalt negativ effekt mot socialdemokratin. Att Anna-Greta Leijon avgick räckte inte, vi minns rabaldret i konstitutionsutskottet, och en never ending story förföljde läsare och tittare i en evighet. För att hålla affären vid liv tvingades journalisterna snart bli lika konspiratoriska som Carlsson själv. Jag vill minnas att någon tidning till slut lade ut en enkät och av den förstod att folk var hjärtligt utleda på Ebbe Carlsson-affären, och långt om länge självdog den.

Dagens Nyheters upplägg av Juholtdrevet följer det perfekta formatet för en sådan show. Det gäller att fylla mängder av sidor, gärna stora bilder för att klara utfyllnaden, eftersom det lilla som finns att säga redan är sagt många gånger. Alla som kan tänkas instämma i rätt slutsats bereds plats; många anonymt visserligen, men i angelägna fall som dessa måste alla korn tas tillvara. Marken bereds så att det önskade slutet blir oundvikligt. Det blir dags för tidningen att övergå till direkta anvisningar, eller order:

”Socialdemokraterna bör inse att det inte går att återställa förtroendet för partiledaren Håkan Juholt och handla därefter.” ”Loppet kört för Juholt.” ”Att satsa på att det är slut på pinsamheterna vore ett vågspel.” ”Det är dags att gå till beslut.”

En ostrukturerad person som Håkan Juholt är givetvis gefundenes fressen för borgerliga media. Han kommer antagligen att fortsätta servera godbitar som faller perfekt på medialäppen. När det dessutom gäller en politiker som visar en stark övertygelse i kampen för vanliga människors verkliga behov så kommer hans förvirrade stil som sänd från himlen. Frågan är bara vad drevjournalisten tänker om sin brist på medmänsklighet och moral när han vaknar mitt i natten. Det lär vi aldrig få veta.

2011-10-13 torsdag
Att högern har ont om högklassiga intellektuella ligger i sakens natur, eftersom maktens intuitiva ideologier inte ställer några högre krav på skarp analys, utan mera på rätt känsla. I gengäld ger det utrymme för aktörer av Per Ahlmarks kaliber, och en grupp jämlikar med goda relationer till eliten. Pengar finns av naturliga skäl också, så maktens krönikörer kan åka runt och träffas på konferenser med teman som "The Anatomy of Hate" och liknande framåtsyftande ämnen.

Under den något plågsamma läsningen av Det öppna såret ramlar jag över en lite speciell notering från en sådan konferens i Moskva 1991. En John Silber, dåvarande president för Bostonuniversitetet, menade där "att 'hat' ofta varit en nödvändig drivkraft i försvaret mot diktaturerna". "Präglades inte Churchill, frågade Silber, av 'hat' mot Hitler och Tysklands övriga gangsterledare?" citerar Ahlmark instämmande.

En videosnutt på YouTube ger en kompletterande bild av Silbers inställning till hat. I något som skall föreställa en debatt försöker Noam Chomsky informera honom om mindre omtalade våldsdåd i världen, som mordet på ärkebiskop Romero (i USA:s dåvarande vasallstat El Salvador, utfört av militärer som utbildats och utrustats av USA). Han hinner knappt avsluta meningen förrän Silber avbryter honom och närmast vrålar: "You are a systematic liar!" (mordet på Romero är givetvis utrett och väldokumenterat). När Chomsky fortsätter tala under Silbers oavbrutna diatriber och beskriver hur vasallstaten löste problemet med yttrandefrihet genom att helt enkelt mörda journalister drunknar det i Silbers intellektuella vrål: "You are a phony, mister!".

John Silbers utbildningsbakgrund, med en dubbelexamen i konstvetenskap och filosofi, kan tyckas lite udda för en kraftnatur och handlingsmänniska. Han byggde upp Bostonuniversitetet till en respekterad akademi, men till priset av kritik för sin ledarstil. Som antagligen mera passande till hans natur försökte han sig på politiken, och ställde upp i guvernörsvalet i Massachusetts 1990 som demokraternas kandidat. Men hans lite ilskna framtoning gick inte hem hos väljarna, och han förlorade.

På universitetet motarbetade Silber aktivt grupper som organiserade homosexuella, trots - eller kanske på grund av - att han själv hade en homosexuell son som avled i AIDS vid 41 års ålder. Silber hade då blivit entusiast för ett påstått mirakelpreparat som tillverkades av ett företag vid namn Seragen. Själv gedigen humanist hade Silber antagligen svårt att värdera preparatets verkliga potential, men som handlingsmänniska hade han fått en värdig utmaning. Mycket riktigt lyckades han få kollegor och vänner att satsa pengar i bolaget, och själv investerade han halva sin förmögenhet. Värre var att han fick universitetet att skjuta till mycket stora belopp. Det gick som väntat. Bolaget misslyckades med sitt huvudpreparat och det mesta av värdet gick upp i rök.

(Nemesis divina gör sig påmint. Man skall nog inte kalla världens mest citerade författare och en av jordens intelligentaste invånare för "a phony"...)

Men John Silber är en intressant personlighet, som i sig bär mycket av det genuint amerikanska. Man inser att den för oss absurda fadersgestalten i filmen Carpe Diem, mannen vars son begår självmord, inte alls behöver vara en överdriven fiktion.

2011-10-12 onsdag
Efter att skojaren i Täby lurat skattebetalarna på mer än 10 miljoner kronor genom att driva en totalt undermålig "skola" undrar man var gränsen för straffbarhet går när det gäller bedrägeri som utövas under täckmantel av näringsverksamhet. Att den går väldigt långt in mot det rent svarta i gråzonen är i varje fall klart. Som om den ekonomiska förlusten för skattebetalarna inte var nog tvingas nu kommunen lägga ner kostnader och arbete för att förbereda evakuering av de 30 eleverna från skojarens inrättning, som inte förväntas klara kraven.

Nästa skandal i den oupphörliga raden läste vi om idag när vårdbolaget Carema, efter att ha vanskött en patient som dog efter elva dygn, försökte tysta de anhöriga med pengar. Den cynism och brist på elementär moral som den ansvarige på Carema uppvisade är sådana ytterligheter som girigheten kan förleda människor till. Ynkedomen och fräckheten grinar hederlig folk rakt i ansiktet. Men är det någon som gör något åt saken?

När moderaterna satte igång med privatiseringarna måste de haft fullt klart för sig hur riskerna såg ut. Möjligheterna för skrupelfria entreprenörer att mer eller mindre bedrägligt, och framför allt lättvindigt, hämta hem skattepengar serverades på silverbricka. Och det är väl känt att det bland entreprenörer finns många fiffiga personer; den egenheten är ofta de mindre nogräknade entreprenörernas kännemärke. Gjorde moderaterna något för att gardera samhället mot dessa risker? Uppenbarligen inte. Man hade ett så minimalt intresse för hela saken att man inte ens brydde sig om att ordna några utvärderingar av hela politikens följder överhuvudtaget (som vi har lärt av SNS-studien härförleden).

Hela beteendet från den ansvariga överheten bekräftar vad man redan innan misstänkte var sanningen: moderaterna struntar blankt i hur överföringen av skattemedel till privata företagare går till, bara den garanterat äger rum. Förevändningen att privat vård och undervisning skulle vara effektivare än offentlig var det aldrig meningen att allmänheten skulle behöva tro på. Skandal läggs till skandal, men inga av de ytterst ansvariga som gjort skandalerna möjliga genom huvudlösa metoder för privatiseringar ställs till svars.

Var det 0,16 miljoner kronor Juholt hade lurat staten på? Hur många skattemiljoner har moderaterna ansvar för att ha fubblat bort genom att låta svindlare obehindrat ta för sig? Och när får vi se drevet?

Aldrig, givetvis!

2011-10-09 söndag
Ett litet PS till korrespondensen med Patrik Engellau: i ett svar medger han att jag tar upp "viktiga frågor som det normalt inte resoneras så mycket om", vilket har irriterat honom. Kanske något litet frö sått...

2011-10-08 lördag
Dagens tidning redovisar ännu ett par exempel på misslyckandena med privatiseringar av verksamheter som förr i tiden med självklarhet var offentliga. En friskola i Täby underkänns av Skolinspektionen i 13 punkter och hotas med indraget tillstånd. Ägarna räddar då genast undan 10 miljoner kronor som man flyttar till ett moderbolag. Det är uppenbart att man tömmer bolaget på pengar och förbereder en nedläggning, menar Rolf Åbjörnsson, expert inom området.

Alltså ännu ett exempel på hur privatpersoner mjölkat skattebetalarna på stora pengar genom att driva en medvetet undermålig verksamhet som det sedan får gå hur det vill med. Hade det åtminstone varit ett sällsynt fall, men bara de skandaler som når massmedia har duggat tätt sedan vi fick vår blåögda regering. Hur stor gråzonen är kan man bara försöka föreställa sig.

Dagens andra exempel är privatiseringen av apoteken. "Sedan monopolet försvann klagar betydligt fler kunder än tidigare på att de inte längre kan vara säkra på att deras medicin finns inne på närmsta apotek." Förutom att lagren minskats finns inte längre möjlighet att få information om på vilket apotek i närheten kunderna kan hitta sin medicin. Uppgifterna är hämtade ur en rapport från Konsumentverket. Jag har tagit upp frågan i den här spalten tidigare, efter personliga erfarenheter som överensstämmer helt med rapportens.

Som om inte undermålig tillgänglighet var nog, har Farmaciförbundet konstaterat en klart försämrad arbetsmiljö på apoteken sedan privatiseringen. Antalet arbetsuppgifter har ökat, och möjligheterna att ge råd till kunderna har minskat. Betecknande nog för privat drift lägger företagen idag "betydligt mer energi på den lönsamma försäljningen av egenvårdsprodukter, inklusive kosttillskott, bantnings- och skönhetspreparat".

Vi har SNS:s slutsatser i klart minne: avregleringar och privatiseringar har inte lett till bevisade förbättringar av effektivitet eller kvalitet. Men de skrämmande - och väntade - exemplen på försämringar anmäler sig med jämna och täta mellanrum. De ofta djupt omoraliska överföringarna av skattemedel till privata förmögenheter ligger helt i farans riktning med den enormt generösa utformningen av politiken som Borg&Co genomfört. Förevändningarna för de lättsinniga privatiseringarna utgörs av dogmatiska, ekonomiska trosföreställningar, som givetvis i sin tur kan härledas från politikers och intellektuellas vilja att gå den ekonomiska maktens ärenden.

Hur länge skall denna bedrövliga såpa få pågå? Behövs det ett Occupy Rosenbad! för att rädda det gamla fina, solidariska Sverige?

2011-10-07 fredag
Så fick Tomas Tranströmer till sist det Nobelpris alla svenska (och många andra) lyrikvänner mer eller mindre krävt i åratal. Utan att tillhöra den kretsen medger jag att enstaka upplevelser av Tranströmers lyrik har varit fascinerande, och det får bli dags att ta fram hans Samlade dikter som legat olästa i hyllan sedan bokrean för sju år sedan.

Idag återger DN ett stycke av diktarens prosa, med titeln Minnen. Det avslutas med en kuslig hågkomst från mitten av 30-talet, enligt författaren hans "första upplevelse av döden." Han hade varit på skolkonsert med sin mamma då han i trängseln utanför Konserthuset tappade greppet om hennes hand och fördes bort av människoströmmen. Plötsligt stod han berövad all trygghet. Det fanns människor runt omkring, men alla var upptagna av sina mål.

Efter en stunds panik började gossen tänka. Det borde vara möjligt att gå hem. De hade kommit med buss, och han visste huvudriktningen; det var bara att följa bussens väg, hållplats för hållplats. Vid Norrbro fick han hjälp av en man att gå över gatan. "Men sedan släppte han mig. Jag vet inte varför han och alla andra okända vuxna tyckte det var helt i sin ordning att en liten pojke vandrade ensam genom Stockholm en mörk kväll."

Sista delen mot Söder leddes han av förmågor han inte längre mindes något av, men självförtroendet växte ju närmare hemmet han kom, och väl där var det i ett tillstånd av berusning. Hans förkrossade mamma satt hos polisen och följde spaningarna, men en trygg morfar tog emot helt odramatiskt.

Det hör inte till att vara överdrivet personlig på de här sidorna, men jag läste historien med ett sällsamt igenkännande. Min kusliga erfarenhet från barndomen var så identisk, liksom känslorna. Några saker skiljde. Det var Göteborg, inte Stockholm, och jag kan ha varit något år äldre än lille Tomas. Det var på Tulin & Olssons berömda antikvariat på Kungsgatan, numera nedlagt. Min boktokige far hade tagit med mig dit under en stadsutflykt, men sedan delar historien upp sig i två versioner. Min version: efter att jag suttit på en stol i ett hörn i som jag tyckte en evighet, gick jag runt och letade efter min far. Det fanns två våningar, men jag sökte och sökte utan att hitta någon far. Enligt hans version hade jag varit försvunnen när han skulle gå.

Känslan av övergivenhet var total och skräckfylld. Men liksom Tomas omformade jag skräcken till energi och började gå. Vi hade kommit med spårvagn, så jag gick en gata fram tills jag såg en räls, som ledde till en hållplats, där jag sedan kände igen spårvagnens nummer. Resten var en lång promenad längs spårets väg, med en tårtkartong och faderns handskar burna på vinklade armar framför kroppen, nynnande på en och samma melodi för att hålla paniken borta. Jag hade närmare en mil att gå, men det visste jag inte då, bara att jag skulle komma fram om jag inte gav upp. Att vända sig till någon vuxen och be om hjälp, som 25 öre till en spårvagnsbiljett, var helt uteslutet som alternativ, liksom för Tomas. Sådant gjorde inte en liten gosse då (och kanske inte nu heller).

Bland familj och vänner togs för givet att min far hade glömt att jag var med, och han fick utstå skämt för det ännu på sin 50-årsdag många år senare. För mig hade det inte varit ett skämt. Men jag har aldrig kunnat bli säker på att han hade fel.

Jag måste direkt börja läsa Tomas dikter Vi är- känns det som - blodsbröder.

2011-10-06 torsdag
Tunis, Kairo, Damaskus, Bahrain, Sana, Tripoli, Madison, Aten, Birmingham, New York, och sedan...?

2011-10-05 onsdag
Gårdagens notering gick också med mail till Patrik Engellau, Den Nya Välfärdens centralfigur. Han skrev: "Vänligt av dig att ta allt detta besvär för vår skull", men hade tydligen fått intrycket att jag inte tror att företag skapar jobb. Han utlovade en bok som förklarar hur det hänger ihop. Men huvudpoängen i min text gick honom nog förbi. Ett svar till PE:

Det är inget besvär alls. Jag försöker själv bli klok på hur tankarna går i lobbyingvärlden, så det faktum att du inte förstår mitt resonemang tar jag till intäkt för att förklara mig tydligare.

Jag vet förstås att företag skapar jobb, även i huvudsak riktiga jobb (även om man kunde undvara en del av dem). Men nyckelordet var ”nya” jobb. Om den privata företagssektorn skapar (säg) nio jobb och samtidigt avvecklar tio, så är det bara ett semantiskt trick om man säger att sektorn skapar nya jobb. Och det är den trenden vi nu har sett i många decennier. Den privata sysselsättningen minskar trendmässigt i absoluta tal, och ännu mer i relation till arbetskraften. Du är klar över det, men tror att om regeringen bara förbättrar företagsklimatet så går det att ändra på.

Vad finns det för någonting som styrker en sådan tro, förutom möjligen de abstrakta, nationalekonomiska skolbokslärorna? Du tvingas t.ex. hitta en förklaring till varför den privata sysselsättningen var som högst under det inte särskilt företagsvänliga klimatet 1965. Eller ta 40-talet då krigstidsekonomin var reglerad i alla möjliga detaljer. Vi har under de här många åren haft olika regeringar och levt under olika ekonomiska paradigm, men trenden har inte låtit sig påverkas. Eller hur förklara varför vi har sett en påfallande likartad utveckling i de flesta industriländer, även (och inte minst) de med påtagligt nyliberala regeringar?

Ockhams rakkniv innebär att den enklast lösningen oftast är den rätta. Alltså: ett konstant fenomen under hela den aktuella epoken har varit produktivitetsökningen. Om produktiviteten varje år ökar med ett visst procenttal (som den i stort sett gjort) så ökar produktionsvolymen (över konjunkturcyklerna) exponentiellt. Det betyder att efterfrågan på produkter mättas allt lättare. Samtidigt behöver företagen allt färre anställda för  samma produktion, och vinstkravet sätter press på ledningarna att minimera personalstyrkan. Visst säger den vackra teorin att marknaden tar hand om alla sådana obalanser och skapar nya jämvikter. Men den teorin är just bara vacker. I verkligheten är det inte bara allmänna trögheter utan rent strukturella faktorer som hindrar ekonomin att uppnå någon jämvikt.

Detta okomplicerade synsätt förklarar både den krympande privata företagssektorn, den konstanta arbetsbristen, den nödvändiga expansionen av offentlig sektor och det kvarstående utanförskapet på över en miljon människor i arbetsför ålder. Och den förklarar varför så många industriländers problem är likartade.

Ser intresserat fram mot boken!

Det intressanta i den här problematiken är givetvis de strukturella faktorer som gör att skolböckernas vackra mekanismer inte leder till att all arbetskraft nyttiggörs. Men det hade blivit för mycket för Engellau. För då kommer vi in på hur de ekonomiska krafterna verkar, och hur lågt prioriterad sysselsättningen är för dessa styrande krafter.

2011-10-04 tisdag
Med min morgontidning häromdagen följde en annonsbilaga från Den Nya Välfärden. Normalt åker alla reklamalster direkt i återvinningen, men ett märkligt påstående på första sidan väckte nyfikenheten. Där stod:

”FÖRETAGARNA ÄR VIKTIGA för Sverige. Det är bara de som kan skapa nya, riktiga jobb.”

Det var en självmedveten ansats som sedan togs om i olika varianter på 28 sidor, med det outslitliga begreppet ”företagarklimatet” som ledmotiv, ett slagord vi lite äldre har hört så länge vi kan minnas.

Det är bara ett fel med den stolta deklarationen: den är helt osann. Företagarna skapar färre jobb än de avvecklar. Alla privata företag tillsammans sysselsätter därför inte fler människor idag än de gjorde för sjuttio (70) år sedan! Eftersom vi är 50 procent eller 3 miljoner fler invånare än då så har den privata sektorns relativa betydelse för sysselsättningen minskat dramatiskt. I bild ser det ut så här:



Diagrammets dataunderlag är hämtat främst från arbete gjort av Rodney Edvinsson, Ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholm Universitet (tillgängligt bl.a. på www.historia.se), dessutom från SCB:s befolkningsstatistik, och för sysselsättning efter år 2000 från SCB:s arbetskraftsstatistik. Mindre skillnader i bl.a. definitionen av privat sektor kan göra att data före och efter år 2000 inte är fullkomligt kompatibla.

Den privata sysselsättningens maximum inträffade alltså runt 1965, då Sverige såg helt annorlunda ut än idag. Vi hade haft socialdemokratiskt styre i tre decennier och samhället var med dagens måttstock genomreglerat; alla tunga samhällsfunktioner låg stabilt i statliga monopol, finanssektorn var hållen i strama tyglar, valutatransaktioner krävde statens tillstånd och banklån beviljades i princip bara till dem som kunde bevisa att de inte behövde pengar. Det som kallas företagarklimat kunde knappast mäta sig med dagens fria miljö. Men de privata företagen hade alltså betydligt fler människor i arbete än idag.

Otvetydigt är alltså att privat företagsamhet idag inget har med ”nya, riktiga jobb” att skaffa. Hade vi inte haft den offentliga sektorn hade sysselsättningen i landet totalkollapsat, och därmed hela samhället, rimligen. Men den grundläggande förutsättningen för båda fenomenen är den privata sektorns enorma succé, som är ett resultat av en enastående teknikutveckling under dessa 70 år. Entreprenörerna är i och för sig nyckelpersoner, men ännu viktigare är alla de välutbildade anställda, inte minst tekniker, som samhället ställt till företagarnas förfogande.

Teknikutvecklingen har åstadkommit produktivitetsökningen, som resulterat i att Sveriges BNP under de 70 åren har ökat med 400 procent, och som lett till att företagen per producerad enhet behöver ständigt allt färre men desto dugligare medarbetare. En seger till döds i fråga om jobbskapande, kan man kalla det. Och ingenting talar för att teknikutvecklingen skulle annat än fortsätta sin exponentiella kurva uppåt, och inte heller att den privata sektorns strukturellt minskande behov av arbetskraft skulle kunna vändas till sin motsats.

För den som vill framhålla privata företags stora betydelse finns det följaktligen många viktiga sidor att peka på. Men dit hör inte sysselsättningen. Och inte heller en hel del annat av de demagogiska anslag med Bo Lundgren-varning som reklambilagan är tämligen full av. Vi hör bara samma gamla kvarn mala, och en monoton leda hotar ständigt under bläddringen.

Men framför allt: avgörande för trovärdigheten är att undvika påståenden som definitivt inte är korrekta! Ta det som konstruktiv kritik, och som gratis PR-konsulteri.

2011-10-03 måndag
(forts. från igår:)
Vi tvingas också lyssna på ytterligare ett undermåligt argument för rutavdraget, som Nygren självklart omfattar: det gör inte bara svarta jobb vita, utan ”skapar nya arbetstillfällen”. Hur det skulle gå till anser sig Nygren, eller någon annan för den delen, inte behöva påvisa. Det är helt enkelt en dogm som ingen tycks komma på tanken att ifrågasätta.

Förr sysslade nationalekonomer med sådana frågeställningar. Då skulle man ha konstaterat att rutavdraget förvisso innebär att privata och statliga resurser avsätts för konsumtion av tjänster, alltså utförande av jobb. Men om resurserna bara flyttas från en konsumtion till en annan skapas netto inga nya jobb. För att veta om det blir några ”nya arbetstillfällen” måste man alltså veta något om den alternativa användningen av de aktuella resurserna.

I dagarna har vi fått ett negativt besked i den delen. En undersökning av rotavdragets effekter visar att leverantörerna höjer priserna för bidragsberättigade tjänster med 20 procent. Det innebär att en dryg tredjedel av det statliga bidraget hamnar som obefogad vinst hos företagen, utöver den vanliga vinsten. Rutavdragen är ännu inte analyserade på motsvarande sätt, men resultatet kan förväntas bli något liknande.

Till bidragens redan exotiska fördelningseffekter tillkommer alltså ytterligare en som är ännu mera barock. Men dessutom vet vi att vinstpengar generellt sett inte återkommer till marknaden i form av konsumtionsefterfrågan i lika hög grad som t.ex. lön. Sysselsättningseffekten av bidragen kan alltså mycket väl bli att antalet jobb i hela ekonomin minskar!

Ytterligare en viktig faktor är att städning och andra hemtjänster har svag produktivitetsutveckling. Om bidragen leder till att resurser överförs från verksamheter med högre potential för produktivitetsökningar så blir effekten att den ekonomiska dynamiken minskar i ekonomin totalt sett.

Man kanske inte kan begära att Nygren som gammal politiker skulle bry sig om hur saker och ting fungerar i verkligheten. Det viktiga för politiker är ju numera vad människor kan förledas att tro, inte vad de vet. Men en gång i tiden var socialdemokratin ett politiskt parti som insåg att framsteg i samhället byggde på kunskap och förnuft, och som därför skapade det svenska folkbildningssamhället, idag ett minne blott.

För att avsluta med Nygrens mest andefattiga argument, som han antagligen hämtat direkt ur sina borgerliga vänners intellektuellt grunda damm: Eftersom sossarna hyllar rotavdraget så är det fel av dem att motarbeta rutavdraget. Detta förhållande är ett indirekt bevis för att rut är bra. Att båda avdragen är lika orättvisa och kontraproduktiva är alldeles för krångligt för Jan Nygren att göra klart för sig.

2011-10-02 söndag
Oundvikligt för en socialdemokratisk "förnyare" är att komma in på rutavdraget, och det gör givetvis Jan Nygren i den artikel som vi granskade igår. "Något som socialdemokratin borde sagt ja till för länge sedan" är Nygrens myndiga deklaration om rut. Ett skäl är att avdraget minskar svartjobben, ett argument som alltid levereras lika lättsinnigt. Fast det är ju riktigt i sak, lika riktigt som att inbrotten minskar om man subventionerar inbrottstjuvar, men har det ens en elementär moralisk nivå?

Nu är inte detta Nygrens huvudskäl: "Nej, rut-avdraget är bra därför att det ökar möjligheten till karriär för många kvinnor som annars skulle blivit inlåsta i hemmet". Återigen drar han från höften och levererar den ogenomtänkta standardfloskel han hämtat från den udda alliansen mellan borgerliga partier och genusfeminister. Påståendet upplöser sig till nonsens vid en flyktig anblick på verkligheten.

Mindre än tio procent av de svenska hushållen utnyttjar rutavdraget. Ett försiktigt antagande är att den lilla gruppen befinner sig någonstans i de högre inkomstskikten, och alltså tillhör en kategori som med säkerhet har råd att betala hela kostnaden själva. (I min egen familj har vi anlitad städfirma sedan långt före rutavdraget tillkom. Vad som hänt nu är att lägre avlönade familjer ger oss en dryg tusenlapp i månaden att sätta ytterligare guldkant på vår tillvaro med. Vi kan inte försvara oss med att den tusenlappen går till hjälporganisationer, för det hade den gjort ändå.)

Det är alltså helt enkelt inte sant att "många kvinnor" har fått möjlighet till karriär genom rutavdraget. Till att börja med är det en minimal grupp som överhuvudtaget utnyttjar avdraget, dessutom en grupp som knappast behöver pengarna, och som definitivt inte kan antas höra hemma bland socialdemokratins väljare. Har Nygren hamnat i sin uppfattning av ren dumhet?

Nej, det behöver inte vara så, utan kan handla om populism. Om man skulle fråga i en enkät om rutavdraget är bra, så är det inte osannolikt att en majoritet svarar ja. I första hand skulle det bero på den massiva propaganda som framställt rut i de termer Nygren använder. Men det handlar också om att man ofta reagerar med en allmän känsla och inte gör några noggrannare kalkyler innan man svarar på den typen av frågor. Men frågan kan i stället formuleras så att verkligheten framgår, till exempel: är du för eller emot att ett bidrag till hemarbete skall utgå till en liten grupp höginkomsttagare som inte behöver det, och betalas av alla andra, som inte har råd att anlita sådana tjänster? Utfallet av den enkäten kan vem som helst räkna ut.

Att Nygren så motståndslöst faller undan för den borgerliga populism som rut innebär är ett utmärkande kännetecken för socialdemokratins "förnyare". Så länge arbetarrörelsen litade till folkbildning, upplysning och förnuft så hade en sådan defaitistisk inställning varit otänkbar. Då hade rörelsen bedrivit en argumentation som byggt på saklighet och som litat till människors tankeförmåga, och rut hade aldrig blivit aktuellt.

Håkan Juholt signalerade en verklig förnyelse i ett parti vars ledare under många år valt anpasslighet under den nyliberala hegemonin, alltså en successiv kapitulation. Frågan gäller inte höger eller vänster inom partiet, utan om det skall finnas någon upplyst motkraft överhuvudtaget till den självabsorberade, osolidariska och hänsynslösa nyliberala tidsanda som premierar rikas rikedom och struntar i alla som behöver gemenskapens stöd. Hur det går för Juholt är det ingen som vet, men hoppas är alltid tillåtet.

2011-10-01 lördag
Att kunna frigöra sig från tidsandan och se på tillvaron med opåverkade ögon är inte det lättaste. Den gamle socialdemokraten Jan Nygren demonstrerar (på DN Debatt 30/9) hur besvärligt det är, särskilt när han samtidigt har svårt att distansera sig från den högremedelklassmiljö han vuxit in i. Han efterlyser en attitydförändring inom socialdemokratin, men han tycks egentligen mena en andefattig anpasslighet som inte på något sätt stärker skälen för att det skulle behövas ett socialdemokratiskt parti överhuvudtaget.

Tankar som politrukerna har svårt för har vanligt folk ofta lättare för att prestera. Så när den nytillträdda högerregeringen slog till med sina nyliberala attentat mot det svenska välfärdssamhället blev resultat i det närmaste en folklig revolt. Ännu 2008 var regeringen i stort sett utraderad i opinionsmätningarna, och en valseger för oppositionen 2010 verkade oundviklig. Denna politiskt medvetna men otidsenliga majoritet är helt bortglömd av Nygren, som tror att välståndet gjort alla svenskar till egoister, ensidigt inriktade på sin egen valfrihet och bekvämlighet. I själva verket var det den dåvarande socialdemokratiska ledningen, helt fångad av tidsandan och sin egen medelklassidentitet, som schabblade bort en given valseger därför att man inte tog fasta på den utmaning svenska folket hade riktat mot regeringen, utan just delade Nygrens föreställning om att partiets politik skulle föras "mot mitten". (Valet blev då i stället en fråga om personligheter, och där stod sig Sahlin slätt.)

Vi har nu under 30 år levt i en politisk miljö där nyliberala tankar har vunnit allt mer inflytande. Ingen socialdemokrati av något slag (utom en rent Orwellsk) skulle någonsin kunna anamma eller ens godkänna nyliberala idéer. Lösningen på det dilemmat är för Nygren och "förnyarna" att partiet bör bortse från de inneboende motsättningarna mellan partiets ideal och den nyliberala hegemonin och försiktigt driva med i vindens riktning. Men väljare har ju all anledning att fråga sig vad en sådan socialdemokrati skall vara bra för, när man har minst fyra-fem borgerliga originalpartier att välja på.

Nyliberalismen har på alla sätt ansträngt sig för att visa att den inte har någon framtid. Den senaste prestationen var att åstadkomma en finanskrasch som välte hela världsekonomin (utom Kinas) över ända. Vi kan alltså lugnt räkna med att den bisarra tro på obevisade ekonomiska dogmer som läran bygger på har sett sina bästa dagar. Till en äkta socialdemokratis ansvar måste höra att upplysa om den medborgarfientliga lärans absoluta huvudsyfte som är att berika de redan rika.

Nygren menar att socialdemokratin bör diskutera villkoren för de "välfärdskapande krafterna" (han menar nog i och för sig välståndsskapande), bl.a. industrins villkor, och det är korrekt att den produktivitetshöjande industrin är navet i svensk ekonomi. Men som läsare av den här sajten känner till så skapar industrin inte några nya jobb. Det gör för övrigt inte hela den privata sektorn som idag sysselsätter lika många personer som 1940, trots att vi sedan dess är 50 procent eller 3 miljoner fler invånare i landet. Så industrin bidrar alltså inte med någon förbättring av den välfärd det innebär att ha ett jobb, snarare tvärtom. I den delen måste vi helt förlita oss på den offentliga sektorn.

Men Nygren har fått upp ångan med sitt politiska ordmaskineri och glömmer att kolla vad han skriver, till exempel om det sociala trygghetssystemet. För att klara medborgarnas krav i framtiden "kommer inga skatthöjningar i världen att räcka till", istället måste privat kapital in i delar av den offentliga servicen. Att privata företag kommer in som utförare påverkar dock inte finansieringen, som i vårt system sker helt och hållet med skattemedel. Om han verkligen skulle mena det som står i svart på vitt så vore det inget mindre än en revolution, nämligen privat finansiering av trygghetssystemet, t.ex. privata sjukförsäkringar, som i USA. Ingen kan tro något sådant om Nygren, utan måste utgå från att orden bara har trillat iväg, som de inte sällan gör när man inte bemödar sig om att analysera sina egna luftiga fraser.

2011-09-29 torsdag
Min nuvarande favorit bland DN:s ledarskribenter, Erik Helmerson, kastar sig idag igen ut från hög höjd, den här gången i SNS-debatten. Många har enligt EH gjort fel, utom en: Urban Bäckström. Han har bara lobbat! Men skaffar man sig ett lite vidare perspektiv är det framför allt en som har gjort fel: samme Bäckström. Mail till EH:

Det är inte på något sätt meningen att försöka bli din ”brevvän”, men dina texter i DN är intressanta och tvingar till kommentarer. Som idag, när du angående SNS-affären menar att man inte borde bli förvånad när ”en lobbyorganisation” som Svenskt Näringsliv faktiskt lobbar. Men frågan är om inte din underskruv är lite övertydlig och blir till en alltför enkel stoppboll.

Vi vet ju alla att Urban Bäckström inte bara är en simpel lobbyist. Han befinner sig i toppen av det näringsliv som är den tyngsta enskilda maktfaktorn i landet. Och i den aktuella frågan har hans ord en avgörande betydelse för en stor del av SNS:s finansiering. Att Vredin tappade nerverna när överheten dundrade från alla håll är i högsta grad mänskligt (hade han istället tagit strid mot finansiärernas talesmän hade hans dagar kanske ändå varit räknade). Bäckström insåg tydligen inte att han i sin position borde lagt sina politiska impulser åt sidan och hållit mun.

Att forskning, som du skriver, ”måste… kunna tåla kritik” är inte bara en truism; kritik är all vetenskaps själva livsluft. Men den kritik från höger som hittills kommit fram har inte befattat sig med forskningsarbetet som sådant, utan främst riktat sig mot politiska tolkningar som kritikerna svarat för själva. Eller, som Bäckström gjorde, framfört det irrelevanta kravet att forskningsprojektet borde haft en helt annan inriktning (alltså ett direkt ingrepp i Vredins och styrelsens ansvarsområde).

Den som i det här ärendet behöver tåla mest kritik är Urban Bäckström, som demonstrerat en maktfullkomlig och obildad men tyvärr tidstypisk attityd. Hans förståelse för själva idén med SNS verkar bristfällig, möjligen med avsikt. SNS är nämligen ett barn av den svenska modell som resulterade i ett par decennier av verklig guldålder för vår industri under 50- och 60-talet, men som nu nedmonteras steg för steg av s.k. nyliberala (i själva verket manchesterliberala) dyrkare av gamla murkna ekonomiska dogmer.

Bakgrunden till SNS tillkomst var planhushållningsdebatten som växte fram direkt efter andra världskriget, och den konfrontation med företagsvärlden som då hotade. Den djupt bildade och (med dagens mått) gränslöst kloke företagargiganten Tore Browaldh insåg att ett förståndigt samarbete skulle vara förnuftigare än hård strid, och han blev en av upphovsmännen bakom SNS. En annan oöverträffat klok företagsledare – Jan Wallander – blev först forskningschef och sedan vd för stiftelsen. SNS skulle motverka konfrontation mellan arbete och kapital genom att bli en asyl för vetenskapligt grundad dialog.

Vid jämförelse med denna rationella epok i svenskt näringsliv framstår den nuvarande nyliberala nedrivningen i all sitt ömkliga oförnuft. Nu gäller inte längre de kloka kompromisserna med syfte att skapa långsiktig utveckling. Nu vinner alltmer det nyliberala credot: all vinst nu, till vilket pris som helst! Därför är Bäckströms uppenbara förakt för SNS’ ideal tidstypiskt.

Det var en lång motivering av åsikten att en äreräddning av Urban Bäckström i det här beklämmande ärendet är malplacerad (men säkert av andra skäl oundviklig).

2011-09-28 onsdag
I sitt konventionella tänkande skulle man kunna tro att en svensk regering aldrig någonsin skulle bli mer marknadsfundamentalistisk än USA:s. Det vill säga om man inte visste att det amerikanska dyrkandet av marknaden är mera verbalt än konkret. I verkligheten är USA:s ekonomi i hög grad uppbyggd genom stora statliga subventioner inom inte minst högteknologisk verksamhet, och på protektionistiska ingrepp när behovet så påkallat. Skillnaden mellan ländernas hantering av bilkrisen 2008-9 är därför överraskande enbart för den fåkunnige.

När krisen nådde sin kulmen satte sig de amerikanska bildirektörerna i sina corporate jets och flög till Washington för att tigga pengar hos kongressen. 2009 var General Motors i praktiken konkursmässigt och regeringen fick kongressens tillstånd att köpa 61 procent av bolaget mot att 190 miljarder kronor i skulder avskrevs. Bilkrisen blåste över, och ersattes av en period med uppdämt köpbehov, något som alla med fungerande hjärna hade räknat ut redan innan. Det förstatligade GM är alltså nu i full och lönsam verksamhet igen.

Några som tydligen inte kunde räkna ut att efterfrågan på bilar skulle återkomma var nyliberalerna i det svenska regeringskansliet, under ledning av den nyfrälsta Maud Olofsson, som uppenbarligen villigt hade lyssnat till husbondens röst. Med den vanliga svenska naiviteten hade de tagit marknadsretoriken på allvar och skulle uppfylla reglerna enligt läroboken. De hade inte förstått, eller låtsades inte förstå, att den fria marknadens disciplinerande regler bara gäller för de underordnade, inte för den som har makt. Hade Borg, Olofsson och de andra agerat med en lika odogmatisk syn på den fria marknaden som USA:s ledande politiker så hade Saab producerat bilar under de år efterfrågan var hög. Nya modeller var framtagna och väntade bara på marknadsföring.

Att hela frågan om Saab från början hamnade snett berodde på att de obildade och endimensionella ekonomerna omedelbart jämförde med varvskrisen, som till hela sin struktur var en totalt artskild fråga. Att svetsa ihop plåtar och få ihop till fartyg är närmast en definition på lågt teknologiinnehåll. Arendalsvarvet i Göteborg försökte, så långt man kunde komma, med rationalisering av den rutinmässiga processen, men det förslog inte långt mot duktiga svetsare i Asien som kostade några kronor i timmen. Inte heller hade varven några uppbyggda varumärken att försvara, till skillnad från Saab, vars identitet till stor del är förknippad med det avancerade teknikinnehållet i bilarna. Tillkommer dessutom att Saab skapar marknad för industriellt kvalificerade underleverantörer och en kedja av återförsäljare och serviceföretag.

Varven och textilindustrin är typiska verksamheter där ett höglöneland inte skall kunna konkurrera. I rak motsats är biltillverkning en sådan högteknologisk verksamhet som med fördel kan ingå i Sveriges industriella profil. Istället för att inse det, och handla därefter, gick Olofsson (säkert med Borgs tillåtelse) och köpte ett uselt holländskt fossilbolag för 100 miljarder kronor. Det enda som kan konkurrera med ett sådant groteskeri är borgerliga massmedias lika ömkliga som intensiva kampanj för att Saab till varje pris skall läggas ner. Det är någonting grundläggande sjukt i hela frågan, illustrerat av Erik Helmersons skruvade svar igår på varför han deltar i den här häxjakten.

2011-09-27 tisdag
Erik Helmersson svarar på mail, och det skall han ha all heder av. Han begränsade svaret till det ena av de två nya ämnena: Saab. Som förklaring till DN:s kampanj för att Saab bör läggas ner angav han rädslan för att Muller skulle "använda de anställdas beundransvärda lojalitet", och till och med skattebetalarna, för att berika sig själv. Dock säger han sig bli "enormt glad" om Muller i stället lyckas vända skutan. Så som DN och många andra febrilt har grävt på den allt djupare graven för bolaget så har man i varje fall inte gjort det lättare för Muller eller alla Saab-anställda. En mailreplik:

Jo men, Erik…
håller detta? Hur skall medarbetarna kunna berika Muller? Aktieägarna bevakar säkert sina tillgångar, och regeringen verkar lika angelägen som alla andra (i Stockholm) att Saab läggs ner. Ser för första gången i rikspress (Ny Teknik nr 38) ett försök att beskriva vilka värden som faktiskt finns i Saab, och därtill underleverantörernas bild av Saabs betydelse för det svenska personbilsklustret. Tror bestämt att det skulle behövas mer kunskap i debatten, i stället för all tvärsäkerhet.

En gåta att grubbla på: När bilindustrin globalt fick stora problem, och då Merkel och Obama genast ryckte ut med miljardbelopp till ”sina” företag, vägrade Maud Olofsson att ge Saab motsvarande hjälp med den klara motiveringen: ”Staten skall inte äga företag”. Exakt i samma veva gick staten och köpte det holländska fossilföretaget Nuon för nära 100 miljarder, ett företag som sedan dess gått med förlust (fossil energi och miljö-Maud!). Har du en förklaring till en sådan hårresande inkonsekvens så lovar jag att hålla mig med DN ett år till.

[Red. i efterhand: stryk det om "Aktieägarna"].

2011-09-25 söndag
För exakt ett halvår sedan skrev jag så här i dagsnoteringarna, 14 dagar efter att tsunamin drabbat Fukushima Daiichi kärnkraftverk i Japan, och när larmjournalistiken firade orgier i undergångsstämningar:

2011-03-25 fredag
Slutet på arbetsveckan kan få bli slutet på det här varvet med kärnkraft. Jag skall lägga in i almanackan att det här inlägget också skall läggas in i dagsnoteringar om sex månader, alltså 2011-09-25, i identisk skick. För då kommer Fukushima att ha hamnat långt ner på medias agenda. Vi kan bara hoppas att de verkliga offren för jordbävningen istället har fått mer uppmärksamhet än hittills och att de fått nödvändig hjälp från omvärlden.

På kraftverket kommer elströmmen att vara framdragen till samtliga reaktorer och den ordinarie kylningen fungerar. Några utsläpp har därför inte behövt göras på länge, och halterna av jod-131 i dricksvatten och livsmedel har klingat av helt. Elbolaget har börjat planeringen och arbetet för nedmonteringen av hela kraftverket, vars alla reaktorer gjordes obrukbara genom kylningen med saltvatten. Återflyttning till utrymda områden har påbörjats sedan länge.

När vätgasexplosionerna inträffade skrev något ägghuvud (hittar inte citatet nu) att han såg ett kärnkraftverk sprängas i luften i direktsändning. Ingen kunde tala om för honom att det var taket till det som närmast fungerar som regnskydd som blåste bort och att själva kraftverket är byggt för att klara betydligt större smällar än så. Ingen kunde tala om det, därför att inga kärnkrafttekniker släpptes in i samtalet överhuvudtaget.

Kylningen med saltvatten gjordes på ett tidigt stadium, men förblev "okänd" för svenska journalister som inte läste varken elbolagets hemsida eller ens Wall Street Journal (i varje fall hörde eller såg jag inget om saken varken i radio eller i DN). Den här tidiga kylningen var viktig för att snabbt minimera riskerna, och avgörande för att tidigt minska omvärldens oro. Svenska medias försummelse gjorde det möjligt för dem att fortsätta sin älsklingssyssla, att spekulera om den okontrollerade härdsmältan.

Kärnkraftsbranschen kommer att arrangera många seminarier och konferenser för att förmedla och diskutera alla erfarenheter som kan dras av Fukushima-olyckan. Massmedia kommer däremot inte att arrangera några seminarier för att diskutera den komplett misslyckade undergångsjournalistik som världen har dränkts i under några veckor. Ännu mindre kommer man att ta något ansvar för all stress och ångest man skapat hos allmänheten, helt utan rimliga motiv. Massmedia kan nämligen aldrig göra fel.

Med den deprimerande kommentaren lämnar jag det här ämnet, tills det blir aktuellt igen, och hoppas innerligt att nästa allvarliga jordbävning i Japan skall dröja länge. Det arma landet har fått bära mycket nu.

Två saker blev inte som jag trodde: den helt ordinarie kylningen är inte igång, och återflyttningen har inte påbörjats. Kylningen görs med hjälp av externa pumpar och har haft avsedd verkan, så att temperaturen i reaktorerna successivt har sjunkit. Att återflyttningen inte har börjat borde jag ha insett, eftersom den styrs av psykologiska och politiska faktorer, oavsett de låga riskerna med den faktiska strålningen.

Fortfarande är det så att denna enligt massmedia oerhörda strålningskatastrof inte har orsakat ett enda dödsfall, inte ens några bestående skador, på grund av radioaktiv strålning. Avställningsarbetet rullar enligt plan och målet är att kall avställning av samtliga reaktorer skall vara fullbordad i början av 2012. Själva kraftverket kan då läggas till historien. De största skadorna av tsumanin som Japan drabbats av kommer då att kunna summeras mera slutgiltigt. Mänskligt handlar det om förlust av närmare 30 000 människoliv och outplånlig sorg för många, många fler. Ekonomiskt är följderna av elbrist den svåraste konsekvensen. Den största effekten av strålningen är att människor tvingats flytta från sina hem, många av dem helt i onödan om strålningsriskerna skulle ha bedömts på ett rationellt sätt.

2011-09-23 fredag
Varje ekonomisk krasch kommer lika oväntat som den föregående. Varje gång frågar sig alla varför ingen av de tusentals ekonomiska experter världen är fylld av hade kunnat se vad som skulle hända. Men ingen ger ens svar på den frågan. I efterhand är det däremot förvånansvärt lätt för ekonomerna att tolka alla kurvor och slå fast att utvecklingen varit ofrånkomlig.

I vårt organiserade land har vi ett statligt verk – Konjunkturinstitutet (KI) - som har till huvuduppgift att förutspå den ekonomiska framtiden. 60 säkerligen dugliga medarbetare förbrukar varje år 53 miljoner kronor för att förse oss med prognoser, och dessutom utveckla prognosmetoder. KI:s regleringsbrev stadgar otvetydigt: ”Prognoser och medelfristiga kalkyler för den ekonomiska utvecklingen ska vara tillförlitliga som beslutsunderlag.” Frågan är om vi får några sådana för pengarna.

Den 21 januari 2008 kunde man läsa om några ekonomiska prognoser från KI i Dagens Nyheter. Det hade kommit en del signaler, inte minst från USA, som gjorde prognoserna tveksamma, så jag klippte ur artikeln för att kolla med framtida facit. KI förutspådde en BNP-tillväxt på 3,0 procent för 2008, och 2,8 procent för 2009. I DN:s redovisning kunde man läsa: "KI tror på fortsatt stark ekonomi". Vidare att ”65 000 nya jobb kommer att skapas det närmaste året” och: ”Någon recession är inte aktuell.”

Vi vet hur det gick. I slutet av augusti hade krisen blivit allt tydligare. Investmentbanken Bear Stearns i USA hade kollapsat redan i mars, och sedan hade det rullat på. KI skrev ner BNP-prognosen för 2008 till 1,4 procents tillväxt, och för 2009 till 1,2 procent.

Det verkliga utfallet för 2008 blev en minskning av BNP med 0,6 procent. När det alltså bara var fyra månader kvar på året kunde KI:s experter inte ens hamna på rätt sida nollstrecket i sina gissningar.

Värre blev det för 2009 givetvis. Spådomen om 1,2 procents tillväxt blev i verkligheten till den dramatiska BNP-minskningen på 5,2 procent. Många som i augusti 2008 grundade ekonomiska beslut på KI:s prognoser kan lätt tänkas ha gjort förluster. (Man kan fråga sig om det inte i själva verket hade varit samhällsekonomiskt lönsamt att avskaffa KI och dess förment expertbaserade prognoser.)

Ekonomer är en yrkesgrupp som i ovanligt hög grad lider av educated incapacity, som bl.a. yttrar sig i att man inte ser skogen för alla trän. Effekten inom aktievärlden känner vi: analytikerna och mäklarna (med sina fantasilöner) gör inte bättre placeringar än en dum dator som räknar ut börsindex. Och det ser inte annorlunda ut när det gäller spådomar om konjunkturer.

Vad som saknas, och som Konjunkturinstitutet skulle kunna svara för, är analyser av växande bubblor och andra makrofenomen som kan ge anledning till varningar. I efterhand, som sagt, vet ”alla” exakt hur och varför allt skedde. Då bör det också gå att få användbar kunskap före kraschen. Men det är kanske mera spännande att köra på och ta smällen när den kommer?

2011-09-22 torsdag
Helmerson svarade snabbt, men tyckte att vi var alltför oense om Ahlmark för att det skulle vara idé att utveckla saken i ytterligare mail. Det hade han säkert rätt i, men hans ledarkommentar idag om dödshotet mot Lars Vilks och om Saab gav tändvätska till ett svar på svaret:

[...]
Men för att förtydliga så är det egentligen inte Ahlmark och hans reaktionära typ av liberalism som är mitt ämne. Politiska preferenser är sällan idé att diskutera. Det jag påvisar är Ahlmarks förvridna verklighetsuppfattning och bristande logik, som jag underförstått anser att en saklig presentation av hans verk borde hantera.

Däremot: eftersom några av hans politiska uppfattningar (men givetvis inte alla) är mig vämjeliga (för att använda hans egna ord) så kan jag av politiskt egoistiska skäl inte annat än välkomna hans enögdhet och bristande saklighet, som säkert ligger bakom hans motgångar i opinionen. Om han frigjorde sig från sina absurda låsningar och sin irrationella demagogi skulle han bli en mycket farligare motståndare till vänstern.

Som så många demagoger låtsas Ahlmark inte om den moraliska universalismen, som är ett självklart axiom: De krav vi ställer på andra måste vi också leva upp till själva. Din kolumn idag om Vilks illustrerar också det problemet. Självklarheten att Vilks skall skyddas – ingen skall behöva leva med dödshot, av någon anledning överhuvudtaget – följer däremot inte entydigt av yttrandefriheten. Den rättigheten erkänner vi nämligen inte som universell, utan anpassar efter förhärskande politiska förhållanden. Byt ut ”Vilks” mot ”Faurisson” i din text så förstår du vad jag avser. Den kolumnen hade inte kunnat tryckas i DN (för då hade du blivit utsatt för ett totalt fördömande från bl.a. din kollega Per T Ohlsson, en yttrandefrihetens förkämpe). Att vi infört en lag om hets mot folkgrupp är bara att flytta den politiska bedömningen till domstolar.

En sista undran för dagen: varför driver DN en så intensiv kampanj för att Saab skall läggas ner? Vad är det DN ser för allvarliga konsekvenser ifall företaget nu skulle råka överleva?

2011-09-21 onsdag
Efter Per Ahlmarks bok Det öppna såret..., som kom ut 1997, blev det allt tystare kring hans namn, och sedan han försvann från DN:s gästkolumn har jag inte sett till honom någonstans. Jag tolkade det som en barmhärtighetens tystnad kring en person som tycktes ha lossat alla spärrar. Så när nu Erik Helmerson i DN idag lyfter fram Ahlmarks nyutkomna memoarer så känns det som ett anakronistiskt försök till äreräddning. Ahlmark som politisk typ tillhör en förgången tid då en som betecknade sig som liberal fortfarande kunde vara en stark förespråkare av Irakkriget, och kalla sin gamle partikamrat Hans Blix för mes ("wimp") i amerikansk press (samme Blix som hade fullkomligt rätt om frånvaron av massförstörelsevapen i Irak). Som anhängare av den neokonservativa bombhögern i USA var Ahlmark redan då otypisk för vår miljö, och att hans försvinnande från den svenska scenen skulle ske i takt med att Perle, Wolfowitz och resten av gänget droppade av var logiskt. Men som fenomen är han fortfarande intressant. Några rader till Helmerson:

Problemet Per Ahlmark lider av är att han som författare har fortsatt med den sortens demagogiska polemik som han med framgång tillämpade som politiker, en metodik som innebär stora risker i skriven text, där möjligheterna till kritisk analys av budskapet är större. Ett av många belysande exempel är hans sätt att driva tesen om demokratiers fredlighet (i Det öppna såret…). ”Beviset” för tesen skulle vara att demokratier aldrig gått i krig med varandra. Eller med ett citat från Ahlmarks läromästare i ämnet: ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för icke-våld”.

Ahlmarks tunnelseende gör att han totalt bortser från vår tids mycket viktigare faktum: att nästan alla större krig det senaste halvseklet har startats eller understötts av världens ledande demokrati, med miljontals dödsoffer och totalförstörda länder som följd. Dessutom i huvudsak illegala och orättfärdiga krig. Ett så blamant förbiseende kan inte vara annat än avsiktligt, och bygga på demagogens naiva förhoppning att ingen kommer att reflektera det minsta över hans ord.

Läser man vidare i Ahlmarks texter inser man att tunnelseendet beror på enögdhet, som bl.a. yttrar sig i en monoman och kritiklös apologi för vissa utvalda objekt och företeelser. Dessa krafter, som tydligen övermannar honom, tar effektivt död på alla spår av sansat kunskapsförmedlande baserat på de enklaste systematiska principer. Därför återkommer samma typ av fadäser som den om ”demokratins fredlighet” ständigt i hans texter.

För att bara ta ett exempel på epistemologiska missgrepp har Ahlmark uppenbarligen ingen kännedom om det induktiva felslutet. Han tror således att han kan bevisa ett påstående genom att bara räkna upp exempel som råkar stämma med påståendet. Det öppna sårets andra huvudtes är ett praktexempel på detta kardinalfel. Genom att definiera ”mord” på ett specifikt sätt, och räkna upp alla fall som stämmer med definitionen, kommer han fram till den önskade slutsatsen. Boken blir därmed en lång litania i total avsaknad av kritisk analys.

Man skall ju inte ta till överord, men det är frestande att stämpla Ahlmarks politiska skrivande som en intellektuell katastrof. För att få perspektiv behöver man bara leka med tanken att någon på den motsatta politiska kanten hade försökt få lika undermåliga texter tryckta. Men Per Ahlmark funderar säkert inte på om hans förlagskontrakt i sig skulle kunna illustrera att han har fel på ännu några punkter.

2011-09-20 tisdag
Lena Andersson, alltid lika klartänkt, skrev i DN (10/9) om striden "mellan de två förhållningssätten rationalism/logik och romantik/mystik". Marcus Birro hade gått till storms mot "matematikerna" i Expressen (f.ö. understödd nyligen av Göran Greider som tycker att matematiken är överskattad), och debatt hade uppstått. Grundfrågan är den gamla och olösta om kommunikationsproblemet mellan de två kulturerna, som C P Snow satte ljuset på för 50 år sedan.

Som Lena A skriver gäller saken "att människan håller sig med två parallella system för kunskap om världen och sig själv", nämligen mythos och logos. Men hon löser samtidigt problemet genom att instämma med Willy Kyrklund och hans formulering: "I själva verket föreligger ingen anledning att upprätthålla ett motsatsförhållande mellan känsla och förnuft. ... känslolivet och förnuftslivet som helhetsfunktioner äro genom individens hela utveckling intimt sammankopplade och inflätade i varandra". I artikeln åskådliggör hon sedan det feltänkande som kännetecknar debatten, och tar företeelsen "sorg" som ett exempel.

Med vårt logos kan vi fördjupa oss i alla möjliga aspekter av sorg; vi kan t.ex. studera, mäta och fotografera olika aktiviteter i hjärnan och på så sätt komma fram till kunskap som i bästa fall kan få någon positiv betydelse. "Bara ingen sedan säger att det är allt vi behöver veta om sorg. Och det tror jag inte att någon anser. Ändå upplever många att rationalisten säger just det."

Utan tvekan har det funnits reduktionistiska nördar som tror att alla mänskliga mysterier i sista hand kan förklaras och förstås med kemi eller fysik. Kanske en på hundra av logospopulationen, högt räknat. Men i Birros värld, den som t.ex. handlar om skönlitteratur och film, har nittionio av hundra tekniker och naturvetare genom historien varit mer eller mindre klonade från Frankenstein: känslolösa och endimensionella robotar med aningslösa eller - vanligare - ondskefulla avsikter. (En liten positiv förändring har skett i och med den sentida CSI-genren.) Försvararna av mythos är helt enkelt djupt okunniga om logosvärlden, och har gått vilse bland sina egna förvrängda fiktioner.

(En parentes: Man kan undra om Birro har en enda ingenjör i bekantskapskretsen. Sannolikheten att han då skulle ha träffat en tämligen allmänbildad person är nämligen ganska hög. För några år sedan berättade Magnus Härenstam i frågeprogrammet Jeopardy att den största yrkeskategorin bland dem som klarade testet för att delta var just tekniker. Inget som förvånar den som har gått på teknisk högskola och där har träffat ovanligt många multibegåvningar och folk med breda intressen.)

Själv kan jag alltså inte komma ifrån tanken att konflikten orsakas av bristande insikt från ömse håll. Men den som på djupet har satt sig in i Kyrklunds tes skulle finna att det saknas något att överhuvudtaget strida om. Vad vi ser är en metakonflikt. Men den kan möjligen förstås. Mythosvärlden har sett den andra sidan storma fram och omforma deras materiella tillvaro i grunden. Och för dem som inte själva har kunskap för att delta eller påverka processen är en känsla av maktlöshet naturlig. Men deras problembeskrivning är komplett felaktig; rationaliteten är inte fiende till mythos. Inte heller förutsätter mythos någon sorts irrationalitet.

Däremot är det en avgörande fråga vilka konkreta resultat av rationalitetens framfart som är önskvärda, men den frågan är politisk. Den kräver en demokratisk övervakning och styrning som idag är sällsynt, och när den existerar inte sällan är kontraproduktiv. För att kunna styra teknikens utveckling krävs den kunskap som mythosfolket saknar, vilket leder till ibland tragiska misstag, eftersom den gruppen dominerar det offentliga samhället och har ett betydande politiskt inflytande. Ett exempel är påkallat: mythos bekämpar på irrationella grunder (och med framgång) den förnuftiga kärnkraften, men stöder den meningslösa och landskapsförstörande vindkraften.

Egentligen kan man vända på Birros perspektiv. När mythos förirrade sig in i de postmoderna dimmorna och gjorde anspråk på att ha krossat logos alla anspråk på sanningar så försatte man hela sin föreställningsvärld i en omöjlig situation. Logos har bara ångat vidare, men den övriga samhällsdiskursen har störtats i maktlös förvirring.

2011-09-18 söndag
För att hitta exempel på Noam Chomskys stringenta metodik behöver man bara hämta på måfå ur hans uppemot 150 skrifter, eller hans många föreläsningar på nätet. På mitt skrivbord råkar ligga ett särtryck ur Necessary Illusions från 1989 som rör pressfrihet, och som handlar om ett skolexempel på politiskt hyckleri. Det kan tjäna som en introduktion i ämnet logisk politik.

I Nicaragua finns en dagstidning, La Prensa, med en lång och brokig historia. Tidningen ägdes från 1932 av familjen Chamorro. Förutom att La Prensas byggnad ett par gånger förstördes av jordbävningar låg redaktionen i ständig konflikt med de politiska ledningarna i landet, från 1936 med den diktatoriska Somozaregimen.

I januari 1978 sköts den dåvarande ägaren Pedro Chamorro till döds när han var på väg till sitt arbete. Alla utgick från att Somozafamiljen låg bakom mordet, men om avsikten hade varit att skrämma motståndare till tystnad blev effekten den motsatta. Medelklassen i landet slöt upp bakom den sandinistiska oppositionen mot regimen, och Somozas diktatur kunde avslutas 1979. Innan diktatorn flydde landet lät han bränna ner La Prensas byggnad till grunden.

Tidningen återuppstod snabbt, men Pedros änka Violeta Chamorro, som övertagit utgivningen, kom snart i konflikt med landets nya sandinistiska ledning. Som en följd av att hon anslöt sig till den USA-stödda kontrarevolutionen lämnade 80 procent av de anställda La Prensa och startade en Sandinistvänlig konkurrenttidning.

Med Violeta Chamorros uppslutning bakom en främmande makt som inlett ett legokrig mot Nicaragua blev situationen onekligen mycket speciell. Hennes tidning tog också emot understöd av en stiftelse vars pengar härrörde från källor i det angripande landet. Stiftelsen hade tagit över en roll som tidigare innehafts av CIA. I alla normala fall hade Violeta Chamorro åtalats för landsförräderi för sitt aktiva stöd av fienden under brinnande krig, men när USA stod på ena sidan i en konflikt i Latinamerika (på den tiden) gällde inga normala regler.

Sandinistledaren Daniel Ortegas åtgärder inskränkte sig till periodvis censur eller stängning av tidningen. Men dessa förhållandevis milda ingrepp mot en landsförrädisk verksamhet väckte en storm av protester i USA och blev till bevis för att ”marxister” inte respekterar tryckfriheten. New York Times hade under fyra år över 260 referenser till La Prensa, och till det brott tidningen blev utsatt för.

Under tiden, i ett grannland med en halvfascistisk regim stöttad av USA, demonstrerades hur problem med tryckfriheten kunde ”lösas” med andra metoder och utan moraliska utbrott i USA-media. I El Salvador fanns två små, liberala tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. De problem tidningarna utgjorde ”löstes” under 1980-81 (alltså under samma tid som en dödspatrull, utbildad och utrustad av USA, mördade ärkebiskop Óscar Romero i samma land).

Utgivaren av La Crónica, Jorge Gonzales, hade personligen utsatts för attentatsförsök, redaktionslokalerna hade perforerats med maskingevärseld och bombats fyra gånger, allt utfört av dödspatruller med koppling till militären. Avgörandet kom när en redaktör och en fotograf från tidningen hämtades ut från ett kafé, höggs ihjäl med machetes och slängdes i ett dike, varpå redaktionen slutgiltigt brändes ner. Gonzales lyckades rädda livet genom att fly till USA. Tidningens allvarligaste "brott" hade bestått i att förespråka en landreform.

Utgivaren av El Independiente, Jorge Pinto, hade fått sin bil genomborrad av kulor och tidningen bombad två gånger varvid en anställd dödades. Två dagar innan det definitiva slutet hade reguljär militär i pansarfordon stormat fram till redaktionsbyggnaden och sökt Pinto. Han räddade sig genom att fly till Mexiko.

Om dessa fall av brutalt krossande av tryckfriheten hade New York Times ingen nyhetsrapportering och ingen ledarkommentar, med ett litet undantag. En av de fyra bombningarna mot La Crónica renderade en notis på 40 ord. Imponerande nog beviljades Pinto plats för ett inlägg på NYT:s insändarsida, men där tog uppmärksamheten slut. Det blev inga 2 gånger 240 artiklar om oerhörda brott mot tryckfriheten.

Hyckleriet var totalt. ”Brott mot tryckfriheten” var något som ”vår sida” inte begick, det gjorde bara sådana som motverkade våra intressen. Vi (som ideologiskt allierade med USA hade vi ett moraliskt medansvar) erkände därmed inte existensen av någon objektiv tryckfrihet; den var bara ett medel för demagogi som vi tillgrep vid behov. Den slutsatsen bygger inte på någon värdering utan är en rent logisk konsekvens av det fullkomligt otvetydiga sätt som vi behandlade de parallella fallen El Salvador och Nicaragua på. Att behandla sådana fakta med logik är Chomskys metod, den stringens som samtidigt gör det begripligt varför ingen klarar att bemöta hans slutsatser med sakliga argument utan bara med personliga fördömanden.

2011-09-17 lördag
Det kom några rader från Noam Chomsky på mailen. Denne osannolike man, ständigt på resande fot över hela jordklotet för att möta demokratiaktivister, hålla föredrag, bli intervjuad eller motta hedersdoktorat, ändå uppdaterad på allt av betydelse som händer i världen, inte minst på det allt det som obemärkt förbigås av våra dresserade medier, samtidigt som han skriver ett par böcker om året och är aktiv inom sitt vetenskapliga fält, lingvistiken, med föreläsningar och skrifter, och när han kommer hem om kvällen har ett par hundra mail i inkorgen som han läser. Den mannen fyller nästa gång 83 år.

Denne ojämförlige person tar sig tid att besvara en mail (se Postcards) från en för honom obekant svensk som inte kunnat motstå en mångårig önskan att åtminstone en gång i livet få personlig kontakt med sin stora förebild och inspiration.

Att dyrka personer är inte så moget, men Chomsky är inte bara en person utan framför allt sitt gigantiska verk. Han anvisar vägar för att ta ställning till politiska och mänskliga problem på en rationell grund av moralisk universalism. Han sätter upp en spegel så att vi kan se våra egna handlingar i relation till de andras, och bli medvetna om likheten mellan de andras missgärningar, som vi uttrycker avsky över, och våra egna som vi helt enkelt inte ser, eller vill se. Han visar hur den klarsynen och självinsikten är väsentlig för att förstå världen och bedriva den rätta kampen.

Likheterna mellan Chomsky och Bertrand Russel är påfallande. Båda giganter inom sina respektive vetenskapliga discipliner och båda frontfigurer för samtidig tillämpning av logik och medkänsla i politiken. Båda också demoniserade av sina samtida intellektuella, den borgerligt dresserade eliten av vakthundar som villigt låter sig indoktrineras av ett anständigt utbildningsväsende att gå maktens ärenden.

Vad Chomsky och Russel visar är att politiken inte enbart är en fråga om att demagogiskt formulera egenintressen så att de framstår som frågor av allmän betydelse, utan att mycket av argumentationen kan utsättas för logikens skalpell och därmed avgöras substantiellt. Däri ligger faran med deras metodik, och grunden till att de betraktas som samhällsfarliga av maktens ideologer.

2011-09-14 onsdag
Breivik skall ställas inför skranket, med öppna dörrar så att media kan gotta sig i följderna av en människas förvridna medvetande. Samtidigt står resultatet av lokalvalen i Norge klart, men den förväntade ökningen av valdeltagandet uteblev. Några av Fremskrittspartiets tidigare väljare skämdes kanske över sina åsikter, så där en fjärdedel, och gick över till Höyre, som ökade med 10 procentenheter. Detta i ett land vars praktiska politik och samhällsanda är långt mera socialdemokratisk är Sveriges. Skulle det alltså finnas lika många rika som det finns lönearbetare i Norge?

Knappast. Men det finns i landet ett markant drag av individualism och egenstyrka, liksom det gör här i Bohuslän, det gamla Norge (när vi är kritiska så talar vi i stället om självrättfärdighet och nackstyvhet). För landsbygden är Oslo långt mer ett avlägset och oviktigt fjollträsk än vad Stockholm är i Sverige. Så vi har paradoxen med ett samtidigt både individualistiskt och solidariskt samhälle. Med Höyre vid makten lär tonvikten förskjutas mot det individualistiska, vilket inte är till någon verklig fördel för en stor del av partiets väljare. Men den tragiska bilden finns i många länder.

Skall vi tillskriva den märkliga utvecklingen en överlägsen propaganda? De rika, som har opinionsmakten, lyckas skrämma övriga med risken att förlora individuella fördelar; fördelar som framför allt kommer de rika till godo. De som har minst att försvara för sig egen del överger då den solidaritet som de verkligen skulle ha personlig nytta av, och som samtidigt skulle skapa ett fredligare och mer förstående samhälle överhuvudtaget. Der är illa, men kan ändras!

2011-09-12 måndag
En gripande bild dominerar tidningens förstasida idag. Den visar en kvinna, lutad över monumentet med alla namnen på de omkomna i terrorattentatet, med armarna runt huvudet och läpparna mot den älskades inristade namn. En kvinna i djupaste sorg. Vad säger oss inte den bilden?

Säger den inte att en kär medmänniskas död är grym? Att smärtan över den döden inte försvinner på tio år, inte på en livstid? Att sorgen inte minskas för att vi hämnas? Att vi skulle göra vad som helst för att få den döden ogjord?

Men gör vi vad som helst för att förhindra den döden nu och i framtiden?

Det som i själva verket hände var värre än allt, och orsakade ännu mer förödelse, med ofantligt fler dödade och sörjande som följd. Vi (västvärlden har ett kollektivt ansvar) inledde dödandet av hundratusentals människor i Afghanistan och Irak. Av opportunistiska skäl gick ett mindre antal länder med i korståget. Så tog t.ex. Spaniens konservativa regering sitt land med i det illegala kriget mot Irak, trots motstånd från en överväldigande majoritet av befolkningen. Al-Qaida svarade med ett terrorattentat mot tåg i Madrid, som dödade 191 människor och skadade närmare 2000. Efter att regeringen desperat försökt skylla dåden på ETA lyfte folket helt sonika ut de regerande partierna efter ett val några dagar senare. Den nya regeringen tog hem de spanska trupperna från Irak.

"Attacken mot Madrid kunde på så vis ses som en framgång för terroristerna" är en representativ formulering på nätet. Med samma logik hade västs terror mot arabiska länder varit en motsvarande framgång under flera generationer; det dröjde länge innan de terroriserade slog tillbaka med samma våldsamma medel som väst aldrig tvekat att använda för att behålla sitt herravälde. Men den allra största framgången för terroristerna, utan jämförelse, var västs illegala och terroristiska angreppskrig mot Irak överhuvudtaget. Aldrig har rekryteringen till jihadisternas olika läger i många länder fungerat lika lysande.

När barn fördelar skuld är det nästan alltid frågan om vem som började bråket. Antagligen ingår det i vår nedärvda uppfattning om moral att den som ursprungligen startar en konflikt är huvudansvarig. Men i den vuxna världen måste vi till denna moraliska bas lägga medvetna mekanismer som förmår bryta en ond spiral av våld och motvåld. Och den som är mäktigast är den som kan och bör ta huvudrollen. Men i den hårda verkligheten är det inte så. Där är det vanligen den mäktige som tar sig rätten att avvisa all moralisk universalism, som säger att vi bör tillämpa samma principer själva som vi ålägger andra.

Hittills har våra styrande och våra media i stort sett använt barnets moraliska logik för att rättfärdiga den dödande hämnden. Inte bara hämnd mot den begränsade grupp som ansvarade för terrordådet 9/11, utan mot nya fiender i det land där terroristledaren råkade uppehålla sig, och sedan mot ett land som inte hade något som helst med saken att göra annat än att de råkade ha samma religion som förövarna. (Däremot bombades inte Hamburg, trots att flera av kaparna hade organiserat sina dåd därifrån, eller Saudiarabien som var den högste ledarens hemland, eller Egypten som härbärgerade andra av rörelsens ledare.)

Det vore en Gudi behaglig gärning om världen började tillämpa den sant vuxnes moraliska logik.

2011-09-11 söndag
Idag är 9/11. Ett par veckors påminnelser kulminerar med full uppmärksamhet i media till åminnelse av det fasansfulla och närmast overkliga terrordådet. Minnet av nära 3000 dödade och tankarna på deras anhöriga står i centrum, men också räddningsarbetarna som offrade sin hälsa, New York-borna som fick sin trygghet krossad, amerikanarna i gemen som väcktes till nya insikter, allt beskrivs och kommenteras. Därtill allt som följde av attentatet: krig, inskränkning av mänskliga rättigheter, ekonomiska kriser och omvälvningar i den internationella politiken. På många sätt var 9/11 en fullkomligt unik händelse.

Dådet var i sanning fruktansvärt, både i sitt ohyggliga utförande och i sina dödliga konsekvenser. Människor som fångades i en fälla och brändes inne eller krossades i en byggnad, eller som kastade sig från hundratals meters höjd och massakrerades mot marken. Meningslös och gränslöst grym död etsades in på näthinnan och i minnescellerna så konkret och verkligt att brandlukten nästan kändes i näsborrarna, rakt genom teverutan. Detta var traumatiskt och outplånligt. Och det var unikt.

Det unika var att dödlig terrorism i stor skala för första gången i historien riktades åt "fel" håll. Sedan korstågen och framåt i historien har det religiösa, kolonialistiska och imperialistiska våldet utförts av "oss" och dödat "dom". Inte med 3 000 offer utan med miljontals. Inte bara som isolerade dåd, utan som ett systematiskt underkuvande, ofta syftande till ekonomisk utsugning. Ofta också med överlägsen vapenmakt mot obeväpnade. Och alltid förträngt ur vårt medvetande.

Vad 9/11 tycks ha medfört, inte minst när de tragiska effekterna av krigen mot Afghanistan och Irak obönhörligt blir allt tydligare, är att insikten om våra egna - Västerlandets - brott har blivit mera levande. Den våldsamma döden har blivit verklig, och vi kan bättre föreställa oss hur dödskampen upplevdes för den vietnamesiske bonde som blev innebränd i sin hydda, eller den chilenske arbetare som blev utslängd från ett flygplan över Stilla Havet.

USA:s hämnd för attentatet mot World Trade Center har startat en exploderande rekrytering av muslimska heliga krigare, och följaktligen mångdubblat antalet terroristattentat. När denna erfarenhet läggs till våra övriga nyvunna insikter så kan man kanske våga drömma om en värld där makten inser att våldets vinster oftast är kortsiktiga, men dess effekter på längre sikt vanligen förödande. Men det kräver att makten börjar värdera mänsklighetens framtid överhuvudtaget, och det kommer vi som vanliga medborgare att behöva övertyga den om.

2011-09-08 torsdag
Lars Jonung slutar som krönikör i DN med en något överraskande text (för en gammal rådgivare till Carl Bildt). Den handlar om finansiella kriser, som genom århundradena varit tämligen lika till orsak och verkningar. Han pekar ut Alan Greenspan som huvudansvarig till den senaste kraschen genom att "alltför länge berusa sitt land med billiga krediter", och att som "troende" på det libertarianska budskapet lita på självreglering inom den finansiella sektorn. En mail till LJ:

Din sista krönika i DN (7/9) är mycket intressant i sin klarhet och logiska tydlighet, när du visar på de tämligen odiskutabla ursprungen till den senaste finanskraschen och dess identiska likhet med de flesta föregående sedan 1600-talet. Man kan inte annat än dela din förvåning över att vi inte lär oss någonting när exakt samma mekanism återkommer gång på gång, alltid med förödande resultat.

Som du är inne på är experters försäkringar om att allt den här gången är annorlunda lika regelbundna som sammanbrotten. Strax före IT-kraschen skrev en ekonomiprofessor (i en tidskrift om kvalitetsfrågor) att börsens rekordartade utveckling var helt i sin ordning. Nu gällde inte längre de förlegade p/e-talen; vi hade kommit in i en ”ny ekonomi” där det var förväntningarna på IT-bolagen som helt korrekt bestämde börskurserna. Allt var lugnt. Några veckor senare kom verkligheten ikapp.

Greenspans direkta ansvar för utvecklingen i USA, och därmed i världen, går inte att komma ifrån, men man frestas att titta över hans axel för att granska de inspiratörer han hämtat sin tro hos. Du nämner Ayn Rand, men en ännu viktigare ideolog bakom den nyliberala marknadsdogmatismen är ju Milton Friedman. Hans lärjungar, och deras lärljungar, har sedan förankrat de nygamla tankegångarna ganska brett inom nationalekonomin. Som du vet hamnade en av dem som finansminister i Sverige.

Som av en händelse fanns på samma uppslag som din krönika en belysande debattartikel som redovisar en SNS-rapport med en utvärdering av privatiseringarna i Sverige. Studien visar att det inte finns några vetenskapliga belägg för att privatiseringarna har medfört den effektivisering och minskade byråkratisering som var ett uttalat mål. Annat var inte att vänta eftersom privatiseringarna genomfördes av strikt ideologiska skäl, utan att föregås av seriösa utredningar.

Ideologiernas fasta grepp över viktiga samhällsfrågor som dessa är beklämmande. Alla vet att privat ekonomisk verksamhet har sina fördelar, och offentlig sina. Alla vet också vilka nackdelar och risker som finns i respektive sektorer. Att privat vinstmaximering inbjuder till alla former av oegentligheter har vi fått många illustrationer till under de senaste åren. Offentliga verksamheters brister har vi känt till länge. När kunskapen finns så borde vi också veta vad som behöver göras. Men upplysning och kunskap kämpar en ojämn kamp mot ideologiserande politiker.

Utvärderingen av hela den nyliberala epoken är inte svår att göra. Tillväxten i industriländerna sjönk (1980-2010) jämfört med den föregående 30-årsperioden och de ekonomiska klyftorna vidgades kraftigt. Stora grupper av befolkningarna har fått se sin standard sjunka relativt sett, en del också absolut sett, medan en superrik minoritet har blivit allt rikare. Avregleringarna har gjort den finansiella ekonomin till en gökunge i boet och bäddat för de finanskrascher som under omständigheterna är ofrånkomliga. Vanliga människor har fått betala notan i form av sänkt standard, fattigdom och i många uländer med sjukdom och död.

Man kan tycka att nyliberalerna spelar ett högt spel med kapitalismen som insats. Litar man i så hög grad på att folken skall acceptera att ständigt få betala? Det borde man inte kunna göra när man ser hur nyliberalismen också katalyserat revolterande demokratiseringsrörelser över stora delar av världen. Svaret är att framtiden är ointressant för nyliberalen. Vad som gäller är vinsten nästa kvartal. Mot ett så bisarrt paradigm går det inte att argumentera förnuftigt.

2011-09-05 måndag
Nathan Shachar är inte den som kompromissar i onödan. Idag skjuter han skarpt mot alla materialistiska förklaringar till krig. Särskilt de förklaringar som handlar om olja, Irak och Libyen. Men det hela går ännu längre tillbaka, och han tar Italiens angreppskrig mot Libyen för hundra år sedan som exempel. En svensk, Gustaf Larsson, skrev en bok där patriotismen avslöjades som lögn, och de verkliga krigsorsakerna påstods vara rofferi. Shachars bevis för att Larsson hade fel skulle vara att kriget så småningom visade sig gå med förlust.

"USA tänkte knycka Iraks olja" och att "de som hjälpt libyerna ville åt dess olja" är enligt Shachar felaktiga påståenden som han tillskriver "en del". Formuleringarna var lagom provocerande för att leda till en mail:

Hitler avsåg med erövringarna österut att införliva bördiga områden, tänkta att leverera mat till Tredje Riket. Men ingen hävdar för den skull att hans krigsmål bara hade materiella grunder. Om en av förklaringarna till ett fenomen inte är den enda så följer däremot inte att den därför är utesluten.

Irak är ett riskabelt belägg för i stort sett vilken tes som helst. USA:s och Storbritanniens officiella krigsmotiv – Iraks WMD:s och kopplingar till al-Qaida – var flagrant lögnaktiga, så vilket var det verkliga motivet?

I fråga om oljan är det inte ägandet utan kontrollen som är det viktiga, som den ”barnkammaraktiga” Chomsky har redogjort för tämligen utförligt och övertygande. Redan 1945 beskrev amerikanska UD oljetillgångarna i Mellanöstern som "a stupendous source of strategic power, and one of the greatest material prizes in world history", och USA:s politik i regionen har sedan dess styrts av den insikten.

USA var nettoexportör av olja fram till 1970-talet och behövde ingen mellanösternolja. Ännu idag litar man i främsta rummet till atlantbaserade och europeiska oljeleverantörer. Men kontrollen över oljan har likväl varit en hörnsten i USA:s utrikespolitik, och den har inte sällan utövats via lokala diktatorer som har uppburit supermaktens fulla stöd. En tämligen hårdhänt och religiöst fanatisk diktatur som den Saudiarabiska är ett beskrivande exempel. (Illustrativt är hur diskret vi i väst behandlade Saudiarabiens militära krossande av demokratirörelsen i Bahrain nyligen.)

Du har självklart rätt i att materiella förklaringar har varit vanliga, ofta med klargörande effekt, men säkert ibland på svaga grunder. Arvet från Marx materialistiska historiesyn är påtagligt. Men de som händelsevis gjort en dogm av den historiesynen, och tillämpat den utan kritiskt förnuft, har lämnat Marx och upplysningens ideal bakom sig. Noam Chomsky hör definitivt inte till den gruppen, även om hans belackare på egna dogmatiska och känslomässiga grunder gärna skulle vilja få det därhän (och ännu längre).

2011-09-01 torsdag
Glödlampsförbudet – aktuellt i dagarna - gav anledning till ett uppslag med bild och text i Ny Teknik nr 33, där argument för och emot förbudet redovisas i en kolumn. Emot förbudet talar t.ex. att glödlampornas ”energiförbrukning” kommer till nytta genom besparingar av motsvarande energimängd för uppvärmning av lokalerna där lamporna finns. Motargumentet formuleras då så här:

”Drygt 90 procent av glödlampans energi blir värme. Men det är ett ineffektivt sätt att värma bostäder på; studier visar att man i bästa fall har nytta av 50 procent av värmen.”

På samma sätt har Energimyndigheten uttryckt sig, vilket till att börja med bekräftar att myndigheten uppenbarligen saknar kunskap om termodynamikens första huvudsats, som är en av fysikens viktigaste lagar. En följd av den lagen är att all energi som tillförs en lampa omvandlas till värme, alltså 100 procent (även ljuset blir momentant värme).

När det gäller ”studier” (i pluralis) har jag bara hittat en enda rapport på myndighetens hemsida, och det var ett utpräglat beställningsjobb. Uppgiften gällde till synes att demonstrera hur hälften av den värme som lamporna tillför trollas bort ut bostaden på något mystiskt sätt. Eftersom det inte går så tog man andra vägar. Resultatet blev i stark sammanfattning att reglersystemen är otillräckliga och att bristen på ”nytta” av lampornas värme yttrar sig i form av en högre inomhustemperatur än den önskade.

Studien visar alltså ingen effekt som är specifik för lampor. Om det som påstås är korrekt så gäller det all energi som tillförs på marginalen. För om rapporten visar någonting så är det att reglersystemen möjligen behöver förbättras, och att de boende själva kan påverka situationen genom att göra aktiva inställningar av systemen. Men framför allt blir den en påminnelse om att sänkning av inomhustemperaturen är betydligt viktigare än lampbyten för att minska energibehovet.

Med rätt information till allmänheten skulle glödlampsförbudet I vårt svenska klimat ge bara en bråkdel av den energibesparing som påstås; att väga mot kvicksilverproblem, försämrad belysning och annat. Hela frågans hantering förstärker bilden av Energimyndigheten, vars roll det tycks vara att förse politiskt motiverade förslag med en hjälplig underbyggnad. Lampfrågan hamnar därför i raden av alla andra skenlösningarna på miljöområdet, framlyfta av politiker för att undvika konfrontation med de radikala förändringar av vår livsstil som skulle krävas för att lösa verkliga miljöproblem.

Det förvånar inte att glödlampsförbudet emanerar från EU-parlamentets i sakfrågan okunniga politiker, med starkt instämmande från deras svenska kollegor. Hela ämnet ropar på den kritiskt granskande journalistik som hittills lyst med sin frånvaro, men som Ny Teknik vore ett lämpligt organ för.

2011-08-30 tisdag
Innan nyliberalismen sänkte sin tunga hand över såväl ekonomins realiteter som dess intellektuella kvalitéer kunde man ännu analysera vinstbegreppet i relation till externa effekter och till samhällsekonomin. Man kunde påvisa att snäva vinstbegrepp kunde stå i motsättning till det samhällekonomiska utfallet, t.ex. när företag flyttades eller lades ner. Det som var vinst för aktieägarna kunde visa sig vara en förlust för samhället som helhet. Den sortens sentimentala insikter visades på porten av Milton Friedman, som införde en strikt dogmatisk tro på att privat vinst var det enda av betydelse. Resten skulle marknaden ordna till det bästa.

Vi befinner oss ännu i följderna av en ekonomisk härdsmälta som har drabbat hela världen. Vad som utlöste själva kärnreaktionen var just exakt de förväntade följderna av Friedmans centrala dogm, som finanshajarna helt enkelt utnyttjat fullt ut. Deras fullkomligt hänsynslösa finanstransaktioner genererade ofantliga företagsvinster, på grund av sin kortsiktighet och sitt ointresse för vilka katastrofer andra skulle drabbas av. Själva blev de räddade av skattebetalarnas pengar, och är nu rikare än någonsin.

Man kunde tycka att den grundliga erfarenhet av nyliberalt fiasko vi fått oss till livs åtminstone skulle öppnat för en viss förståelse av de totala ekonomiska sammanhangen. Men icke! De rättroende, som ännu är i majoritet i borgerliga media och politikerkretsar, låtsas som om de inget sett och inget uppfattat. (I den andan blir det t.ex. begripligt att Saab kunde kastas till vargarna utan att någon ens kom på tanken att se på frågan i sin helhet.)

Nyliberalismens likhet med religiös tro har flera ingångar. En är den känsla av renhet och fullkomlighet som tilltron till en fast och enhetlig dogm erbjuder. MARKNADEN fungerar på ett så mirakulöst sätt att det bara kan förklaras med någonting som liknar gudomlighet, och med gudomlighet följer fullkomlighet. Därför krävs inga belägg för att marknaden i den reella verkligheten faktiskt skulle fungera som den bisarra dogmen förutsäger. Ärkebiskop Friedman behövde bara oupphörligt upprepa samma fraser, med sin vassa och envetna stämma, för att saken skulle anses bekräftad. Vilka dimmor de eventuellt vetenskapligt intresserade ekonomerna simmade in i är okänt för utomstående.

Antagligen var det politiska dimmor, en miljö där ekonomer gärna döljer sig.

2011-08-29 måndag
DN har på ett märkligt sätt engagerat sig för nedläggningen av Saab. Så när nu också Mats Lundegård ägnar en hel krönika - på tidningens lättsamma avdelning! - åt den griniga frågan varför inte Saab läggs ner, så funderar man på om dom månne har aktier i Volvo allihop. Några rader till DN:

Det är inte utan att man undrar vad Saab har gjort Dagens Nyheter för ont. Nu har nedläggningskampanjen mot det stackars företaget till och med tagit sig in på nöjessidorna (28/8). Hittills har den närapå dagliga propagandan för att Saab bör läggas ner i varje fall hållit sig inom ledaravdelningen, ekonomisidorna och motordelen. Man förstår bara inte vad det skulle vara för allmänintresse som motiverar en sådan massiv agitation?

Så vitt jag begriper finns det inga egentliga skattepengar som står på spel, och inget annat som drabbar oss utanförstående om företaget skulle råka hanka sig kvar i tillvaron (möjligen tvärtom, som jag strax skall antyda). Om Saab inte klarar sig igenom finanskarusellen med livet i behåll så blir det konkurs. Och det är ingenting som varken Dagens Nyheter eller samhällsekonomin direkt har något att vinna på. Så varför denna kampanj? Dör företaget så dör det!

Saabs akuta kris började under en recession som gav hela världens bilindustrier gigantiska problem, och som ledde till stora statliga räddningsoperationer i bl.a. USA och Tyskland. Till skillnad från de mindre kloka politikerna i dessa länder deklarerade tuffa Maud direkt att hon inte tänkte rädda några svenska bilindustrier. ”Staten skall inte äga företag” var hennes principfasta motto. Vid exakt samma tid köpte staten dock ett holländskt energiföretag på dekis, för nästan 100 miljarder kronor, via Vattenfall visserligen, men självklart med statens/ägarens fulla medgivande. Ingen reagerade på den skriande inkonsekvensen.

”Saab har nästan aldrig gått med vinst” har varit det avgörande argument som enligt DN-propagandan inte lämnar några alternativ till nedläggning. Och med ekonomers inlärda inkompetens är det säkert riktigt, eftersom externa effekter, samhällsekonomi och alla andra komplikationer är ointressanta för sann ekonomisk sakkunskap. Så vad är det som skall läggas ner? Det som kallas ”Saab” och som ligger i Trollhättan är i princip bara en sammansättningsfabrik och en utvecklingsavdelning. Till detta kommer komponenter i drivlinan som Saab tillverkar på olika platser. Men som ekonomisk faktor är Saab inte bara ett starkt varumärke utan en hel sektor av andra lönsamma verksamheter.

Vi behöver inte ens börja vid stålverk, väverier, plastfabriker osv. för att få en bild av vad hela Saab innebär. Stora delar av det som är en Saab-bil tillverkas av utomstående, lönsamma företag i Sverige och andra länder. Därtill har försäljningen av bilarna sysselsatt ett globalt nätverk av företag. Vore alla dessa verksamheter delar i en och samma koncern, skulle det mycket väl kunna visa sig att man kunde ta en förlust i sammansättningsfabriken och ändå visa lönsamhet i helheten. Och då har vi inte talat om sekundära effekter i form av också lönsam serviceverksamhet som skapas runt alla dessa aktiviteter, och inte heller om positiva följder för den offentliga sektorn.

Den som undrar varför det superkapitalistiska General Motors tillät Saab att gå med förlust i alla år kanske får en tankeställare om vad som menas med lönsamhet. En sak som blev offentlig var GM:s stora uppskattning av ingenjörskompetensen inom Saab och produktiviteten i fabriken. För den som ser till helheter kan enbart sådana faktorer motivera en skenbar förlustverksamhet. Och det fanns givetvis fler.

”Saab säljer för få bilar” är det senaste argumentet, det som definitivt skall fälla domen. Och det är ju riktigt, eftersom Saab aldrig fick den hjälp som många andra bilföretag fick under krisen, och inte kunde komma igång på allvar igen. Allt har ju sedan dess handlat om en finansiell cirkus, där det i varje fall utåt har verkat som om regeringen (och EU-organ) inte har gjort några större positiva ansträngningar. Hela utvecklingen efter bilkrisen kunde inte vara bättre organiserad än den nu har blivit för att målinriktat leda till en nedläggning av Saab.

Så DN:s självuppfyllande propaganda har egentligen varit överflödig. Ingen instans med tillräcklig tyngd för att kunna ha en avgörande effekt har lyft ett finger för att rädda det välkända svenska varumärket, ett ingenjörstekniskt kompetenscentrum, en fabrik som är avgörande för en hel bygd, och alla andra värden som Saab innehåller. Den tragiska missbedömningen har ett namn. Den kallas suboptimering, ett av de begrepp ekonomer får lära sig i skolan, men snabbt glömmer.

2011-08-24 onsdag
Lite till mans har vi väl undrat vad Hayeks och Friedmans eftersägare skulle ha att säga om den stora finanskraschen, som med skrämmande eftertryck fastställde att "marknaden" inte alls fungerar bäst om den lämnas helt ifred. Vi har visserligen fått den besvikelsen illustrerad otaliga gånger under historiens lopp, men den här gången med särskilt dramatiska effekter för människor över hela världen (möjligen Kina undantaget), i sista hand med fattigdom och död i massiv omfattning som följd. Men nyliberalerna har legat lågt och inväntat den obligatoriska minnesförlusten.

Sedan nyliberalismen erövrade hegemonin, och de moderna ekonomierna på allvar började avregleras för 30 år sedan, har finansiella spekulationer blivit den helt dominerande delen av ekonomierna, och överskuggar nu till omfattningen av transaktioner de reella, producerande verksamheterna. Naturligtvis har finansmarknaderna inte alls en konstruktiv betydelse som står i proportion till omfattningen av pengahanteringen. Det hela handlar till övervägande delen om en sorts spel där det går att tjäna pengar på pengar. Under de oreglerade villkor som finansbranschen tillåts agera är återkommande kriser därför alldeles ofrånkomliga. Högt risktagande ger höga vinster, och när det hela kollapsar träder skattebetalarna in och räddar skojarna från förlusterna. Så länge den vilda västern-principen gäller kommer krascher att återkomma regelbundet.

En av de svenska prästerna i den marknadsekonomiska kyrkan, Johan Norberg, ger sig nu tillkänna på DN Debatt (23/8) om dagens ekonomiska kris i Europa. Någon självrannsakan är det inte tal om, även om han medger att krisländernas problem började när de tvingades lösa ut de misskötta bankernas förluster. Men när huvudproblemet nu ser ut att ligga på regeringarnas bord är Norberg på hemmaplan. Han inte bara hittar mängder av fel som regeringarna gör och har gjort, han har också de definitiva lösningarna.

Beklagligtvis har Norberg inte offentliggjort sin syn på finansmarknadens problem på ett lika självmedvetet sätt. Och det är givetvis inte möjligt eftersom han har vigt sitt liv åt den nyliberala frälsningslära som säger att en helt fri marknad ger oss den bästa av världar. Samma lära som i och med finanskraschen än en gång har torpederats i grunden. Ett minimum av intellektuell hederlighet skulle kräva en nyliberal självrannsakan. Men någon självrannsakan lär vi inte få se, och slutsatsen av det kan var och en dra själv.

Några ironiska slutord i en bok av John Kenneth Galbraith från 1975 kan passa in:

De som längtar efter kapitalismens undergång skall be om en regering ledd av män som tror att alla positiva åtgärder är skadliga för vad de helt djupsinnigt kallar den fria företagsamhetens grundläggande villkor.

2011-08-23 tisdag
För ett tag sedan (16/8) hade Erik Helmerson en semesterbetonad kolumn i DN om en symbolfråga, i dubbel bemärkelse. Han hade fått se en välmående stockholmare bära den traditionella T-shirten med Che Guevaras ikonklassade bild, och menade att ett sådant plagg kunde väcka anstöt, alternativt löje. Sin tes stödde han med citat där Che Guevara skulle ha sagt att juridiska bevis för avrättning "är en arkaisk, borgerlig detalj" och att en revolutionär måste bli "en kylig dödsmaskin".

Helmerson avslutar: "Varför är vänstertyranniets symboler en modeaccessoar medan högertyranniets möts av exakt den avsky de förtjänar? Man har svårt att se Chiles exdiktator Augusto Pinochet på en tröja, oavsett vilken skön hipster han var med sina solglasögon." En mail till EH:

Under den nazistiska ockupationen avrättade danska motståndsmän förrädare i sina egna led utan rättegång. Vi har i varje fall viss förståelse för sådan ”vänsterterrorism” därför att den i likhet med Che Guevaras gerillakrig handlade om en befrielsekamp.

Det finns underlag för att fördjupa den förståelsen ytterligare. När en ”kylig dödsmaskin” som John Kennedy beordrade sin administration att sända ”terrors of the earth” över Kuba för att utplåna Castros regim, så var det på grund av Kubas ”successful defiance” av USA, bland annat genom att framgångsrikt försvara sig mot angreppskriget i Grisbukten. Vid den här tiden fanns inte Sovjet med i bilden som förevändning, utan terrorn motiverades av att Kuba riskerade att bli en förebild för andra länder, som kunde inspireras av “the Castro idea of taking matters into one’s own hands”, med USA-administrationens ord.

Kennedy stod samtidigt i begrepp att kväsa en annan befrielserörelse genom att inleda det som skulle bli världshistoriens utan jämförelse mest massiva bombkrig. Avlövningsmedel spreds över Sydvietnam, och befolkningen började fösas in i koncentrationsläger. Detta var redan 1962, och USA skulle sprida död över miljoner oskyldiga under många kommande år.

Bland världens folk skapade Vietnamkriget en utbredd solidaritet med offren för USA:s orättfärdiga och omoraliska krig, i en global massrörelse som har få motsvarigheter. Då blev Che Guevaras bild en symbol för befrielse. Så enkelt är det, och det vet du givetvis.

Historien kan knappast ändras genom att man låtsas glömma den. Den som försöker utsätter sig bara för risken att bli förlöjligad (jfr Per Ahlmark).

2011-08-22 måndag
Åter till tangentbordet, och mjukstart med en lyxfråga och struntsak som jag bevakat tidigare, alltså tennisen i Lysekil. Av dogmatiskt ideologiska skäl vill kommunledningen sälja hallen, och sannolikt eliminera åretrunt-tennisen i stan. Det officiella svepskälet är att hallen måste säljas av ekonomiska skäl. Följaktligen har kommunledningen totalt ignorerat en strid ström av insändare i lokalbladet med mängder av argument, bl.a. ekonomiska, för bevarandet av tennisen. I ett försök att uppamma politikerna till ett svar skrev jag en insändare i Lysekilsposten (15/8) i form av ett öppet brev till det styrande kommunalrådet Roland Karlsson, folkparitet:

Det har säkert inte undgått dig att frågan om tennisens framtid i Lysekil har engagerat ett stort antal lysekilsbor. Inte minst har LP:s insändarsida fyllts av många goda argument för kravet att tennishallen måste bevaras. Vad vi saknar är ditt svar på alla dessa konstruktiva förslag och idéer.

Argumenten för att hallen bör säljas, dvs. de vi fått ta del av, är svaga eller ogiltiga. Dels menar du att kommunen har dålig ekonomi och behöver pengar för att renovera andra hallar, och dels att andra idrotter redan får så stora subventioner. Den närmast självklara invändningen är att kommunen inte behöver ”pengar”, utan ett bra ekonomiskt resultat, alltså intäkter som överstiger kostnaderna. En bibehållen tennisverksamhet kommer att bidra till att förbättra kommunens resultat, och sett över hela ekonomin blir det alltså inte fråga om någon subvention alls om hallen behålls och hyrs ut till tennisverksamhet.

Som så många andra har jag deltagit i den här diskussionen, och har redovisat analyser och kalkyler som stöd för mina argument. Jag skall inte upprepa detaljerna här utan kommer att skicka mina underlag till dig via mail, så att du kan överväga mina grunder i lugn och ro. Betraktar vi demokratin enligt dess ordagranna definition så kräver ett medborgerligt engagemang av den omfattning vi sett i den här frågan att du som högste politiskt ansvarige ger dig tillkänna.

Den ende som nu istället hävdar kommunledningens linje i debatten är din allianskollega Stensson, som på Facebook (med blommor i öronen) producerar sig intensivt. Tyvärr gör han inte ens försök att bemöta sakliga argument på ett seriöst sätt. Hans hobby tycks i stället vara att med oförskämdheter provocera sina meddebattörer, för att sedan moralisera över de reaktioner han får. Det faktum att han har makt (och är beredd att använda den för att döda tennisen i Lysekil) är inget han lever upp till. Din röst behövs om inte annat för förebygga politiska skador av den här cirkusen.

Anbudsprocessen är avslutad, och tillfället att ompröva hela frågan om hallen kunde inte vara bättre än den är nu. Med hösten snart här går många av den gamla tennisklubbens 250 medlemmar och hoppas att få komma igång med inomhussäsongen. En av regionens finaste tennishallar står på plats, färdig att tas i bruk. Det kan inte vara möjligt att du och kommunledningen missar en sådan möjlighet vinna medborgarnas hjärtan, och samtidigt medverka till att främja kommunens ekonomi.

Jag ser med förväntan fram emot ditt svar!

Det utlovade underlaget skickade jag via mail (15/8), med en inledande kommentar:

I ett öppet brev till dig, tryckt som en insändare i LP idag, utlovar jag underlag för mina argument. Därför bilägger jag här några texter som varit införda i LP, med den senaste överst.

Mina slutsatser strider radikalt mot de skäl som kommunledningen har framfört för försäljning av tennishallen. Kommunen har kompetenta ekonomer till sitt förfogande, och det vore viktigt och intressant att få en saklig motivering av kommunens argument. Visserligen har man många gånger skäl att ifrågasätta moralen inom politikens värld, men det kan knappast vara ett självändamål att genomföra beslut på totalt osakliga grunder, allra minst om det bara är ideologiska dogmer som står på spel?!

Till alla andra argument har jag ännu ett att lägga: En oss närstående familj planerar att eventuellt flytta från kommunen. Ingen av föräldrarna har längre någon arbetsanknytning här, och hela familjen har tennis som primär motionsaktivitet. Av den årliga skatt familjen betalar till kommunen räcker en tredjedel till att täcka kommunens hela kostnad för tennisen, i det fall hallen hyrs ut enligt SIK:s offentligt framförda förslag. Resterande skatteförlust kommer att belasta kommunen för varje kommande år, medan besparingarna blir minimala. När någon utan arbetsanknytning flyttar ut så kan man heller inte räkna med att någon automatiskt flyttar in, eftersom det inte finns någon befattning i arbetslivet som skall fyllas. Om eller när den här familjen flyttar från Lysekil kommer existensen av en tennishall att väga tungt i beslutet.

Den livliga diskussionen i den här frågan visar att medborgarna, dina väljare, vill ha sakliga argument. Att möta det kravet i en öppen redovisning bör vara bästa sättet att motverka en stor politisk risk.

En vecka har gått, och ännu inget svar från Roland Karlsson. Och jag förväntar mig heller inget. Gissningsvis anser Karlsson att han "följer de demokratiska spelreglerna" och han har ju rätt. Demokrati i vårt samhälle innebär inte att lyssna till medborgarnas synpunkter, ännu mindre att besvara dem.

2011-08-06 lördag
Semester betyder att den skyddade miljö som skrivandet kräver förändras på olika sätt, något den skrivande säkert mår bra av. Familjen hemma på dagarna, släktingar och vänner på besök lite då och då, lite resor till vänner och släktingar, en del arbete på hus och i trädgård, och sådana ting.

Mina noteringar har redan blivit lite oregelbundna den här sommaren, inte minst beroende på att vi haft ett härligt semesterväder här i Lysekil, med mer badande än på åratal. Men nu tar jag lite organiserad ledighet och lägger dagsnoteringarna åt sidan i två veckor. Tillbaka den 22 augusti alltså (om det inte inträffar något som jag får svårt att avstå fram att kommentera).

2011-08-02 tisdag
Förövaren av ett av de mest avskyvärda massmorden som begåtts av en enskild individ i fredstid visade sig alltså vara en blond norrman som betecknade sig som kristen, socialisthatande högerman. Hans meningsfränder bland de mer eller mindre fullfjädrade rasisterna fick pr-problem, eftersom de brukat koppla ihop muslimska terroristers nidingsdåd med islam som religion. Nu fanns risken att motsvarande feltänkande skulle kunna drabba kristendomen och vanliga högerpartier, men en del officiösa ideologer ryckte ut för att motverka sådana eventuella "misstag".

I dagens DN, kulturdelen, gör Lena Sundström en klar och skarp dissektion av argumenten under rubriken "Så skapas en fiende". Hon påvisar att de nordiska missnöjespartiernas egen logik och retorik kopplar den norske nidingens dåd inte bara till kristendomen som sådan utan till kyrkan och alla individer med någon anknytning till kristendomen eller högerextremism. SD:s principiella försvar är att vi nu inte får använda partiets egen gamla logik (i fråga om muslimer) utan måste använda den rakt motsatta. Inte särskilt imponerande, men missnöjespolitik har kanske inte så stort behov av logik.

Om möjligt mer substans får Sundströms blottläggande av motsvarande retorik i den seriösa pressen. DN var på ledarsidan mycket snabb med att fördöma alla försök att använda "andras djupaste skräck och sorg som verktyg för att trumfa igenom sina egna politiska poänger". I motsats till ledarskribentens åsikt att det är för tidigt att "sätta saker i sitt sammanhang" menar hon: "Jag skulle säga att det snarare är för sent. Samtidigt som det aldrig får bli för sent."

Man behöver bara gör tankeexperimentet att en våldsanarkistisk fanatiker hade utfört ett liknande attentat mot ett sommarläger för moderata ungdomar. Då blir det något fullkomligt självklart över Lena Sundströms ord, för somliga besvärande ord som vi enligt det konstruerade samförståndet helst skall smyga undan:

    "När en terrorist försöker utradera nästa generations ledare i Arbeiderpartiet genom en massaker på ett ungdomsläger, är det ett politiskt attentat riktat mot en mycket specifik grupp människor och de politiska idéer som de här ungdomarna trodde på och ville föra vidare.
    Att ifrågasätta det politiska i gärningsmannens motiv är att frånta dessa ungdomar deras politiska ideal, som de genom sitt engagemang stod upp för. Att försöka avpolitisera detta politiska terrorattentat är en fråga som väcker ett varför? Och för vem?"

    "Det handlar inte om några billiga politiska poänger. Det handlar om de allra dyrbaraste. Det handlar om att fortsätta att stå upp för den människosyn som Arbeiderpartiet och AUF blev angripna för. Det handlar om att medvetandegöra det omedvetna."

2011-07-31 söndag
Många söker förklaringar till det oerhörda dådet, minst lika många har förklaringar att ge. Mestadels letar man i en dimension, eller ett fåtal, efter svaret på frågan. Och man letar helst under den gatlykta där favoritsvaret finns. Men vad händer om ekvationen reduceras till en enklare form?

Människan är som art och av naturen bl.a. våldsam och främlingsfientlig. Båda egenskaperna är fullt begripliga ur evolutionens synvinkel. Lika naturligt är det att vi fått förmågor (via en avancerad hjärna framför allt) som gör att vi kan moderera våra impulser, eftersom okontrollerat våld inte främjar överlevnad i alla situationer. Vår naturliga våldsbenägenhet är alltså inte en tillräcklig förutsättning för att våld faktiskt utövas.

I friskt och normalt tillstånd är vi vanligen lugna och behärskade, och fantiserar inte om inbillade hot från invandrare eller från någon av alla de andra skrämselobjekten som råkar vara på modet. Om vi bortser från mental sjukdom så är det alltså något i den omgivande miljön som får vissa individer att lossa spärrarna och hemfalla åt det "naturliga" våldet. Trogna den lika motbevisade som outrotliga behaviorismen börjar vi då se oss omkring efter ytliga faktorer i miljön, och där finns många omhuldade objekt att kasta skulden på. En gång i tiden var det seriemagasin, sedan blev det våldsamma filmer, teve och nu de kära dataspelen. Till det har vi gängbildningar och andra gruppfenomen där våldet spelar en huvudroll. Den traditionella synen är att själva existensen av den sortens miljöfaktorer gör att vissa individer "hamnar" fel och utvecklar våldsamhet och invandrarhat.

Föreställningen att våldsföreteelser i miljön har en styrande inverkan på det faktiskt utövade våldet motsägs kapitalt av enkla empiriska observationer. Paradexemplet är Japan som har en extremt låg nivå på faktisk våldsutövning, men samtidigt bland de råaste våldsfilmer man kan se. Uppenbarligen krävs det något avgörande för att våldet skall bli verklighet, någonting utlösande, en kritisk faktor. Detsamma måste gälla främlingsrädsla som inte på något sätt förklaras av t.ex. andelen främlingar i ett samhälle. Där behöver vi inte gå längre än till Norden och konstatera att främlingsfientligheten snarast är omvänt proportionell mot andelen invandrare i de olika länderna. Ännu mera så i Latinamerika och på många andra ställen på jorden.

Miljöförklaringar av den här typen är vanliga, och får effekten att dölja och avskärma mera substantiella orsaker. Någonting som är mera aktivt och uppfordrande krävs för att få en synbarligen normalbegåvad person att först tro på  befängda och paranoida föreställningar om socialdemokrater som hjälper muslimer att ta över makten i sitt land, och sedan genomföra ett gigantiskt nidingsdåd, förberett i åratal, väl medveten om att han har resten av livet i fängelse att se fram emot.

I fallet med den norske nidingen tycks det så här långt kunna handla om en social missanpassning, något som våra alltmer atomiserade och egoistiska samhällen saknar resurser och politisk vilja att hantera. Det som förenar honom med Oklahoma- och una-bombarna, och många andra terrorister i eget land, är den förvrängda uppfattningen om orsakerna till de upplevda missförhållanden. Det hela blir därför så ofattbart meningslöst.

2011-07-29 fredag
Sveriges statsminister har hamnat i skottgluggen för sitt märkliga agerande, eller snarare sin brist på agerande, efter det nationella traumat i Norge. En kraftig mediareaktion fördömer hans känslokalla ointresse för den exempellösa terrorhandlingen och dess många offer i vårt närmaste grannland. Jag kommer på mig med att inte känna någon överväldigande förvåning över hans brist på empati. Den faller motståndslöst in i en bild jag fick av Fredrik Reinfeldt redan en kort tid efter valsegern 2006.

En enda mening han då yttrade satte sig som ett stort tuggummi på hans bild, och jag kan aldrig se honom efter det utan att den blaffan stör intrycket. Meningen sitter kristallklar i minnet, men omständigheterna runt omkring är lite vagare. Det handlade om en konferens i något politiskt ämne och Reinfeldt satt på podiet. Det hela sändes i teve, antagligen TV24, och jag hade zappat in av en tillfällighet. I auditoriet på ett par hundra personer fanns bl.a. framlidne Kenth Pettersson, då generaldirektör i Arbetsmiljöverket, och han begärde ordet för ett inlägg. Han började med att presentera sig som socialdemokrat. När han avslutat sitt inlägg kom blaffan...

Reinfeldt säger med en översittarton kryddad med ett försmädligt förakt: "Det är djärvt av dig att avslöja att du är socialdemokrat".

Översitteriet låg till att börja med i att Reinfeldt låtsades inte känna till Kenth Petterson, som i det närmaste varit en massmediaprofil som förbundsordförande i Handels och som socialdemokratisk EU-motståndare. Det andra var det insinuanta hotet att en generaldirektör som är socialdemokrat minsann får passa sig när han talar med högste chefen, om han vill ha sitt jobb kvar.

Maken till billigt och omoget ledarskap har jag knappt stött på i levande livet, och definitivt aldrig från en statsminister i teve. Sedan dess kan jag inte ta Reinfeldt på allvar. Hans nollställda ansikte blir för mig en mask (med en blaffa) bakom vilken det förefaller obehagligt tomt. Framför allt tomt på empati.

2011-07-27 onsdag
DN:s ledarsida framhöll för en tid sedan vikten av att undersöka kommunismens brott. Det framgick, inte minst av en efterföljande diskussion, att det inte gällde Lenins, Stalins eller någon annan diktators brott, utan de brott som var identiska med själva den kommunistiska läran. Detta att själva kommunismen är brottslig har varit den borgerliga propagandans underliggande axiom. Så när Lars Ohly länge och väl fortsatte att kalla sig kommunist användes det följaktligen som en förevändning för att misstänkliggöra vänsterpartiets hela politik.

Nu däremot, när högerkrafternas sjuka sidor har exponerats i ett nidingsdåd, tycks det vara synnerligen viktigt att inte knyta massmördarens politiska bakgrund och idéer till hans brott. Ty också borgerligt sinnade och anständiga människor är starkt emot politiska massmord! Därmed måste den diskussionen vara avslutad!

Men den är inte det, utan har enligt DN "vridits åt ett obehagligt håll". Inte bara bloggare utan "även en del skribenter i stora medier går över gränsen". De tar sig nämligen friheten att påminna om borgerliga partiers flirtande med främlingsfientliga och islamofobiska krafter. Den påminnelsen är enligt DN visserligen legitim, men att därför "koppla" borgerliga politiker till ett politiskt massmord "är direkt oanständigt". Men kopplingen går djupare än till bara främlingsfientlighet; den handlar om mera grundläggande orsaker.

Analysen av det norska monstrets politiska bakgrund och motiv till massmordet är därför inte bara legitim utan nödvändig för att skapa en insikt som kan leda framåt. Och i den analysen är sambandet mellan missnöje och högerextremism fundamental. Vi står ju inte inför något alldeles okänt och nytt. Det skolbildande scenariot utspelades under Tysklands ekonomiska sammanbrott, strax före nazismens maktövertagande.

Weimarrepubliken hade vittrat sönder, politiskt och ekonomiskt. Det nya var att inte bara arbetare och andra i samhällets lägsta skikt drabbades, utan också medelklassen, som bl.a. fick se sina livsbesparingar dunsta bort. Utvecklingen tycktes oundvikligen gå mot totalt kaos; politikerna verkade maktlösa och föreföll enbart förvärra situationen. Ingen kunde ge folket en vettig förklaring av vad det var som hände, och ännu mindre någon konstruktiv väg för att vända utvecklingen. I detta vakuum dök det upp en man som åtminstone hade ett svar.

Svaret var att allt kaos orsakades av judar och bolsjeviker, och dessutom av bristen på en stark politisk ledning med den rätta känslan för fosterlandet. Trots att svaret föreföll barockt för alla vettiga människor fanns inga andra svar, eller andra starka ledare, och en majoritet lämnade över sig i nazimens våld. Inom ett par år blev Hitler en av de mest dyrkade ledare Tyskland har haft.

Analogin kan inte dras för långt, men vår tids berättigade missnöje, som det demokratiska och kapitalistiska samhället inte kan möta upp med konstruktiva lösningar, är ett tillstånd som öppnar vägen för högerextremism. Idag är situationen för många unga människor i västvärlden osäker och kaotisk. Det ekonomiska systemet kan inte tillhandahålla sysselsättning till ens en anständig del av ungdomarna. Många måste bo hemma och försörjas av föräldrarna långt upp i åren. Och många hamnar i ekonomisk nöd. Arbetsgemenskap är överhuvudtaget ett privilegium som mer och mer reserveras för enbart de riktigt starka och friska, oavsett ålder.

Samtidigt har högerpolitiken som dominerat i väst under de senaste 30 åren inte bara gjort de rika kopiöst mycket rikare, utan också försämrat de sociala skyddsnäten för alla behövande. Att som Anders B B hamna i socialt utanförskap blir allt vanligare, och många i den unga generationen riskerar att både få ett sämre välstånd än sina föräldrar, och en kortare livslängd. Ingen förklarar varför det måste vara på det viset. Allra minst bryr sig våra borgerliga partier om att förklara saken, de är ju med och skapar förutsättningarna för hela händelseförloppet. Att de flörtar med främlingsfientlighet är en sak, men mera förödande ändå är att de monterar ner den gemensamma styrningen av ekonomin och den samhälleliga omtanke som är förutsättningar för att verklig demokrati skall fungera.

Judar och bolsjeviker för 30-talets tyskar har blivit invandrare och muslimer för vår tids missnöjda. I USA, där de missnöjda av förståeliga skäl är legio, har hatobjektet blivit staten som sådan. Överallt attackerar de missnöjda skarorna sådana fenomen som inte har det ringaste med deras verkliga problem att göra, i stället för att (som socialismen) söka orsakerna där de står att finna: hos det ekonomiska systemet.

Anders Behring Brieviks väg till nidingsdådet är alltså med största sannolikhet inget mysterium. Högerextremismen vet var den skall söka sina själar, och att dess brott kan bli gränslösa i sin abnormitet vet vi från våra europeiska erfarenheter för bara några decennier sedan.

2011-07-26 tisdag
Ett tidigt minne av nazismen var SS-uniformens mössmärke: dödskallen! Fantomen hade visserligen en sådan ring, men här handlade det om vuxna människor i verkliga livet! Min oskyldiga barnmoral reagerade med vämjelse. Hur var sådana vuxna människor beskaffade som kunde gå med en dödskalle lysande från mössan?

Senare i livet blev jag medveten om det romantiska dyrkandet av döden, den filosofiska sumpmark ur vilken nazismen hade växt upp. Man skulle trott att Hitler för evigt hade komprometterat romantiken i allmänhet och dödsdyrkan i synnerhet, men så blev det inte. Istället har den perenna romantiken vanligen blundat för allt den har gemensamt med nazismen.

Den politiska högern har alltid haft närmare till romantiken än sina motpoler. Socialismen bygger sitt fundament på upplysningen, som bland mycket annat innebär ett rationellt värnande av livet. Ur denna dikotomi kan mycket av politikens historia göras begriplig. Liksom den också gör extremhögerns retorik begriplig.

Så om man ville skapa någon beredskap mot massakrer som den i Norge borde alltså säkerhetstjänsterna veta åt vilket håll uppmärksamheten skulle riktas. Men det har vanligen visat sig bli tvärtom. I vår del av världen har vänsterrörelser bevakats intensivt, medan högerextremismen hanterats med till synes varsam hand. Ibland har högerextrema t.o.m. visat sig husera inom själva de rättsvårdande myndigheterna.

Massmördaren Anders B B behöver inte vara mentalsjuk eller extremt störd, inte mer än de tusentals SS-män som utförde samma groteska handlingar, och mycket värre. Han behöver bara vara offer för samma sjuka ideologi, det räcker. En ideologi som "demokratins försvarare" inte har bekämpat långt när lika intensivt som de har bekämpat socialismen.

Fredrik Reinfeldt förefaller illa berörd, men oengagerad. Är det för att hans parti är närmaste granne med den sjuka ideologin (om än i huvudsak på rätt sida gränsen)?

2011-07-25 måndag
Någon sade det uppenbara: om attentatsmannen hade hetat Ahmed och tillhört al-Qaida, och inte Anders från Knights Templar, så hade reaktionerna blivit helt annorlunda än de vi nu ser. I stället för den ohämmade indignationen över de skamlösa terroristorganisationerna som då hade översvämmat våra medier, talar (t.ex.) DN idag på sin ledarsida om "tolerans, argument, välvilja och förståelse". Att attentatsmannen kallar sig konservativ och kristen "innebär inte att konservatismen och kristendomen är suspekta åskådningar som medför associationsskuld till de människor som bekänner sig till dem" (vilket direkt anknyter till min diskussionen med Erik Helmerson tidigare i månaden).

Alltså: moderation, eftertanke och försvar av demokratins värden. Gott så, men en dag behöver högerextremismens världsbild skärskådas. Och då framför allt mekanismerna och tankekonstruktionerna som leder fram till det våld som så ofta blivit följden. Men mentala störningar leder inte med automatik till att människor blir massmördare. Det krävs också en bakgrund, en historik, alltså en miljö där alla faktorer samverkar till det ofattbara brottet.

Den norske massmördaren har på över 1000 sidor levererat en anamnes som det bara är för experterna att läsa och analysera. För en lekman är ledtrådarna tämligen klara. Anders i Knights Templar har som alla andra i Norge matats med en öppen och inte sällan hatisk kritik av invandrare och socialdemokrater. Men utöver detta har det antagligen krävts händelser i förövarens liv som drivit hans eget hat till så absurda nivåer att de slagit ut allt förstånd.

En verkligt civilisatorisk process skulle försöka klarlägga alla element i den kultur som orsakar våldet. Man skulle säkert se att konkreta faktorer som utbredd arbetslöshet och accelererande klasskillnader spelar stor roll för den allmänna stämningen i ett samhälle. Ur den stämningen får populister ett lätt jobb med att sälja in den sortens skenlösningar som bl.a. invandrarfientlighet och hat mot muslimer utgör. Missnöjespartier legitimerar sedan de åsikter som tidigare ansetts omoraliska, och från den högre nivån tar nya aktörer ytterligare, och alltmer extrema steg.

Under 1960-talets radikala politiska klimat var det några vänsterrörelser i främst Tyskland och Italien som tillgrep dödande våld. I USA och i det nu nyliberala Europa är det återigen högern som primärt står för den sortens våld. Miljön och kulturen har med andra ord betydelse.

Några nyckelpersoner som särskilt borde vara medvetna om sin roll för att påverka kulturen är massmedias folk. Sedan nyliberalismen bredde ut sig i Europa och Norden har den rollen knappast verkat för en förbättrad civilisering i betydelsen ökad "tolerans, [...] välvilja och förståelse".

2011-07-24 söndag
Avfärden för en weekendresa i bil igår morse blev lite stressad (färja att passa) och tidningen blev kvar i brevlådan. Som vanligt tillät alla ljudkällor i bilen inget lyssnande på bilradion. Väl framme hos värdfamiljen för en trivsam eftermiddag mötte den uppslagna tidningen på bordet, med den verklighetsfrämmande nyheten. Stämningen blev dämpad, men eftertanken desto större.

Vi har i familjen av olika omständigheter en del kontakter med Norge, och inbillar oss ha en ungefärlig bild av landet. Den bilden har fragment av ett Sverige som försvann ungefär samtidigt med Olof Palme. När en "modernare" socialdemokratisk minister långt efter Palme talade om Norge som "den sista sovjetstaten", så var han fler aspekter på spåren än vad han säkert själv avsåg. Norge är ett land där en påtaglig solidaritet existerar i den faktiska verkligheten.

Norge är ett land där storföretaget förklarar för sina leverantörer att personalens säkerhet går före lönsamheten, och ställer krav därefter; där chefer på oljeplattformar som stressar sina medarbetare kan skickas iland, med motiveringen att de äventyrar säkerheten; där ingenjörernas sakkunniga information får styra en anläggnings utformning och kostnad, inte okunniga och kortsiktiga ekonomers; där målet att hela landet skall leva är konkret realiserad, inte bara en politisk fras; där insikten om sysselsättningens betydelse för alla människor, och därmed för hela samhället, också omfattas av privata företag och leder till åtgärder; där det kort sagt gäller principer som i det nyliberala Sverige skulle betraktats som rent ut befängda. Men där det hälften så stora Norge ändå har större BNP än Sverige.

Jo, men Norge har ju oljan, heter det då. Förvisso, men om Sverige hade haft oljan, skulle vi ha fördelat välståndet lika väl som grannlandet? Säkert inte, om vi skall dra slutsatser av den nyliberala hegemoni som råder nu i vårt land. Vi skulle ha utvecklats ännu mer i riktning mot USA, med alltmer groteska snedfördelningar av rikedomen som en av följderna.

Och det är här chocken sätter in. Hur kan en aldrig så mentalt förvrängd person genomföra en så horribel handling som den vi nu lever i och med? I Norge, av alla länder! Över 90 döda, ett av de värsta attentaten i sitt slag i den moderna historien... Det väcker många tankar.

2011-07-22 fredag
Hur politiska reflexer fungerar när de är som mest verklighetsfrånvända är rutdebatten är lärorikt exempel på. Erik Helmerson hämtar i dagens DN t.o.m. understöd från Aftonbladet, och en märklig artikel där av Andreas Bergh. En mail till EH:

Att argumenten mot rutavdraget effektivt skulle ”plockas sönder av Anders (sic!) Bergh” i Aftonbladet är en generös tolkning av en något skruvad artikel. Bergh kräver att den som kritiserar rutavdraget också måste kritisera rotavdraget, och för den delen alla andra undantag i skattesystemet, som ”består nästan undantagslöst av undantag” (fast de enda exempel han i hastigheten kommer på är bokmomsen och ett gammalt undantag från förmögenhetsskatten, som inte längre gäller).

Visst har skattesystemet, och för den delen hela samhällsekonomin, mängder av mekanismer som systematiskt överför pengar från de stora grupperna i de lägre inkomstskikten till en mindre grupp mera välmående, och allra mest till en minimal grupp verkligt förmögna. Där finns det hur mycket som helst att skriva om, men det är normalt att ta en sak i taget. Att därför kritisera rut utan att samtidigt ta med hela denna katalog av orättvisor är inte detsamma som att vara ”varken saklig eller rationell”.

Bergh är i sin artikel mer demagog än forskare. Med uppenbarligen avsiktlig otydlighet diskuterar han som om alla kritiker av rutavdraget samtidigt vore försvarare av rotavdraget. Och av det drar han slutsatsen att kritiken av rut är illegitim. Om något är detta att vara osaklig och irrationell.

Eftersom vår familj sedan många år anlitat städhjälp så ansåg jag mig tillräckligt insatt för att skriva en insändare till DN om hur människor med sämre ekonomi än den vi har skickar oss ett bidrag på femtonhundra kronor varje månad, som vi kan bättra på vår guldkant i tillvaron med. Det är en slagkraftig och strikt saklig insändare, men jag har ingen större förväntan om att den skall tryckas. Censur av politiskt inkorrekt text fungerar mestadels riktigt bra i vår demokrati – i all tysthet.

(På samma bloggsida finns för övrigt en kritisk granskning av Ahlmark och Rummel, som jag fick inspiration till via dina siffror över kommunismens offer i en tidigare mailväxling. Härifrån och uppåt.)

2011-07-20 onsdag
Boken Det öppna såret är skriven av en politiskt sett fullkomligt monoman författare, på gränsen till någon form av diagnos. Med sin totala enögdhet förstör han en berättelse som annars vore extremt angelägen att ständigt vara medveten om och att lära av. Alla världens grymma och brottsliga diktaturer påminner oss om vikten av en oavbrutet pågående kamp för sant demokratiska värden.

Men Per Ahlmarks huvudsakliga ärende är ett helt annat, nämligen att demonisera politiska rörelser som innehåller något element av jämlikhetsideal, om än aldrig så litet. Därför är hans upptäckarglädje stor när han hittar en påtagligt kommunistfientlig forskare som har sammanställt just det siffermaterial som behövs för missionen. Denne Rummel har skapat ett begrepp – democide – som han definierar på ett sådant sätt att hans forskning garanterat utfaller med ”rätt” resultat.

Alla stater som betecknat sig som kommunistiska har genomgående varit diktaturer. Efter hand som det i ursprunglig mening kommunistiska i staternas politik har tonat bort har diktaturen varit det som återstått. Diktatorn har visserligen all makt, men också det problemet att han blir högste ansvarige för allt som sker, även allt destruktivt.

Genom att grunden för democide-begreppet är sådana dödliga åtgärder som stater begår så är diktaturers ansvar lättare att peka ut än de ansvarsmässigt mera luddiga demokratiernas. Och genom att definitionen omfattar inte bara direkt dödande genom mord, utan också vållande till dödsfall (Rummels definition upptar ett 20-tal punkter) blir siffrorna dessutom enorma. Bortsett från att osäkerheten är stor, beroende på svårigheten att få fram tillförlitliga data, så måste man som utgångspunkt konstatera att omfattningen av mord och vållande till död är skrämmande i sin omfattning. Så även om Rummel medger att offren för democide i Sovjetunionen kan ha varit allt mellan 28 miljoner och 127 miljoner, så är också den lägsta siffran förfärande. Om Rummels definition av democide hade inkluderat sådant dödande som är specifikt för kapitalismen hade antalet mördade blivit hart när oändligt.

Själva metoderna för att åstadkomma människors död är förvisso inte likgiltiga i de flesta rättsystem. Tillvägagångssätt som varit särskilt grymma  ger vanligen ett högre straffvärde för brottet. Däremot är mord och vållande till annans död principiellt skilda begrepp i civiliserade rättsystem. Den fråga man måste ställa sig är vad historien skulle visat om definitionen för democide också hade omfattat sådant vållande till annans död som inte begåtts av stater, eller snarare: där staters ansvar enligt vårt västerländska synsätt inte kan efterforskas.

Vi har redan nämnt ett exempel, där antalet offer beräknas vara lika stort som efter Stalins tvångskollektiviseringar i Ukraina (5 miljoner döda): den kapitalistiska omvälvningen i Ryssland efter 1990, som krossade ett helt industriellt system och återförde ekonomin till i princip ett tsaristiskt stadium. Jeltsin hade uppenbarligen ett ansvar för den utvecklingen, men ingen kom på tanken att ställa honom till svars (möjligen hade han själv en mera realistisk syn, eftersom han såg till att skaffa sig straffrättslig immunitet innan han avgick). Rummel har, lika lite som många andra i väst, ens "upptäckt" den katastrofen, trots att den ledde till en dramatiskt fallande medellivslängd i landet.

Kapitalismens och kolonialismens långa historia förser oss med ett outtömligt brottsregister i frågor som denna, och det är egentligen obehövligt att räkna upp ur den oändliga listan. Men ett enda exempel till kan vara belysande för att se mekanismerna. Hela världen har just genomlidit följderna av en finanskrasch orsakad av kriminellt oansvariga aktörer på en marknad som saknar moral och elementära kvalitetskrav. Effekterna av kraschen blev omedelbara och förödande för världens ekonomier, och i de fattigare länderna beräknas miljontals människor ha fått sina liv förkortade.

Hanteringen av ansvaret är igen intressant. Världens skattebetalare fick gå in och rädda banker och finansinstitut som därför kunde återhämta sig på kort tid (medan många människor fortfarande får betala med arbetslöshet och fattigdom). De direkt ansvariga, som ingalunda var anonyma, gick helt straffria ur sin brottsliga girighet, och lyfter nu större ersättningar än någonsin. Att de skulle vara ansvariga för någon democide har givetvis aldrig varit på tal.

Rummel och Ahlmark betecknar vållande till död som "massmord" när risken för dödsfall på grund av en viss åtgärd måste anses uppenbar. De lämnar kravet på uppsåt åt sidan, det krav som normalt behöver uppfyllas för att en handling skall betecknas som mord. Alla döda i Gulags läger är följaktligen mördade. Visserligen var avsikten att fångarna skulle leva och arbeta, men umbärandena och behandlingen var sådan att dödsfall blev oundvikliga, och detta måste anses väl känt av makthavarna som placerade folk i dessa läger. Därav mord.

Ingenting skiljer detta exempel från de kapitalistiska motsvarigheterna. Alla människor med normal fattningsförmåga insåg att miljoner människor skulle dö i Ryssland när försörjningsmöjligheterna krossades i gigantisk skala. Likaså förstod alla att miljoner fattiga i världen skulle dö när spekulanter drev in den globala finansvärlden i en härdsmälta. Går vi tillbaka i tiden för den västerländska historien så är exemplen på uppenbart dödande legio. Vi behöver inte ens gå särskilt långt tillbaka för att uppleva hur dödandet till och med ansågs riktigt och hedervärt. Förenta Staternas bildande genom att uppemot 10 miljoner indianer utrotades har länge och väl behandlats som en hjältesaga. Demokrati eller inte har varit en betydelselös faktor i västvärldens många gånger groteska maktutövning.

Cyniskt uttryckt har diktaturer den fördelen att förtrycket är helt synligt, och att de därigenom stimulerar opposition och bidrar till sin egen undergång. I vår västerländska värld är democide en osynlig men ofrånkomlig följd av vårt system i normaldrift. Antalet människor som fått sina liv förkortade på grund av kapitalismens helt typiska funktionssätt är så stort att det sannolikt inte ens går att beräkna. Men det har gått snyggt och prydligt till i vår närhet, och vi har sluppit se liken på vår egen gata. Det är skillnaden. Och den skillnaden gör det möjligt för demagoger som Per Ahlmark att utan större risk för sin personliga heder fullkomligt blunda för den del av verkligheten han inte vill se. Den del som vi dessutom har den största möjligheten att göra någonting åt.

Kampen för att uppnå verkligt demokratiska, rättfärdiga och solidariska samhällen måste bedrivas på alla fronter, mot diktaturer givetvis, men i lika hög grad mot våra egna brott.

2011-07-18 måndag
(Ett mellanstick, innan Ahlmark avslutas...)

”Fler väljer att utnyttja hushållsnära tjänster” skriver DN (18/7). Det är Skatteverkets siffror för första halvåret 2011 som blivit offentliga och som visar att ”hela” 2,8 procent av befolkningen har fått rutavdrag på skatten. Stockholm, som ju har runt 15 procent av landets invånare, mottar närmare hälften av de pengar staten betalar ut i subventioner.

Vi som tillhör den sålunda exklusiva lilla grupp som anser sig ha både råd och behov av städtjänster och annan personlig service måste i första hand tacka vår regering för denna gåva. Den halvannan tusenlapp vi får i bidrag varje månad från staten (tack vare den ”bidragsfientliga” alliansen) gör att vi kan sätta ytterligare guldkant på en tillvaro som redan innan knappast präglades av någon större nöd.

Det största tacket måste emellertid gå till de 85 procent av hushållen som med sin skatt betalar bidragen till oss. Och som dessutom tillhandahåller städarna som gör själva jobbet. Självklart måste vi också tacka ”förnyarna” inom socialdemokratin som inte förstod var deras parti hade sina väljare, utan i stället jämnade vägen för vårt gyllene bidrag.

Innan alliansen sjösatte sin ”jämställdhetsreform” hade vi i den lilla gruppen givetvis råd att betala städningen på vanligt sätt med moms och kvitto . En antagligen större grupp hade redan anlitat svart städhjälp i decennier (”polska tanter”). Och här kom det mest underbara av argumenten för att ösa skattepengar över redan välmående: svarta jobb skulle bli vita.

Politiska partier som annars inte är kända för att lägga fingrarna emellan när det gäller kriminalitet visade plötsligt en helt oväntad medkänsla. Istället för att låta rättväsendet utreda och åtala de utbredda skattebrotten erbjuder man bidrag till de kriminella för att locka dem att bli lagliga. Maken till progressiv syn på brottslighet kunde man inte få se ens under det flummiga 70-talet.

Förutom att svarta jobb skulle bli vita så var tanken att helt nya jobb skulle skapas. Naturligtvis föresvävade det aldrig regeringen att lika många (eller snarare fler) jobb skapas om exakt samma skattebelopp i stället används för att direkt ordna städhjälp till gamla och sjuka som inte själva har råd, men som sannerligen har behovet. Då hade regeringen dessutom kunnat tillgodoräkna sig något som är sällsynt i politiken: god moral.

2011-07-16 lördag
[forts...]
Ett ord till bara om begreppet demokrati, som hos Ahlmark är mer ett honnörsord än ett faktiskt fenomen som kan hanteras konkret. Liksom Rummel tar han för givet att det är själva den demokratiska process genom vilken makthavare utses som är den fundamentala grunden för systemens föregivna fredlighet. Som om detta att väljare får lägga en papperslapp i en låda sådär vart fjärde år vore den magiska gest som frammanar fridsamheten. Ett val där väljaren får fördra någon ur ett begränsat urval makthavare som inbördes sällan skiljer sig så mycket från varandra.

USA kan studeras som arketypiskt exempel, och dessutom som världens ledande demokrati. Där kan medborgarna rösta på två alternativ som båda kan betecknas som business parties, och som ingetdera har väljarnas huvudfrågor på sin agenda. Som det land i världen med den förmodligen mest utvecklade yttrandefriheten, och med de bästa opinionsinstituten, har det varit känt i decennier att väljarnas högst prioriterade frågor, en fungerande allmän sjukvård, mindre anslag till militären och mycket annat, inte är ”politiskt möjliga” därför att de berörda storföretagen föredrar stora profiter framför socialt vettiga lösningar. Och det är företagen som i grunden styr landet (inte minst genom ”uppköp” av politiska kandidater till alla poster, även den högsta).

På detta reagerar medborgarna förnuftigt, som massan så ofta gör: en majoritet struntar i att rösta! Det stora mediala jippo som val i USA utgör – i hela världen – är med andra ord, och som sig bör, en illusorisk skenhändelse.

Att sedan själva det fria, politiska valet inte har förhindrat USA från att bli det i särklass mest krigiskt aggressiva landet under det senaste halvseklet utgör en så total vederläggning av Ahlmark/Rummels tes att det hela blir direkt genant. Dessa båda idealister gör det enda som är möjligt i en sådan situation: de suddar helt sonika ut USA:s krig och andra brott mot mänskligheten ur sina texter. Så arbetar ideologer som antingen förlitar sig på publikens okunnighet, eller också har lärt av Goebbels: ljug stort när du ljuger!

Självklart är demokratins procedurer inte helt utan betydelse. Om än ofullständiga så tillhandahåller de en möjlighet för verkligt demokratiska beslut att genomföras. Om inte annat skapar de också en tröghet som försvårar dramatiska omkastningar av typen statskupper med diktaturer som följd. Men när det handlar om den fortgående civilisering som demokratiska samhällen trendmässigt har genomgått så är det folkens påtryckningar som är den drivande kraften, inte formella procedurer.

I den borgerliga liberalismens idealiserade värld har kloka människor suttit på sin kammare och läst böcker av den demokratiska idéns stora tänkare, från grekerna och framåt, och därvid styrkta till sitt förstånd skapat den moderna demokratin som ett idealiskt styrsystem. I den verkliga världen har det gått till på ett helt annat sätt. De styrande har genom trycket från medborgarna, inte minst från de organiserade arbetarna, steg för steg tvingats att förändra samhällena i alltmer demokratisk riktning.

Sveriges historia när det gäller den formella demokratin belyser utvecklingen. Det gamla ståndsamhället avskaffades 1866, men till den första riksdagen hade bara 20 procent av den manliga befolkningen rösträtt (p.g.a. inkomst- och skattevillkor för rösträtten). En lag om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män antogs 1919, men flera undantag fortsatte att gälla. Så fick frikallade från värnplikt rösträtt först 1923, fångar 1937, socialbidragstagare 1945 och s.k. omyndigförklarade inte förrän 1989.

Viktigare än de formella demokratireglerna var samhällets konkreta utveckling, som innebar att de verkliga levnadsvillkoren kunde förbättras för vanliga människor. I den delen har framför allt den fackliga kampen varit helt avgörande. Det är också detta folkens pådrivande arbete som på ett avgörande sätt har drivit fram den civilisering som världen trots allt har kunnat glädjas åt under den moderna epoken.

Att de formella röstprocedurerna inte har något med fredlighet att göra är USA ett belysande exempel på. Och att folkens kamp, även under svåra förhållanden, är avgörande för demokratiska framsteg ser vi i dessa dagar ytterligare belägg för i Nordafrika och på andra ställen.

2011-07-14 torsdag
[forts. från igår...]
Förhållandet att demokratier sällan gått i krig med varandra är ett tämligen okomplicerat empiriskt konstaterande, lika uppenbart som motsvarande faktum om s.k. kommunistiska stater, eller för den delen fascistiska. Under trettioåriga kriget gällde samma sak för protestantiska respektive katolska länder. Naturligtvis drar ingen på den grunden slutsatsen att dessa ideologier eller religioner skulle vara specifikt fredliga i sig.

Ingen utom den obotligt politiske demagogen Per Ahlmark, vars naiva förtjusning över upptäckten av demokratiers inbyggda fredlighet, och hans uppräkning av alla forskare som gjort samma enastående rön, blir sublim. Efter ett anförande han hållit på temat kommer en av hans ”hjältar” fram, vilket han kommenterar så här i boken: ”Mario Vargas Llosa utbrast: det är ju fantastiskt att det här går att bevisa!”.

Beviset kräver alltså att både hjälten och beundraren blundar inför de senaste 60 årens hämningslösa brott mot freden – alltså krigsförbrytelser – som nästan uteslutande har begåtts av världens ledande demokrati. Till skillnad från den slutsats Rummel drar skulle man med empiriskt stöd tvärtom kunna hävda att ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för krigiskt våld”. Fast det vore att göra samma induktiva felslut som de ideologistinna författarna gör, och som de kallar forskning.

Förklaringen till att länder med likartade politiska eller religiösa samhällssystem inte så ofta hamnar i krigiska konflikter med varandra kan mycket väl vara triviala. Rummel tror att den demokratiska maktprincipen i sig skapar fredliga statsledningar. Men så har han också sin minneslucka rörande USA:s våldsexcesser (som för övrigt inleddes långt tidigare än för 60 år sedan). En av flera faktorer kan i stället vara att demokratiska länder också är kapitalistiska, vilket skapar gemensamma ekonomiska intressen, ett förhållande som Ahlmark naturligtvis inte berör med ett ord. (En motsvarande uppfattning om ekonomisk samverkan som fredsskapande faktor låg t.ex. bakom idén med EU.)

Vi har ännu bara avverkat en tiondel av Ahlmarks bok, och har huvudtemat kvar. Det handlar om Rummels body count för att nagla fast historiens största skurkar, och på köpet sätta ännu en fjäder i hatten på demokratins mönsterstater.
/…to be continued.

2011-07-13 onsdag
(forts...)
Per Ahlmarks bok Det öppna såret är som en märklig och skrämmande läkarbok där sjukdomars alla hemska verkningar och symptom redovisas med monoman noggrannhet och upprepning. Men mycket snart upptäcker läsaren att det bara är vissa bestämda sjukdomar som författaren intresserar sig för, en typ där smittkällan utgörs av en mycket specifik grupp som författaren kallar kommunister. Alla andra sjukdomar förbigås med lätt hand, eller utelämnas helt.

Ahlmark ägnar sig inledningsvis åt en tes som anses så intressant att förlaget lyfter fram den på omslaget, nämligen påståendet att demokratier inte bekrigar varandra. Det visar sig att en lång rad författare, företrädesvis i USA, har ägnat mycken möda åt att försöka beskriva denna tes i detalj. Från den enkla korrelationen glider forskarna omärkligt över i en opportunistisk slutsats, som med Rummels ord lyder: ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för icke-våld”.

Under sina studier i statskunskap blev Ahlmark säkerligen utsatt för grundkursen i statistik, där det från början konstateras att enkla korrelationer inte bekräftar några kausala samband, en elementär kunskap som samhällsvetare och andra senare i livet mestadels skyndar sig att ”glömma bort”. Inga av de författare som refereras i boken ger några av de ytterligare belägg som skulle krävas för att fastställa ett orsakssamband mellan demokrati och fred. I stället tar man slutsatsen för given, och försöker ”förklara” varför sambandet finns där.

Vi kan ju konstatera att samhällen som kallat sig kommunistiska inte heller har gått i krig med varandra. Med samma felaktiga metod för slutledning skulle också kommunismen därmed vara ”en metod för icke-våld”. Men icke då. Hela boken är en propagandamaskin som trummar in det rakt motsatta budskapet: kommunismen är den ur-onda kärnan till det mest avskyvärda våldet. Som exempel på bristande logik är detta mönsterbildande för Ahlmarks reflexmässiga politikerdemagogi genom hela textmassan.

När man konfronterar slutsatsen, ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för icke-våld”, med vår tids verklighet, så undrar man om det är Kafka eller Orwell som inspirerat scenariot. Under det senaste halvseklet har världens ledande demokrati – USA – genomfört den absoluta merparten av alla illegala, orättfärdiga och omoraliska angreppskrig som världen genomlidit, med miljontals dödsoffer, enorma flyktingtragedier och hela sönderbombade länder. Och det är under den tid då vi kan tala om existensen av mogna demokratier (minns t.ex. att det dröjde till 1960-talet innan svarta i USA:s sydstater fullt ut fick de facto rätt att rösta).

2011-07-12 tisdag
I den mailväxling jag nyligen hade med Erik Helmerson valde han som inledande skäl till att vara oenig med mig följande mening: ”Läste nyligen en forskaruppskattning att 70 miljoner människor dödades i massmord under 1900-talet: 98 procent i diktaturer och två tredjedelar i kommunistiska sådana.” Visserligen visade det svaret på en missuppfattning om vad jag hade hävdat, men kan vara intressant att granska som sådant.

Men först till vad själva frågan gällde: ”varför så svårt att erkänna kommunismens brott?”. Nu verkar det i och för sig inte ha varit så synnerligen svårt. 99 procent av våra massmedier har ägnat kommunismens brott en intensiv och ingående bevakning i ett sekel. Men frågan föranleddes uppenbarligen av motståndet mot att Forum för levande historia, som ett statligt organ, skulle bedriva politik, vilket en ”information” under den förslagna rubriken skulle ha inneburit.

Jag försökte vara didaktisk och övertydlig när jag jämförde med det orimliga i att kalla de brott en demokratisk stat begår för ”demokratins brott”. Men Helmerson förbigick den jämförelsen totalt, och tycks ha som utgångspunkt att kommunismen är identisk med sina brott.
----------
Definitionen av ”massmord” i den forskaruppskattning Helmerson hänvisar till är mycket specifik, för att inte säga tillrättalagd. ”Mord” i gängse juridisk mening är att uppsåtligt beröva en människa livet genom någon form av dödande handling. ”Massmord” i den aktuella forskningen inkluderar däremot också vållande till annans död, nämligen om ansvaret för vållandet ligger hos en officiell överhet, som en statsmakt, och om det antar alldeles speciella former, men inte andra. (Detta vållande står för den helt övervägande andelen av "massmorden".)

Om vållandet däremot är en följd av något annat och mindre iögonfallande, t.ex. av privatpersoners kollektiva agerande, av ekonomiska makthavares beslut, av företags åtgärder eller för den delen av många av demokratiska regeringars handlingar, räknas dödsfallen inte in i statistiken. Genom den alltså mycket specifika definitionen kommer man fram till att ”massmord” nästan enbart kan begås av diktaturer, och företrädesvis sådana som kallat sig kommunistiska. För att bara upprepa ett enda exempel på vilka ”massmord” som därigenom definieras bort, så hör inte alla de miljoner som dog som en följd av den kapitalistiska revolutionen i f.d. Sovjet hemma i den tillrättalagda statistiken.

Vi kan också se på siffran 20 000 barn som dör i onödan varje dag. Siffran kommer från UNICEF, som också uppskattat att det inte skulle kosta mer att rädda dessa barn än vad företag i USA lägger ner på tobaksreklam. Extrapolerar vi bakåt lite ungefärligt kan vi alltså tala om 700 miljoner döda under det 1900-tal som våra forskare studerat. Enbart barn. Hur många om vi räknar alla åldrar? Miljarder givetvis.

Men, är invändningen, detta är inte dödsfall som vi vållat, bara sådana som vi har ansvaret för att ha nonchalerat. Fast här finns det sannerligen utrymme för verklig forskning. Genom kolonialismen har våra mer eller mindre demokratiska makthavare genom historien verkat intensivt för att krossa samhällen och ekonomier i den del av världen där fattigdomen idag är som störst.

Utsugningen har fortsatt, även utanför kolonialmakterna, genom osymmetriska ekonomiska relationer där vi har styrt villkoren efter våra önskemål. Våra åtgärder har i varierande omfattning bidragit till att länderna trasades sönder och har fått fortsatta svårigheter att resa sig, vilket ger också oss ett ansvar för vållande till alla följder, inklusive onödiga dödsfall. Inte blir det heller bättre av att västländerna, med USA i spetsen, haft förkärlek för att stötta grymma och korrupta diktatorer som haft förstånd att lyda order.

Om vi nu skulle hitta några rationaliseringar att skyla över vårt direkta ansvar med, så står vi ändå där med den djupa moraliska skulden att se på när barn dör framför våra ögon, barn vars liv som vi kunde räddat med en spottstyver, om bara den politiska viljan funnits. Det är på det här fältet Bill Gates nu är aktiv och bidrar med stora summor; all heder åt honom!

Statistik och moral är sannerligen problematiskt. Ta en enda detalj: antalet människor i USA som dör därför att de inte har någon sjukförsäkring. Med samma grova extrapolering som tidigare skulle det under 1900-talet handla om 4 miljoner döda. Finns det någon moralisk skillnad mellan att beröva en frisk människa mat eller en sjuk människa sjukvård? Idel svåra frågor, på vilka bara demagoger har enkla svar.
----------
Forskaren som Helmerson syftar på är Rudolph J Rummel, en utanför specialistkretsar tämligen okänd amerikan, som från sin kammare på Hawaii har tagit på sig uppgiften att predika frihet som lösningen på världens ondska. I Sverige har Rummel lyfts fram av Per Ahlmark, bl.a. i boken Det öppna såret, en i fler än ett avseende skrämmande text. [Mer om den senare, förhoppningsvis…]

2011-07-06 onsdag
Det finns onekligen frågor om kommunismen som vore värda att ställa, men av någon anledning som kanske i sig är talande undviker våra intellektuella allt som skulle kunna bidra till att begripligheten ökade. En sådan fråga är om diktaturen, och de övergrepp som avsåg att skydda diktaturen, skulle vara nödvändiga i varje samhälle som försökte skapa någon form av ekonomisk utjämning genom att avskaffa privatkapitalismen. Frågan tycks av våra ideologiska vakthundar så självklar att den helt kan förbigås.

Eller snarare än att förbigå frågan förser man den, underförstått, med ett svar som inte ger utrymme för invändningar. Man låter antyda att diktaturen och förtrycket är själva kärnan i kommunismen, genomfört av personer som hade sjuka motiv (som Hitler) för att lägga omvärlden under sig med råa maktmedel. Istället för att i vanlig demokratisk ordning rösta för att avskaffa kapitalismen så kräver kommunismen att bourgeoisien störtas med våld. Och med dem alla demokrater som vill ha yttrandefrihet och andra mänskiga rättigheter. Kommunismen förutsätter alltså maktgalna och paranoida härskare som genom läran får utlopp för sina personliga deformiteter.

Så skulle det förstås kunna vara, men det finns en omständighet som gör att vi skulle kunna slippa alla lösa fördomar om vad dessa paranoida typer egentligen hade för avsikter. De som kallade sig kommunister hade nämligen den egenheten att de dokumenterade sina analyser och åsikter i tryck, i en omfattning som inga andra ideologer kommer i närheten av. Det borde alltså vara möjligt att få en grundlig bild av hur dessa kommunister tänkte. Men att begära att maktens intellektuella skulle ägna den saken seriösa studier vore att kräva för mycket. (Risken finns ju dessutom att den förträffliga nidbilden blir svårare att upprätthålla.)

"Proletariatets diktatur" (termen ursprungligen från Blanqui) var hos Marx och Engels det tillfälliga stadium som råder direkt efter revolutionen. Hur "diktaturen" skulle se ut mera konkret var inte givet; Engels jämförde den vid något tillfälle med Pariskommunen (som inte hade någon diktator i toppen). Först med Lenin fick termen ett innehåll, som innebar att en partielit skulle bli tvungen att lägga sig till med den totala makten så länge revolutionen var ofullständig, dvs. så länge den inte omfattade de "mogna" länderna med Tyskland i täten. Inte före den "verkliga" revolutionen var genomförd kunde det klasslösa samhället fullbordas, och staten tyna bort. "Socialismen i ett land" blev sedan Stalins motto, nödvändigt såtillvida som den internationella revolutionen lät vänta på sig.

Den Sovjetiska formen av kommunism mötte naturligtvis från början en hård fientlighet från den kapitalistiska omvärlden, som på många håll hade egna proletära uppror att tampas med. Västmakterna deltog direkt i det inbördeskrig som följde på revolutionen, och som manifesterade den inhemska bourgeoisiens skarpa motstånd mot de nya härskarna. Med Stalin fick Sovjet en despot som inte hade några personliga hämningar mot att krossa inhemska motståndare. Och det kapitalistiska världssamfundets fientlighet stegrades kontinuerligt, med ett kort uppehåll för de fyra årens gemensamma bekämpande av Nazityskland. Vid tiden för Sovjets sammanbrott var landet totalt omringat av USA:s militärbaser.

Stalin kunde använda hotet från USA och övriga kapitalistiska länder som en förevändning för att vidmakthålla diktaturen. Det befriade honom från behovet försvara systemet från inhemska motståndares motiverade anklagelser. Hans paranoida och grymma läggning tjänade honom väl i det syftet. Så växte Gulag fram, gödd av ett groteskt angivarsystem; rättsvidriga avrättningar av konkurrenter och kritiker, kollektiviseringar som ledde till massdöd, och alla andra grymheter som vi i och för sig är väl underrättade om i våra länder. Men var detta nödvändigt för att avskaffa den rudimentära kapitalism som rådde i gamla Ryssland?

Egentligen var det inte främst kapitalismen som revolutionen behövde bekämpa, utan ett snarast feodalt, förkapitalistiskt system med en jordägande adel, och ett nyligen avskaffat slaverisystem i botten. Genom en planekonomisk industrialisering förflyttade det härskande partiet landet förbi en hel historisk epok som det tagit Europa sekler att lägga bakom sig. Att resultatet rent industriellt blev lite halvdant är ganska förklarligt. Vad som hände efter den kapitalistiska revolutionen 1990 var att denna (primitiva men dock) industrialisering lades i ruiner och att hela det gamla imperiet slungades tillbaka till ett förkapitalistiskt stadium. Våra mediers enträgna kritik mot Ryssland (och Putin) när det nu med råvarornas hjälp skall genomgå en mödosam återindustrialisering är mot den bakgrunden generande övermaga.

Det krävs mycket liten ansträngning för att uppfatta den avgrund som skiljer Marx och Engels kommunism från det politiska system, och den gigantiska förtrycksapparat, som tog form i Sovjetunionen. Därmed inte sagt att alla kommunistiska ideal sveks där, eller att alla kollektivistiska metoder skulle varit misslyckanden. Den sociala katastrof med ekonomisk misär och miljoner i förtid döda som följde på 90-talets kapitalism lade i varje fall en grund för motiverad nostalgi hos stora grupper, som det kommer att ta lång tid för kapitalismen att övervinna.

Frågan som dessa resonemang skulle leda fram till är alltså om vårt ekonomiska system kan förändras i grunden med helt fredliga medel. Det tål att fundera på, och beror ytterst på vilka motmedel det förhärskande maktsystemet är berett att tillgripa.

2011-07-02 lördag
Svar inflöt omgående från Helmersson efter torsdagens mail. Beklagligtvis valde han att bortse från huvudfrågan genom att betrakta det jag ifrågasatte som om det vore fastställt. En vanlig taktik i politisk demagogi, detta att avsiktligt missförstå debattmotståndaren. Regimer som kallar sig kommunistiska har begått svåra brott, det är odiskutabelt. Men frågan gällde om kommunismen som sådan var brottslig. En replik:

Vi blir möjligen oense därför att mitt centrala påstående försvann i ditt svar. Jag skrev: ”den kommunistiska utopin kom förvisso aldrig i närheten av att förverkligas”. Som lära och politiskt program utformades kommunismen av Marx och andra med målet att kapitalismen skulle ersättas av arbetarnas demokrati. Lenin krossade visserligen privatkapitalismen, men också sovjeterna, och därmed arbetarnas demokrati.

I den akademiska litteraturen har Lenins skapelse ofta gått under beteckningen statsmonopolistisk kapitalism (stamokap). Men både Lenin och västvärldens politiker hade intresse av att Sovjet kallades kommunistiskt. Lenin för att stödja sig på Marx aktade namn och verk, och väst för att peka på förtrycket i system som försökte skapa ekonomisk rättvisa, och därmed demonisera begreppet kommunism. Inga samhällen som uppfyllt vad Marx och andra av grundarna skulle kallat kommunism har någonsin existerat under den historiska tid vi kan överblicka.

Man kan filosofera över förutsättningarna för att skapa ett samhälle som är rättfärdigt i alla avseenden, också när det gäller fördelningen av det välstånd alla är med om att skapa. Hittills har det inte gått utan att diktatur och förtryck raderat ut alla eventuella vinster. Men det behöver inte betyda att en sådan förändring i fredlig och laglig form är omöjlig. Kapitalets makt är i vår tid en tillräcklig faktor för att stoppa en utveckling i den riktningen. Men folkens vilja är en ständigt pådrivande kraft (som vi inte minst sett i dessa dagar), och förändringar sker oavbrutet om än långsamt.

För att vara tydlig i det jag uppfattade som diskussionsämnet tog jag exemplet med USA:s krigsförbrytelser i Indokina, som krävde miljontals oskyldiga människors liv. Om någon påstår att dessa mord skall tillskrivas demokratin så ser vi genast tankefelet, och den antagligen avsiktliga demagogin. Även om varenda demokratisk stat mördade folk i orättfärdiga krig så är det inte demokratin i sig som är brottslig. Det framgår av varje ärlig analys av demokratin som ideologi.

De fattiga länder där dödligheten i enkla sjukdomar är hög kännetecknas mestadels av mer eller mindre korrumperat styre där autokrater ser till att berika sig själva och den lokala eliten. I den delen påminner plundringen mest om oseriös kapitalism. Om några av ledarna i dessa länder skulle ta sig för att kalla sig ”kommunister” så är det mest löjeväckande (t.ex. Mugabe när ha åker omkring i sin Rolls-Royce).

Resonemanget med fascismen kan jag inte placera in i den här diskussionen alls. Som ideologi kan den analyseras och kritiseras precis som nazismen och kommunismen. Skulle det t.ex. (i analogi med nazismen) visa sig att Mussolinis överfall på Abessinien hade varit en direkt följd av ideologin, då vore också den brottslig. Om inte, så hade Mussolini (om han levt då) i vilket fall som helst hängts i Nürnberg, som ansvarig för angreppet som sådant.

Jag vet inte riktigt hur oenig jag är med dig, för jag tycker alltså inte att du bemöter min huvudtes ordentligt.

2011-06-30 torsdag
Erik Helmerson är en relativt ny röst på DN:s ledarsida. På många sätt bidrar han till en friare och ledigare stil, och ett fräschare val av ämnen. Men igår verkade det som om han skulle ha fått sig ett standardämne förelagt: Varför är det så svårt att erkänna kommunismens brott? Var och en som varit med sen Herbert Tingstens tid har annars blivit fullkomligt bombarderad med kommunismens brott och tillkortakommanden i Dagens Nyheter. Men det visar sig vara en semantisk variant på ett gammalt tema Helmerson behandlar. En mail:

Din fråga: ”varför så svårt att erkänna kommunismens brott?” måste väl vara avsiktligt naiv och retorisk? En enkel jämförelse ger ju svaret. En av efterkrigstidens värsta massmördare är USA, med kanske 5 miljoner oskyldiga människors liv på sitt samvete (fler om man räknar in medverkan till mord). Om folk som ogillar USA:s politiska och ekonomiska system skulle ställa frågan: ”varför så svårt att erkänna demokratins brott”, så skulle de flesta i våra borgerliga samhällen uppfatta det som avsiktlig demagogi. Demokratin som sådan är ju inte brottslig.

Lika självklart är begreppet ”kommunismens brott” i första hand avsett att degradera en ideologi vars fiender avskyr egalitarism, solidaritet och ekonomisk demokrati. Den ursprungliga kommunistiska utopin kom förvisso aldrig i närheten av att förverkligas. Lenin ansåg att revolutionen i en övergångsfas måste försvaras genom proletariatets diktatur, men diktaturen blev permanent. För övrigt hade Lenin och Stalin troligen rätt när de menade att inte ens deras minimalistiska ”kommunism” skulle överleva utan diktaturen, i en fientlig omvärld. Pest blev kolera.

Ser vi till alla offer för kristendomens, kapitalismens och kolonialismens brott, och alla andra av våra västerländska grymheter intill denna dag, så kan det inte vara möjligt att det är själva offren, de lidande människorna, som eldar vårt moraliska engagemang. 20 000 barn dör varje dag i simpla sjukdomar som det skulle kostat oss en spottstyver att bota. Bryr vi oss ens om dessa barn? Nej, det kan inte vara offren vi tänker på.

Vissa av katastroferna som vår kapitalism ger upphov till förtränger vi tvärtom helt. Sålunda orsakade den kapitalistiska revolutionen i det sönderfallande Sovjet en total samhällelig kollaps som vållade lika många i förtid döda som Stalins ”jordbrukspolitik” i Ukraina, som vi med rätta fördömer. Ingen nämner överhuvudtaget denna katastrof och denna massdöd. Därför blir det obehövligt att ”erkänna kapitalismens brott” i det här fallet.

”Kommunismens brott” är det däremot angeläget att vi aldrig glömmer, för de ger oss legitimitet att bekämpa alla rörelser som drömmer om verklig demokrati, jämlikhet och solidaritet, och som bekämpar den form av ekonomisk diktatur som våra samhällen bygger på. Demagogi visserligen, men ändå.

För kommunismen i sig är knappast brottslig. Till sitt ursprung och sina altruistiska ideal är den snarast någonting rakt motsatt. Stalins brott är däremot konkreta och möjliga att utreda, och efter vederbörlig bevisning fördöma. Detsamma med alla andra brottslingar som kallar sig kommunister. Och detsamma med Kennedy, Johnson, Nixon, McNamara och Kissinger. Liksom hela raden av mordiska tyranner utanför den s.k. kommunistiska världen som vi stöttat därför att de varit vår fiendes fiende.

Bara med nazismen förhåller det sig annorlunda, eftersom brotten var en uttrycklig del av själva ideologin, eller en omedelbar följd av nazismens partiprogram. Alla ledares och medlemmars agerande styrdes av brottsliga ideal. Därför har begreppet ”nazismens brott” en substantiv mening och en motiverad användning.

2011-06-28 tisdag
I vår lilla kommun pågår en strid om pengar, vilket med borgerligt styre betyder bantning av kostnader och utförsäljning av gemensam egendom. Ekonomin är i kris, heter det, samtidigt som intäkterna sägs ha ökat under de senaste åren. Hur det hela har gått till tycks ingen riktigt veta, bara att pengarna plötsligt "har tagit slut". Allt skall dock inte säljas, t.ex. inte Lysekils hamn som är en verksamhet på dekis och som kräver miljoner i årligt understöd. Vilka trådar som dras i - och av vem - i den frågan är exempel på sådana hemliga styrsystem som kan utvecklas i en liten kommun.

En sak som skall säljas är däremot tennishallen. Vi har varit inne på bakgrunden tidigare (senast här) och påvisat att en sådan försäljning innebär en ren ekonomisk förlust för kommunen. Mängder av insändarskribenter har försökt tala den styrande alliansen tillrätta, men utan resultat. I förra veckan tog fullmäktige så det slutliga beslutet om försäljning. Prestigen segrade över rationaliteten.

Hela processen illustrerar att kommunerna är för små enheter för att ta viktiga beslut som rör medborgarnas bästa. Till ledningen av kommuner lockas alltför många inkompetenta pampar och brännvinsadvokater med personliga relationer och intressen hit och dit, som leder till situationer som kommer hårfint nära ren korruption. Också på tjänstemannanivå blir kompetensen för utspädd när den skall delas upp mellan så många kommuner. Allt blir amatörmässigt och inbjuder till populistisk påverkan av otillbörliga intressen.

En ny rejäl kommunreform där antalet kommuner reduceras till åtminstone under 100, och där ansvaret för skolan samtidigt flyttas tillbaka till staten, är vad som skulle behövas. Anser denne skribent i all "ödmjukhet".

Även om det är bara är av lokalt intresse återger jag en insändare i Lysekilsposten som jag skrev som en uppgiven reaktion på kommunbeslutet. Kanske finns där några generella inslag som kan ha allmänt intresse. Några faktaförklaringar: Jan-Erik Florén är ordförande i tennissektionen inom Slätten IK (SIK). Roland Karlsson är det styrande kommunalrådet. Torbjörn Stensson är jurist och en kuf med blommor i öronen på sitt Facebook-porträtt, och med en talande bakgrund. Han började som socialdemokratisk rabulist och kryssades in i fullmäktige av proteströstare som hade tröttnat på interna motsättningar i det oppositionsovana partiet. Väl invald gick han raskt över till motståndarsidan där han, åtminstone i sin egen världsbild, har en framträdande position. LP = Lysekilsposten.

En sak som vi lärt om politiker de senaste dagarna är att de tar sig rätten att fatta beslut på vinklat, felaktigt, och vid behov lögnaktigt underlag, och att offentligt demonstrera sin brist på kunskap. Jan-Erik Florén (LP 23/6) gör helt rätt när han lyfter fram Roland Karlssons befängda påstående att ”tennisen under många år varit ett problembarn”. Sanningen är den totalt motsatta. Av alla idrotter har tennisen orsakat kommunen de allra minsta problemen och kostnaderna genom åren. Och det är enkelt att påvisa.

Vi behöver bara anta att kommunen för 20 år sedan skulle ha byggt tennishallen för 5 milj. kronor och fortsatt äga den, precis som man har byggt och äger alla andra idrottsanläggningar (inklusive en relativt ny ridanläggning för uppemot 10 milj.). Om tennisklubben sedan fått hyra hallen på samma villkor som alla andra klubbar hyr sina anläggningar så hade tennisen idag haft mer än 6 miljoner kronor på banken, och antagligen varit kommunens rikaste förening. Kalkylen är enkel och kan göras av vilken politiker som helst, med tillgång till lite siffror.

Dessa sex miljoner kronor motsvarar merkostnaden för att driva och finansiera tennishallen, och hade i detta helt normala fall kommit från skattebetalarna. Istället har tennisspelarna i allt väsentligt stått för hela kostnaden själva (därför fanns det inga pengar på banken). Av detta får man inte minst en bra bild av hur mycket kommunen subventionerar andra idrotter med.

Den store förespråkaren för försäljning av tennishallen, Torbjörn Stensson, var själv kassör i konståkningsföreningen när den drabbades av en förskingring på en halv miljon kronor. På Facebook skryter han över hur föreningen klarade den smällen av egen kraft (till skillnad från tennisen, menar han). När vi konstaterar att ishallen kostar kanske fyra-fem gånger så mycket som tennishallen i drift och finansiering, och vet att klubbarnas lilla avgift för att disponera ishallen är rent symbolisk, så har vi redan räknat ut vem som ytterst betalat både förskingringen och det mesta i övrigt av konståkningens goda ekonomi, nämligen skattebetalarna.

Jag menar att kommunens stöd till idrotten har mängder av positiva effekter och är värd stora subventioner (även om man kunde höja vissa avgifter rejält). En av effekterna är idrottsresursernas betydelse för kommunens attraktionskraft, och att de alltså främjar kommunens intäkter genom fler fastboende skattebetalare. Att jag tar upp jämförelsen med andra klubbar här är enbart för att bemöta alla cyniska och/eller okunniga ”argument” som använts för att motivera försäljning av tennishallen.

SIK hade lämnat de styrande ett förslag att hyra tennishallen, som hade inneburit att kommunens enda återstående kostnad hade varit räntan på en överskjutande del av lånet, allt som allt 90 kkr/år med dagens räntesatser. Tennisen hade alltså fortsatt att vara den billigaste arenaidrotten för kommunen. Men det stannar inte där!

En kommuninvånare har i LP, under eget namn, deklarerat att han kunde tänka sig att flytta om åretrunt-tennisen försvinner från Lysekil. Troligen redan i detta första steg skulle försäljningen av tennishallen då bli en ren förlust för kommunen! Men han är säkerligen inte den enda som får incitament att byta mantalsskrivningsort, och till detta kommer potentiella inflyttande tennisentusiaster som skall välja bostad. De 90 kkr i kostnad kommer med allra största säkerhet att överskuggas av en betydligt större skatteförlust.

När de ansvariga anger som enda skäl till försäljning av hallen att kommunen ”inte har råd” att behålla den så är det alltså antingen fråga om djupaste okunnighet eller en politisk bluff. Eftersom vi inte får anta att de högsta styrande skulle vara så oförmögna att räkna eller tänka, så återstår att det handlar om den sortens politiskt dribblande som vanligt folk helst inte vill veta något om.

Kontentan är i varje fall oundviklig: försäljningen av tennishallen kommer med allra största sannolikhet att drabba kommunen med en ekonomisk förlust, som för varje år bara kan öka, men aldrig minska.

Man fnissar först över Roland Karlssons något bondska sammanblandning av två gamla talesätt (om citatet i LP 23/6 är korrekt): ”Vi har kommit till världens ände”. Men sedan fastnar skrattet i halsen: kanske hade han drabbats av en självinsikt som han hittade en passande formulering till. I så fall: Hej då, Lysekil! Siste man släcker ljuset!

2011-06-22 tisdag
Idag en liten utvikning från de "normala" frågorna på den här sidan: några reflexioner från en semesterresa till Medelhavet.


(DN 21/6 -11)

En grupp familjer hade beslutat att göra en solresa tillsammans, och minsta gemensamma nämnaren resulterade i Turkiet och all inclusive. Rapportören (och någon till) lyckades i denna nämnare peta in förekomsten av Wifi i receptionen och tillgången till en tennisbana som sina faktorer.

Men resan blev intressant (även för den som föredrar charter i idéernas värld), inte minst som en industrihistorisk erfarenhet. För det är en veritabel turistindustri som vuxit upp på den här delen av Medelhavskusten. Vårt hotell var nybyggt, fem våningar och med en restaurang till synes stor som en halv fotbollsplan. Som närmaste grannar låg likadana hotell, och bortom dem andra, i en ändlös rad. Vi hamnade i en sektion där tyska turister var i majoritet, och tyska det officiella språket. Men där fanns också många ryssar (varav en i t-tröja med hammaren och skäran och texten "Born in the USSR") och östeuropéer.

Efter en sen ankomst lärde sig den oerfarne vid frukosten nästa dag den första huvudregeln. På samtliga solstolar runt poolen låg en blå handduk, signalen att stolen var upptagen, och det förblev den hela dagen. Många hade redan tidigt intagit avslappnat ryggläge och ägnade sig bara åt att låta solen bränna på kroppen. Efter middagen skulle alla handdukar vara borttagna, och nästa morgon gällde samma kapplöpning igen. För den som var senfärdig fanns stranden några steg bort, med hundratals likadana solstolar, varav alltid någon var ledig.

Hotellet var relativt barnanpassat och barnfamiljerna dominerade. Många hade rest med spädbarn som inte hade någon egen behållning av äventyret, men "uppoffrade" sig för sina föräldrar, kan man tänka. Så måltiderna blev rätt stökiga, och påminde en del om en skolmatsal (som jag minns den). Det blev en del rusning och köande, men personalen klarade massutfordringen mirakulöst väl. Lokala specialiteter för gourmeter var det ganska ont om, men på det hela taget var allt välsmakande, inte minst de färska grönsakerna. En tallrik fylld till häften med lätt marinerade tomater, och i övrigt lite ris, blev en utsökt middag. I gengäld tårta till dessert varje dag.

All inclusive betyder också fri tillgång till alkohol. Ändå kunde man vara där en hel vecka utan att se en enda ens lätt berusad person. Lösningen var bland annat denna: ölet var i det närmaste alkoholfritt, och därtill tunt och ganska smaklöst. Vinet var också av lättare slag, med en smak som inte alls inbjöd till pimplande. Starkspriten var direkt vämjelig (smakade på två droppar av en gin och tonic; det var närmast terpentin). Men allt var "gratis" så det gick inte att klaga, och resultatet blev en mycket behagligare och hälsosammare semester för alla. Genialt!

Det går inte att undvika en del reflektioner av ekonomisk art. En resa av det här slaget är långtifrån billig, för den nya östeuropeiska medelklassen innebär den antagligen en rejäl djupdykning bland besparingarna. För det får man ett trångt hotellrum, där bagaget knappt får plats, och förvisso fri mat. I övrigt är syftet med resan (och den stora ekonomiska uppoffringen) för de flesta att ligga på ryggen i en vecka, och på sin höjd läsa en deckare. Man inser att längtan efter värme och bad måste vara enormt för många i de kallare länderna långt från havet.

En annan del av ekonomin handlar om personalen som sköter om alla gästerna. Grabbarna i matsalen hämtade dricka och dukade av i ett högt tempo. De var klädda i svarta långbyxor och skjorta med en tjock väst, och många svettades kopiöst i värmen. Någon i sällskapet berättade att SVT hade haft ett program om turismen i Turkiet, där det avslöjats att arbetarna i branschen fick jobba 16 timmar om dagen för en tia i timmen. Sådant är självklart en av orsakerna till att vi i den europiska medelklassen har råd att göra dessa resor, och bli uppassade så väl.

Ytterligare en sida är Turkiets nationella ekonomi, som lär vara betydligt starkare än ärkerivalen Greklands. Intrycket man fick, synnerligen ytligt dock, var att saker och ting i landet fungerade väl och sköttes seriöst.

Gatorna i den närliggande lilla orten "pryddes" av affischer med en stor bild på Erdogan. Det stundade val, men några andra valbudskap än detta kunde i varje fall inte en turist identifiera. Erdogans parti vann sedermera valet, och arbetet för EU-medlemskap kan fortsätta. Man kan inte blunda för politiska skiljaktigheter som skapar problem för medlemskap, men Turkiet ser i varje fall inte ut att behöva bli en ekonomisk belastning för EU.

2011-06-20 måndag
Läste en passent i en artikel om skolor att "socialdemokraten" Thomas Bodström sitter i en styrelse för ett kommersiellt friskoleföretag. Där sitter han antagligen inte gratis, men han sitter som en symbol för hur skattepengar avsedda för utbildning istället slussas till välnärda privatpersoner.

Jag ser kontrasten mot min hemkommun där friskolor (hittills) inte funnits ens i föreställningsvärlden. Hela skolsystemet från förskola till gymnasium, för en befolkning på 15 000 personer, styrs av en bildningsnämnd där en stor del av ledamöterna är fritidspolitiker som gör sitt mesta arbete på obetald tid, och får en mager kostnadskompensation för själva nämndmötena. Utöver skolorna har nämnden också hand om hela fritidsektorn. En ofarlig gissning är att Bodström har större styrelsearvode än vad hela den här nämnden har tillsammans.

Och vad har den amatörstyrelsen uppnått? Ja, till exempel att Lysekils grundskolor vid rikstäckande utvärderingar ofta hamnat i den absoluta toppen, och att kostnaderna är bland de lägre i landet. Vad man (halvt utifrån) kan se utgår framgångarna från en gammal sund tradition som har byggt på en klok ledningsfilosofi och en engagerad och positiv lärarkår.

Det är inte så att förutsättningarna skulle vara bättre här än på andra håll. Socioekonomiskt är Lysekil snarats en direkt motpol till Danderyd, Lidingö och Nacka. Basen är stabil arbetarklass med inslag av lägre tjänstemän; akademikerföräldrar är direkt sällsynta. Staden saknar inte heller sociala problem som följer med ekonomisk utsatthet. En enda sak utmärker Lysekil, och det är svenskt rekord i obrutet socialdemokratiskt styre, över 70 år, som avslutades först i valet 2006. (Den nuvarande borgerliga ledningen ser som sin huvuduppgift att dra åt svångremmen, så vi får se hur länge kommunens mönsterskolor kan behålla sin position.)

Om Thomas Bodström vore en riktig socialdemokrat så skulle han göra en resa hit och studera hur en kvalitetsskola kan skapas utan ekonomiska incitament överhuvudtaget. Lärarna har lika låga löner som på andra håll, men det finns mycket starkare krafter än snöd vinning och det är viljan att skapa bästa möjliga resultat genom att bidra med hela sin professionella kompetens och stolthet. Den källan till motivation blir lättare att få fram i en verksamhet som man vet ägs av alla och är till för alla.

Dagens Nyheter rapporterar i en minimal notis att socialdemokraterna enligt Sifos mätning forsätter sin framryckning i opinionen efter bytet av partiledare, eller snarare bytet av politik. Samtliga regeringspartier går tillbaka, och oppositionssidans övertag gentemot allianspartierna är nu 5,5 procentenheter. (Vid sidan av blocken har SD 6,8 procent). Men det lär inte räcka för att få Sahlin, Östros och Bodström att inse vad som var fel i deras eftergivna, kvasiborgerliga politik. Därtill är deras mångåriga brist på insikt om vad partiets medlemmar och väljare ute i landet faktiskt har för åsikter och önskemål alltför djup.

2011-06-19 söndag
Från 1980 till 2010 ökade BNP (i fasta priser) i USA med 127 procent, i Sverige med 87 procent. Perioden har kännetecknats av nyliberal hegemoni i den ekonomiska politiken. Har folkens välstånd alltså ökat med omkring det dubbla i dessa länder? Elizabeth Warren heter en juristprofessor i USA som har tagit fram upplysande fakta om den saken.

Ett avslöjande faktum är att mäns genomsnittliga lön, justerat för inflationen, har minskat i USA under den aktuella perioden. Kvinnors löner har visserligen ökat något, men en vanlig barnfamilj har idag en mer pressad ekonomi än deras föräldrar hade för 30 år sedan. Trots att landet totala rikedom fördubblats! Dagens familj har fått ökade kostnader för sådant som sjukvård, barnens utbildning och boendet, alltså kostnader som är svåra att påverka.

Med ökad kvinnlig förvärvsfrekvens har behovet av två bilar också ökat. I gengäld har man mindre pengar att lägga på inte fullt så oundgängliga varor som kläder, möbler och liknande. Tar man hänsyn till att stora kostnader är ofrånkomliga så har de ekonomiska marginalerna minskat kraftigt. Följaktligen har sparandet, som före nyliberalismens tid genomsnittligt låg på drygt 10 procent av lönen, idag omvandlats till ett negativt sparande på en knapp procent.

Vi har fått höra att de hyperliberala ekonomiska principerna är de teoretiskt fulländade, och de bästa vägvisarna för ett samhälles ekonomiska utveckling. Med den övertygelsen har globala och nationella ekonomiska lösningar motiverats under 30 år. Resultaten i utvecklingsländerna har många gånger varit socialt förödande (men sådant imponerar inte på ekonomer), och utvecklingen i USA borde med sitt entydiga och brutala utfall vara övertygande nog.

Länderna i Europa har inte drabbats så extremt som USA. Ett par av skillnaderna är att USA saknar ett löntagarbaserat parti, och har svaga fackföreningar. Fältet är där tämligen fritt för en mera hämningslös kapitalism. Och därför visar USA tydligt vilket nyliberalismens verkliga syfte är: att tillhandahålla en teori som kan användas för att berika de redan rika.

2011-06-18 lördag
Tyskland har alltså beslutat att avveckla all kärnkraft till år 2021. Bakgrunden är som bekant jordbävningen i Japan som orsakade ett haveri i kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi. Men olyckan är bara en förevändning för detta utbrott av den outrotliga tyska romantikens anti-rationella misantropi. I andra länder har samma sorts anti-rationalism haft andra säkerhetsventiler, t.ex. främlingsfientlighet, men den vägen får inte beträdas offentligt i Tyskland. Så det fokus som en gång i tiden låg på "blod och jord" har istället fått läggas på "miljö".

Fukushima kan inte vara den verkliga orsaken eftersom "katastrofen" där är den mest ofarliga som har fyllt världens massmedier med chockvågor av domedagsbeskrivningar. Ingen enda människa har fått någon som helst skada av strålning efter olyckan, eller med IAEA:s ord i en preliminär rapport som nyligen offentliggjorts: "To date no health effects have been reported in any person as a result of radiation exposure from the nuclear accident." Tre arbetare har omkommit av andra orsaker än strålning i anläggningen, varav två under själva tsunamin.

Under romantikens comeback i form av den (om möjligt) vulgärare variant som kallar sig postmodernism har den tyska romantiken fått en tyst renässans (bisarrt nog på franskt initiativ). Med läromästare som Nietzsche och Heidegger har den nya filosofins attacker mot Upplysningen excellerat i ett delvis groteskt förakt för kunskap och förnuft. I den tidsandan är det inte förvånande att fakta om Fukushima är totalt ovidkommande. Vad som gäller är den vidskepliga skräckstämning som själva begreppet radioaktiv strålning framkallar. Om jag "känner" att sådan strålning är det farligaste som finns, så kan eventuella realiteter inte ändra på det.

Man bör notera att IAEA inte ingår i någon "kärnkraftslobby" (var den nu skulle finnas). Som tillsynsmyndighet har IAEA inget att vinna på att ställa för låga krav, snarare tvärtom (detsamma gäller Strålskyddsmyndigheten). Exempelvis tillämpar IAEA vid sina riskbedömningar den s.k. LNT-principen, som är teoretiskt tvivelaktig och följaktligen aldrig har bekräftats empiriskt. Många strålningsbiologer och andra tillbakavisar principen helt, och IAEA:s inställning i frågan visar att man vill vara på den säkra sidan, även till priset av att bli absurd.

Med LNT-principen som grund har IAEA rekommenderat att platser där den årliga strålningsdosen överskrider 20 mSv bör utrymmas. Japanska myndigheter delar den bedömningen och har beslutat om evakuering av byn Iitate och staden Kawamata, som båda ligger utanför 30-kilometerszonen. Att tvångsförflytta tusentals människor från sina hem är ett enormt ingrepp som i sig kommer att orsaka skador och lidande bland människorna (på samma sätt som efter Tjernobyl).

På IAEA:s egen hemsida finns en rapport från Strålskyddsinstitutets föregångare som visar att många platser i Bohuslän ger stråldoser som gott och väl överskrider 20 mSv/år, som mest med en faktor 40. Om nu radioaktiv strålning är farligare än allt annat människan känner till, varför är strålningen i Bohuslän helt okänd i den allmänna debatten? Varför utreder inte Strålskyddsinstitutet en eventuell utrymning av de värsta områdena?

Skulle det vara för att naturlig strålning är mindre farlig än kärnkraftstrålning? Om det skulle finnas en skillnad så är det i så fall tvärtom. I Bohuslän ger den uranhaltiga graniten upphov till radon och radondöttrar som tar sig in i våra lungor med sin alfastrålning. I Japan kommer strålningen främst från det fasta ämnet cesium, som kan borstas eller spolas bort. Men ingen har kunnat påvisa att cancer eller andra strålskador skulle vara vanligare i Bohuslän än på andra håll i landet. Tvärtom finns internationella studier som antyder att hög bakgrundsstrålning ger motsatt effekt. De rent teoretiska bedömningarna av antalet cancerfall från radon bygger på LNT-principen, och har stora osäkerheter. Alltså är det ett understatement om man säger att det inte finns någon anledning till panik!

I Dai-ichi-anläggningen forsätter det planmässiga arbetet steg för steg. Reaktortemperaturerna sjunker kontinuerligt, och alla instabiliteter minskar efterhand. De ordinarie kylsystemen återstår att få igång, så ett stort problem är att ta hand om stora mängder kylvatten som behöver renas. Men det är fråga om praktiska och ekonomiska bekymmer för kraftbolaget, inte mycket annat.

Kärnkraftsolyckans allvarligaste konsekvenser är påfrestningen på den tvångsförflyttade befolkningen, och den ekonomiska skada som orsakats Japan. Alla andra "katastrofala" följder är hjärnspöken.

2011-06-17 fredag
Med begreppet ”arbetslinjen” lyckades moderaterna kamouflera genomförandet av två gamla huvudpunkter i konservativ politik: skattesänkningar (på inkomster och fastigheter bl.a.) för främst de redan välmående, och på försämringar av det sociala stödet (för sjuka och arbetslösa bl.a.). Att åtgärderna skulle främja sysselsättningen har svagt teoretiskt stöd, och är i varje fall ingenting som folk i gemen har märkt något av. De enda som svalde betet obesett är väl borgerliga ledarskribenter.

Överhuvudtaget finns inga belägg för att extremliberal ekonomisk politik skulle främja ekonomisk tillväxt. I USA till exempel har perioder med högre skatt uppvisat högre tillväxt, tvärtemot den gängse föreställningen bland ideologisk skolade ekonomer. Hela den 30-åriga epoken under nyliberal flagg har inneburit en avsevärt lägre tillväxt än de föregående 30 åren, som kännetecknades av social medvetenhet under devisen ”the Great Society”.

Söker man ett riktigt talande exempel på vilken betydelse statlig inblandning tvärtom har för ekonomin är USA ett bra val. En mycket stor del av den avancerade teknologi som utgör basen för USA:s excellens har skapats med statliga pengar via statliga organ. Så var t.ex. världens kanske främsta tekniska universitet, MIT i Boston, under perioder till stor del finansierat av CIA. Där föddes mycket av det som dagens ekonomi bygger på, bl.a. väsentliga delar av IT-teknologin.

När forskningsarbetena väl hade lett fram till konkreta innovationer lämnades det hela över till privata företag som fick ta hand om vinsterna. Systemet byggde alltså på att skattebetalarna stod för kostnader och risker, och att privata intressen kom in i bilden när det var dags att realisera profiten.

Den ideologiskt välutbildade David Brooks skriver idag pessimistiskt om läget i USA, och väljer en något överraskande illustration: ”Löntagarnas andel av nationalinkomsten har minskat sedan 1983. Lönerna för män har legat stilla i ungefär 40 år. Den amerikanska arbetarklassen – som saknar högskoleutbildning decimeras ekonomiskt och socialt.” I disciplinerad anda ser han dock orsaken till problemen i en ofruktbar konflikt mellan de båda partierna, inte i den nyliberala hegemoni som båda partierna underkastat sig sedan Reagans dagar.

Nyliberalismen har varit den verkliga ekonomiska maktens manifestering inom politiken, och med sitt enda entydiga resultat visat lärans djupare syfte: att överföra mer av samhällets produktionsresultat till de allra rikaste.

2011-06-16 torsdag
Sverige kan ibland förefalla som ett ideologiskt trögrörligt land. Vi släpade efter när nyliberalismen under symbolfigurerna Reagan och Thatcher bredde ut sig över världen från slutet av 70-talet. Svensk borgerlighet hade inte själva kraft att genomföra reformer, så det kom att bli socialdemokrater (Feldt och Åsbrink bl.a.) som inför trycket från globaliseringen så småningom släppte in avregleringar steg för steg.

När de nya idéerna till slut hjälpte borgerligheten till regeringsmakten blev det i form av Carl Bildts impotenta regering som bara hann med några mindre "moderniseringar" innan den totalt föll ihop inför en ekonomisk kris. Ironiskt nog hade krisen till primär orsak att de nyligen avreglerade bankerna hade löpt amok och skyfflat ut lån på sanslösa grunder. Vi fick en lokal husbubbla med katastrofala effekter, följd av Göran Perssons "sanering av statsfinanserna", en utsvältning som sysselsättningen ännu inte efter snart 20 år har hämtat sig ifrån.

Det svenska 90-talet är en modellstudie över nyliberalismens mekanismer. Avregleringar skapar stora vinster för privata aktörer, och när allt kollapsar går skattebetalarna in och tar över skulderna. Och de som verkligen får betala är de som kastas ut från arbetsmarknaden, och alla som behöver samhällets stöd för sin rena existens.

Med Reinfeldts regering fick nyliberalismen sina rejält handfasta exekutörer även i vårt land. Dogmatiskt marknadstänkande fick motivera omvälvningar som folket i opinionsundersökningar revolterade våldsamt emot. Vi har diskuterat den dåvarande socialdemokratiska ledningens obegripliga kapitulation inför hela situationen, och föreslagit några orsaker bakom den. Också varför den ledde till ett valnederlag när allt var bäddat för en jordskredsseger.

Igår fick den analysen en tydlig illustration. Reinfeldt mötte i partiledardebatten en motståndare som inte kände något behov av att foga in sig i den politiska modetrenden. En trend som innebär att samhällets mest behövande är de som bör få minst uppmärksamhet. Håkan Juholt struntade i ytan, och talade om det politikens innehåll som svenska folket i majoritet anser är viktigt. Mona Sahlin och det anpassliga gardet av gamla ledare bör ha fått en grundläggande lektion i politikens fundamenta när de lyssnade på Juholt. Till exempel att politik inte behöver begränsas till sådant som borgerliga ledarskribenter kan finna någorlunda tidsenligt.

Leif Zern skriver i DN:s kulturdel idag en skarp betraktelse över debatten mellan de politiska motpolerna. Han ser Reinfeldts tomhet, en maktens talare som ängsligt håller sig till formerna (ramverket) och blir skakad av Juholts oförsynta koncentration på politikens innehåll och konsekvenser. "Håkan Juholt behövde bara öka tempot för att statsministern skulle se sur ut, bli röd i ansiktet och tappa stilen."

Zern sätter fingret på det som varit alltför uppenbart, men bara "omodernt", detta att rättvisa och samverkan är centrala politiska begrepp: "Vi har hört det ganska länge nu - alla som är kritiska till privatskolor, till skatterabatt på städning eller marknadens välsignelser på kulturområdet är i själva verket 'konservativa' och 'tillbakablickande'."

Han avslutar: "Min gissning är att Håkan Juholt har stora möjligheter att sticka hål på den retoriken [...] för att han har sett något som ganska många av oss har sett: de växande klyftorna, orättvisorna, något mycket gammalt och unket som nu plötsligt säljs som fräscht och modernt."

DN är en tidning man kan läsa för dessa intermittenta fyrars skull. När ljuset kommer är det ofta bländande. Däremellan är det mestadels nattsvart.

2011-06-14 tisdag
Genomläsningen av semesterveckans samlade dagstidningar ger ett och annat guldkorn. Så skrev Lena Andersson (DN 4/6) en liten lysande betraktelse med anledning av Thomas Bodströms senaste bok, som är en sorts kåseriartad självbiografi, eller "en katalog över oombedda bekännelser" som Lena A beskriver den. Med lätt hand plockar hon nyckelscener ur boken och lägger ett collage som ger hela bilden av en socialdemokrati utan styråra under kraftig högerstorm, drivande i vindens riktning. Bodström, med sin uppfattning att klassdimensionen blivit omodern, var en galjonsfigur på detta roderlösa skepp.

Jag minns den ganska allmänna förvåningen när Thomas Bodström dök upp från ingenstans och snabbt blev socialdemokrat och minister. Många kanske såg hans far som en garant för att det kunde finnas en socialdemokratisk gen hos den dittills opolitiske juristen. Men han blev snabbt en man i tiden, en yrkesminister som kunde tjänat vilket parti som helst. I den stockholmsfalang som formade en i grunden vänsterborgerlig partiledning fann han en naturlig bas för den nya tidens ytlighetspolitik. Hans skenbara popularitet i opinionsundersökningar kan mycket väl ha kommit sig av att medborgarna, i brist på uttalade politiska alternativ, bara hade att välja mellan olika slags ytlighet, och då hade han ett fräscht ansikte som ännu inte hade fått några politiska ärr.

Visst kan det vara svårt, och ibland omöjligt, att stå emot en stark politisk vind, särskilt om den dessutom tycks blåsa åt samma håll över hela världen. Under den korta 60- och 70-talsperioden drabbades de borgerliga partierna av samma fenomen. Om vi idag skulle läsa t.ex. folkpartiets partiprogram och valmanifest från den tiden skulle vi tro att de var skrivna av helt andra än folkpartister. Många på den kanten måste alltså idag förtränga, med rodnande kinder, att ursprungsidén till löntagarfonder kom från folkparitet.

Men de borgerliga partierna behövde aldrig överge eller ens kompromissa med själva grunden i sin politik. Samhällenas ekonomiska maktstrukturer rubbades inte någonstans, de fick bara lov att hålla en lite lägre profil under en tid. Så politiken fick sminka sig med lite mera av välfärd och lite mindre av resursöverföring till de rika. Men maktbasen låg trygg där den låg.

Efter den snabbt övergående perioden av Neo-Enlightenment tog nyliberalismen över, och den politiska vinden kantrade 180 grader. Vänsterengagemanget upplöstes på olika vägar. En relativt stor grupp "hanterade sin besvikelse" genom att överge den egalitära linjen och i stället kasta sig i armarna på miljöpolitiken. Andra gav upp helt, drog åt andligheten och började forma det som blev New Age. Och de etablerade vänsterpartierna började driva med i vindens riktning. I vägen för den socialdemokratiska skutan hamnade händelsevis semesterseglaren Thomas Bodström, som befanns lämplig att plocka ombord.

Lena Anderssons artikel har en grund i denna "socialdemokratins tystnad och smärtpunkt. Klassfrågans avsomnande." Men den handlar också om hur makt går i arv och hur personer som Bodström med "ett koketteri gränsande till fräckhet" vill låtsas att hela den mekanismen beror på "en slump". Hon inte bara avrättar en politisk karaktär som föddes under en högervåg, utan kritiserar defaitismen hos ett parti som säljer sin övertygelse på opinionsmarknaden.

Det finns en avgörande skillnad mellan de borgerliga partiernas situation under 68-epoken, och vänsterpartiernas under nyliberalismen. Medan de borgerliga bara tvingades till en anpassning på ytan, kom de nyliberala eftergifterna att fräta på vänsterns själva fundament. Socialdemokratins partiadel såg uppenbarligen inte den utvecklingen som ett hot, utan tänkte sig en framtid som ett vänsterbetonat borgerligt parti. En viktig grupp man glömde göra upp med var partimedlemmarna ute i landet som, med det folkliga förnuft som så ofta visar sig uggleklokt, inte kunde begripa vad vi skulle med ytterligare ett borgerligt parti till.

2011-06-11 lördag
En veckas semester i Turkiet ställde till det för bloggandet. Inte för att tillgång till Internet skulle saknats - där visar teknikens globalisering sin enorma spridning - men först och främst blev det annat att göra, och sedan försvann några dagar i en energistjälande förkylning. Att bli förkyld i 30 graders värme låter udda, och gav input till en liten diskussion i gruppen. Jag hävdade luftkonditioneringen som boven, andra menade att kyla inte orsakar förkylning. Så det var bara att googla.

Meningar av typen: "det är en seglivad myt att förkylning orsakas av kyla" hittar man hur många som helst på bloggar och forum. Däremot är det lögn i skogen att hitta själva den seglivade myten. Med ett undantag: AC-sjuka. Många som vistas mycket i AC-miljöer vittnar om många sorters förkylningssymptom. En sådan grupp är långtradarchaufförer, som i olika forum ger tips om hur man minskar problemet. En rekommendation är t.ex. att inte sätta AC:n på för låg temperatur.

Någon i gruppen menade att forskning har bekräftat att kyla inte orsakar förkylning. Jag tänkte att smittskyddsinstitutet borde vara rätt ställe att få den saken bekräftad. På hemsidan för institutets tidskrift hittade jag mycket riktigt detta citat angående "myten":

– Nej, det finns ingen sanning i detta, säger Hans Wigzell, professor emeritus i immunologi. Det har faktiskt gjorts studier av hur kyla påverkar ett förkylningsförlopp. Till exempel lät man en grupp unga militärer sitta med fötterna i iskallt vatten, samtidigt som förkylningsvirus sprejades mot deras ansikten. Kontrollgruppen, som också fick virus sprejat på sig, hade varma och torra fötter. Det fanns ingen skillnad i hur de båda grupperna insjuknade.

Man läser med någon förvåning, och känner sig säker på att den "forskningen" inte hade godkänts ens av Myth Busters, utan mera liknade en sketch som Kurt Olsson kunde totat ihop.

Mera signifikanta observationer, som att vi är mer förkylda på vintern än på sommaren, hade institutet ingen forskning som gav någon förklaring till. Där nöjde man sig med en vag förmodan:

Troligen spelar andra faktorer in som att människor är mer inomhus och måste trängas på mindre ytor.

Av en händelse hade jag för ett par veckor sedan läst om nyligen gjord forskning som klarlagt en mekanism för hur immunförsvaret påverkas av kroppens nedkylning, just på ett sätt som ökar mottagligheten för virusinfektioner av förkylningstyp. Sista ordet om den här myten är knappast sagt.

Vad som kan förundra är denna tydligen starka önskan hos många att kyla inte skall vara skadlig. Är det någon sorts försvar för klädmoden som förespråkar tunna kläder och inga mössor? Här finns det uppslag för sociologiska studier!

2011-06-04 lördag
Skolan som debattämne lider ingen brist på experter. Alla har gått i skolan och "vet hur det är". Dessutom har alla föräldrar fått nytt bränsle för sina åsikter genom barnen (båda omständigheterna gäller mig själv). I likhet med andra frågor där engagemanget är brett hamnar verklig expertkunskap ofta i bakgrunden. Typiska exempel är vissa miljöfrågor och kärnkraft, men det finns fler.

Diskussionen efter olyckan i Fukushima är belysande. De specialister som är genuint kunniga om effekter av radioaktiv strålning fick begränsad uppmärksamhet. Myndigheter som bygger sina bedömningar på den orimliga och överdrivna LNT-modellen fick företräda den officiellt godkända riskbedömningen, och journalisters groteskt överdrivna föreställning om strålningens farlighet fick posera som den allmänna expertståndpunkten. Allmänhetens vanställda uppfattning om strålning är under sådana förutsättningar inget att förundra sig över.

Inte ens en teknisk fråga som vilar helt på naturvetenskap är alltså befriad från icke-rationella förvrängningar, är den lärdom man kan dra av kärnkraftfrågan. Desto mera begripligt blir att ett mjukt ämne som pedagogik öppnar sig för allehanda värderingsmässig bias. Problemet är att det saknas egentlig expertkunskap överhuvudtaget, för den som skulle ha tid och intresse att fördjupa sig i verifierad kunskap . Även forskningen om pedagogik är så indränkt av tidens modetyckande, att det överskuggar vad som eventuellt har rationell grund och faktiskt substans. Därför är dörren vidöppen för debatter om skolan, och alla med munläder och skrivklåda kan obehindrat uttrycka sig som särskilt kunniga.

Själv hör jag givetvis till dessa amatörer. Men upplysta och naiva amatörer har en viktig roll: att vara pojken i sagan som talar om att kejsaren är naken. I fallet med skolan och pedagogiken består den osynliga dräkten av en postmodern mytologi som är värre än religion i så motto att den framställer sig som någon sorts akademisk "vetenskap".

Dessbättre är det folkliga förnuftet (som ofta) opåverkat av "intellektuellas" dogmer, och skolans arbete i verkliga livet mer "down to earth". Så är lyckligtvis förskolan och skolan i vår stad Lysekil tämligen befriad från nutida "läror", och pedagogiken buren av positiv stämning, medkänsla och vardagligt förnuft. "Livskunskap" och annat flum med rötter i vår esoteriska huvudstad har ingen jordmån här. Följaktligen rankas Lysekils stabilt kommunala grundskolor ofta bland landets främsta i olika mätningar.

2011-06-03 fredag
(Åter till skolan, efter pausen på halvannan vecka ....)

En repressiv skola, som satte barnens tuktan minst lika högt som kunskapen, och inte sällan använde kunskapsvapnet som en del i repressionen, revolutionerades på bara några år under 60-talets utvädring av en vedervärdig attityd till barn. Det revs för att få luft och ljus, och både det ena och det andra följde med. Men de värsta företeelserna försvann, för att aldrig mer återkomma. Civilisationen tog ett steg framåt.

Bilden av pendeln som svänger för långt åt andra hållet är sliten, men alltför ofta relevant. För skolans del hängde utvecklingen samman med att den friska revolutionen efter några år följdes av en antiintellektuell reaktion, där rötterna omedelbart kunde härledas till den kunskapsrelativistiska postmodernismen. Som vi fortfarande får alltför många indikationer på är vi långt ifrån att komma ur detta tankemässiga mörker.

Ett alltför påtagligt exempel är pedagogikprofessorn Moira von Wright, numera rektor för Södertörns högskola, som på allvar menar att kunskapen om fysik, som den lärs ut i skolorna, strider mot jämställdhetsmålen och därför bör förbjudas. Med sådana absurditeter föder hon givetvis ett förakt för "modern pedagogik" som ger rent reaktionära tendenser luft under vingarna.

På den luftkudden glider Jan Björklund fram i debatten. Mannen bygger sin pedagogiska föreställning på en gammal militär modell där lydiga beväringar gjorde som lärarens sade, och de dugligaste belönades. De som föll igenom förflyttades till malajkompaniet, som hade sin kasern i något bortre hörn av regementet där de inte störde den militära ordningen. Kännetecknet för den sortens sociala modell är att malajer och alla andra som inte klarar att leva upp till en miniminivå är icke-individer som inte har några rättigheter och som får vara tacksamma för den existens de kan lyckas upprätthålla.

2011-05-31 tisdag
Mona Sahlin har beviljat DN sin "första större intervju" sedan hon avgick. Där visar hon fortsatt sin manipulativa syn på politik och avvisar inte direkt antydningarna om att hon avsattes genom en kupp. I hennes värld formar den för tillfället ledande klicken i ett parti politikens innehåll, och massan av medlemmar förutsätts följa efter. Det centrala i politiken blir därför inte att försöka representera medlemmarnas åsikter, utan att manövrera så att den "rätta" klicken blir den ledande.

Mönsterexemplet är kvoteringen av föräldraförsäkringen (som hon inte tar upp i den här intervjun, skall sägas). En liten grupp feminister, inklusive Mona Sahlin, hade fått den fixa idén att en sådan kvotering skulle främja jämställdheten, utan att några empiriska eller andra belägg för den saken kunde presenteras. På denna vaga grund ville man stifta en lag som alltså i praktiken skulle bli en föreskrift för hur människor skulle ordna sina privata liv, en lagstiftning som 80-85 procent av både kvinnor och män var och är emot. (Dessbättre fanns en annan gruppering inom partiets ledning som hade en sundare syn på demokrati.)

Rättfärdigandet av detta förakt för verklig demokrati är att "politiker måste våga gå före". I en värld där demokratin hade något värde skulle det hela gå till tvärtom. Människor skulle samlas och enas om sakfrågor man ville skulle drivas i beslutande församlingar, och sedan välja de politiker som förklarade sig beredda att driva just dessa frågor.

I sitt avskedstal hade Sahlin ägnat sig en hel del åt att deklarera vad socialdemokraterna borde ändra i sin politik. I DN nämns "skatterna, a-kassan och valfriheten inom välfärden", i stort sett borgerliga frågor. I hela intervjun nämns inte en enda gång det generalattentat mot välfärdssamhället som alliansregeringen iscensatte omedelbart efter maktövertagandet. Misstanken vi ältat i den här spalten bekräftas gång på gång: stockholmsfalangen av socialdemokratin försatte den mest uppenbara politiska möjlighet som borgerligheten serverade på en silverbricka, och gjorde det därför att de inte identifierade terrorattentaten som sådana, utan snarare visade förståelse för förövarna.

En annan nyckelfråga som visar att även socialdemokraterna hemfallit åt en samtidigt manipulativ och anpasslig syn på politiken är angreppskriget mot Afghanistan. Partiets medlemmar och väljare är med säkerhet och i stor majoritet negativa till svenskt militärt deltagande i ett krig som var orättfärdigt från allra första början och hela vägen. Men vanliga människor är sedan länge inte aktörer i den politiska världen, utan bara passiva åskådare. Bara en gång vart fjärde år kan de gå och lägga en lapp i en låda, och ibland ger den proceduren en effekt på makthavarnas utseende och något lite på deras beteende. Så Sveriges 200-åriga fred, som alla skolböcker med någon stolthet hållit fram, har i all tysthet upphört. Och arbetarpartiet, detta av tradition fredsälskande parti, har underdånigt deltagit i processen som gjort Sverige till ett krigförande land.

"Väldigt många inom S blickar bakåt" är Sahlins stora bekymmer. Efter trettio år av nyliberala excesser i västvärlden är det oundvikligt att blicka bakåt mot en tid när löntagarna fick del i produktionsresultatet ungefär i proportion till produktivitetsförbättringen. Därefter har snedfördelningen av samhällets samlade produktion blivit rent grotesk och den sociala omtanken tagit jättekliv bakåt. Nyliberalismen blickar nämligen ännu längre tillbaka, till en tid när det knappast fanns ett samhälle i vår mening.

En socialdemokrat som inte vet i vilken oavvislig riktning utvecklingens pil pekar har definitivt valt fel parti.

2011-05-29 söndag
Judith Butler har varit i Stockholm och föreläst, en ikon och "en akademisk stjärna som drar fulla hus även utanför universitetsvärlden" enligt DN. Hennes banbrytande "upptäckt" att kön är en social konstruktion, och alltså inte ett fenomen som har biologisk anknytning, är den främsta grunden för hennes ikonstatus. Eftersom hon är en akademisk stjärna blir man intresserad av vilka belägg hon styrker sin banbrytande tes med. Det visar sig vara... inga!

I den postmoderna tradition Butler verkar krävs nämligen inga belägg; alla berättelser är lika sanna. Den berättelse som tillfälligt "vinner" är den som övertygar flest antal likasinnade. I bästa fall tillämpas en hermeneutisk metod som i stort sett går ut på att förklara en företeelse med så övertygande retorik att mottagaren upplever den som sann. För den mekanismen finns det fina ordet evidenskänsla.

Alla som läst grundkurser i naturvetenskaperna vet att evidenskänsla är ett högst förrädiskt begrepp när man söker förståelse om verkligheten. Matematiken och fysiken är fyllda av problem där intuitionen säger en sak och korrekta beräkningar en helt annan. I fallet med Butlers könskonstruktion är saken ännu mer anmärkningsvärd än så. Där strider hennes tes till och med mot det intuitiva förnuftet och mot den dagliga, empiriska erfarenheten. Och ännu mer naturligtvis mot vetenskapligt grundad forskning om könen.

Att ur en så defensiv positionen få genomslag för en bisarr idé att det inte finns biologiska kön är inget mindre än en bedrift. Metoden är att upprepa sitt påstående om och om igen tills själva tesen blir ett existerande faktum. Som vi har sett av andra postmoderna excesser är det uppenbarligen ingen nackdel att hela tanken är barock. Dumheterna förökas sedan exponentiellt inom en disciplin som fått namnet "genusvetenskaplig forskning", först helt enkelt genom att "forskarna" citerar Butler, med alla referenser formellt korrekta. Snart har det bildats ett helt bibliotek av närmast likalydande texter där författare citerar författare som citerat Butler, och så vidare utan gräns. I detta bibliotek lyser en sak med sin totala frånvaro: varje seriöst försök att med empirisk eller annan beprövad sociologisk metodik styrka alla utkastade och till synes absurda påståenden.

Den postmoderna utvecklingen har vi diskuterat här tidigare. I korthet såg vi en revolutionsromantisk vänster som blev till riktigt romantisk höger, och ändade i en antimodernism och ett förnuftsförakt som söker sin like i historien. Och medan genusteoretikerna svävar iväg med sina teser till ett vidskeplighetens paradis, lägger den verkliga forskningen för varje dag nya faktiska upptäckter om människans oändliga komplexitet till vår kunskapsbank. Vem vet, en vacker dag kanske vi får kunskap om vilken genkombination det är som predisponerar människor till att tro på postmoderna galenskaper,

2011-05-27 fredag
En politiker kallar en annan för "medioker deckarförfattare" och den andre kontrar med tillmälet "lokal kommunalpamp". Konfrontationen mellan Juholt och Bodström känns trots allt mer substantiell än som blott en munhuggning. Thomas Bodström var inte känd som socialdemokrat när han hastigt blev statsråd. Men han kom att passa in i den grupp av personer för vilka partiet var en sorts formell struktur som erbjöd möjlighet till positioner och karriärer. När han sedan lyckades uppnå en form av allmän popularitet, oklart på vilka grunder, kunde det tyckas som om den nya linjen visade rätt väg i politiken.

Men gruppen i fråga hade lämnat den egentliga socialdemokratin bakom sig och hade intalat sig att framgångsrik politik måste inrikta sig på att vinna medelklassväljarna. Närmare bestämt den stockholmska medelklassen, i vilken partiets ledande skikt kände sig hemmastadd. Strategin blev att försöka en smidig anpassning till den ekonomiska makt som redan hade alla avgörande beslut i sin hand, och en form av inordning under den borgerliga pressens villkor, den press som med sin totala dominans sekunderade den ekonomiska makten.

Som vi varit inne på tidigare var en kritisk faktor den stockholmska hemmablindheten, eller provinsialismen, som ledde till totalt förlorad kontakt med socialdemokratin ute i det stora landet Sverige, där 85 procent av medborgarna lever. Denna hemmablinda ledning lyckades med det otroliga att schabbla bort en folklig jäsning som med enorm övervikt riktade sig mot alliansregeringens inledande terrorangrepp på välfärdssystemet. Det är inte överord om man säger att den avskärmade ledningen sålde ut socialdemokratins själva kärna och valde en (som man antagligen trodde) opportunistisk anpasslighet.

I den motsättningen är konflikten mellan Juholt och Bodström klargörande. Alldeles oberoende av diskussionen om vänster och höger var stockholmsledningens strategi dömd att misslyckas på längre sikt. Grunden är att den hegemoni som den ekonomiska makten besitter redan nu har fyra till sex partier som är beredda att bistå med stödjande politiska beslut. Ytterligare ett sådant parti, som socialdemokraterna var på väg att bli (eller bli ännu mer), har ingen roll att fylla. Skulle det partiet stödja sig på medelklassväljare som vill göra en eftergift till sitt samvete genom att rösta på en aning solidaritet? Tanken är absurd. Den lilla gruppen väljer möjligen miljöpartiet.

Ingenting är tydligare än att dagens symbios mellan den ekonomiska och den politiska makten måste utmanas av ett alternativ. Låt vara att tvåtredjedelssamhället ger borgerlig politik ett övertag, men ett gammalt arbetarparti har ingen anledning att ge sig in och öka på den majoriteten. Vad landet behöver är ett parti för den tredjedel som inte är inne i det överflödets värme där många av oss andra befinner oss. Om det leder till att ett socialdemokratiskt parti på kort sikt stannar vid 33 procent av rösterna så är det en bisak (en borgerlig socialdemokrati skulle inte komma i närheten av den siffran). Någon måste forma en nödvändig motkraft mot den upplösning av solidaritet och välfärd som de två tredjedelarna i sin operationalisering av hjärtlös egoism strävar mot. Historien är inte heller slut. Mänskligheten har alltid gått mot ökande grad av civilisation, låt vara med många bakslag, men trenden är tydlig. Det finns alltså en framtid!

En tecken får vi redan. Från det att Mona Sahlin signalerade stockholmsgruppens kapitulation har socialdemokraterna ökat stadigt i opinionsmätningarna, och moderaterna gått tillbaka. Det kallas Juholt-effekten, men borde snarare kallas anti-stockholms-effekten. (Juholt har bara markerat själva skiftet, men har annars mest bidragit till skadeglada jubelrop i den borgerliga pressen med sina s.k. fadäser.)

2011-05-25 onsdag
Debattartikeln som inspirerade måndagens notering var skriven av en professor i Europarätt som fick svar på tal i gårdagens DN av SVT:s VD och bolagets chefsjurist. Deras argumentation verkar högst övertygande och motsäger professorns påstående att SVT inte skulle följa EU:s regler. När de dessutom konstaterar att professorn för tio år sedan menade att Systembolaget inte var förenligt med EU-rätten, så tycks det som att vi talar om en "forskare" med en högst politisk agenda.

Kärnfrågan är ändå en helt annan, och något SVT:s tjänstemän inte har befogenhet att röra vid. Den gäller vilken moralisk grundsyn, och för den delen vilka samhällsekonomiska argument, som ligger under EU:s primitiva konkurrensfilosofi. Strikt uttolkade förbjuder EU:s principer att en grupp av människor (t.ex. en medlemsnation) i fullt demokratisk ordning beslutar att gemensamt bedriva en verksamhet (t.ex. radio och teve) som betalas solidariskt och som inte drivs med vinstkrav. Rättfärdigandet av detta förbud är att enskilda individer, som vill driva liknande verksamhet, kommer att få svårare att göra vinster på majoritetens bekostnad.

Den underliggande rationalen för kapitalismens fria marknadssystem (som givetvis är långt ifrån "fritt") är att det leder till optimal resursallokering och därför till bästa möjliga ekonomiska utfall för alla, och därför i sin tur till bästa möjliga samhälle för alla. I just fallet med public service-radio och -teve i Sverige lyser det "fria" systemets katastrofala misslyckande med bländande klarhet rakt i ögonen på alla. Och ju skarpare det lyser desto hårdare kniper ideologerna ihop ögonen. Myten skall till varje pris upprätthållas.

Nästa logiska steg skulle kunna vara att attackera konsumentkooperationen. För principen är i grunden densamma: en grupp människor har i demokratisk ordning beslutat att starta en förening, ta ut en medlemsavgift och driva en affärsrörelse som inte skall generera vinst i privatekonomisk mening. Det huvudsakliga "brottet" mot principen med "den fria marknaden" är detsamma som i fallet med public service: enskilda individers möjligheter att göra privat profit på samma typ av affärsrörelse hämmas. Skillnaden, att det ena är frivilligt men inte det andra, är skenbart övertygande, men på ett problematiskt sätt.

Till att börja med skulle frivillighet i det statliga fallet inte påverka bedömningen av problemet, eftersom den avgörande frågan är att skattemedel skulle inskränka konkurrensfriheten. Så är i fallet med Systembolaget problemet inte att staten ger en grupp som frivilligt dricker alkohol en förmån (eller motsatsen), utan den statliga garantin, som i det här fallet helt förhindrar andra aktörer på marknaden.

I andra ändan av spektrumet kan man tänka sig en kooperation som har alla medborgare som medlemmar. Effekterna på privata intressens profiter skulle bli exakt desamma som på public service-området, och borde uppamma EU till förbudsregler (eftersom frivilligheten alltså inte var en avgörande faktor). Skillnaden mellan en mycket stor kooperation och en mindre kan inte vara principiell, och då borde all samverkan för att försvåra privat verksamhet behandlas lika misstänksamt av EU.

Självklart är paradoxen tillspetsad, men påvisar ändå ett principiellt problem för den som tror sig främja konkurrens genom att reglera offentliga sektorers aktiviteter, dvs. sådana verksamheter som människor i demokratisk ordning har beslutat om. "Konkurrens" i den verkliga världen är sannerligen ingen garanti, eller ens förutsättning, för en välfungerande ekonomi. Antagligen har offentliga verksamheter av typen public service-media i många fall en balanserande och välgörande effekt på en privat marknad som annars i sin ohämmade frihet kunde bli ett hot mot sig själv.

2011-05-23 måndag
(Ett litet mellanstick i skolhistorien, med anledning av en debattartikel i DN 21/5, där det hävdas att SVT inte uppfyller EU:s regler för public service-företag.)

Som vi kommenterat tidigare visar fundamental statistik att svenska tevetittare med överväldigande majoritet rankar program från SVT högst. Den enda kanal som alls syns i statistiken är TV4, resten av de oräkneliga kanalernas gränslösa skräp kommer inte i närheten av någon topplista. Alltså har konsumenterna gjort sitt fullkomligt fria val, och det är tämligen entydigt. Liknande ser situationen ut i andra länder. Vad händer då?

Jo, EU tar strid mot kvalitetsteven med "den fria konkurrensen" som förevändning. Av folken gemensamt ägda bolag får inte göra bra teveprogram som många uppskattar högt, för det anses hämma "mediemarknaden" i deras försök att prångla ut smörja och tjäna pengar på reklam. Alltså skall public service kringskäras med allehanda regler och förbud.

Andelen tittare som väljer SVT framför andra kanaler är inte alls lika dominerande som bedömningen av programkvaliteten skulle antyda. TV4 ligger inte långt efter i tittarandel, men de enskilda programmen kan tydligen inte konkurrera lika bra. En gissning skulle kunna vara att den reklamstyrda skräpteven är det som visas på skärmen när en teve står och går i ett hörn.

Tittarna betalar något mer för reklamteven än de gör för SVT. Det är inget som talas högt om, men det är ju ett simpelt faktum att vi konsumenter i sista hand betalar hela tevereklamen. Vi betalar för att få program som vi inte rankar särskilt högt, och för att dessutom få dessa dåliga program söderhackade av hjärndödande reklam.

Man kunde tycka att den tydliga illustration som teve levererar borde övertyga alla, även EU, om att den s.k. fria konkurrensen dels inte är särskilt fri, och dels inte leder till den bästa av världar för konsumenterna. I stället har vi fått en kapplöpning mot botten där billigaste tänkbara skräpprogram har visat sig vara enklaste vägen mot vinster för mediebolagen. (TV4 redovisade senast en årsvinst på 800 miljoner kr, motsvarande någon sjättedel eller så av kostnaderna för all tevereklam i Sverige.)

Vad EU:s byråkrater skulle behöva fundera över är varför skolboksekonomin inte fungerar i den verkliga världen, i stället för att med blind monomani genomdriva regler som, om de genomfördes, skulle gå emot en massiv majoritets vilja. Ett förslag till ämne för byråkraterna att fördjupa sig i är hur den ekonomiska makten förvrider konkurrensen långt mer än allmänt ägda programbolag kan göra. Ta fram läroboken i nationalekonomi och svara på frågan: skulle det i ett samhälle med fullkomlig konkurrens kunna skapas överskott som företag kan använda för att köpa idiotisk tevereklam, som tittarna avskyr, för att finansiera teveprogram som värderas lägra än andra? Ledtråd: analysera begreppet fullkomlig konkurrens, och konstatera att något sådant aldrig har existerat under kapitalismens hela livstid.

2011-05-22 söndag
Med 60-talets revolter vändes allt upp och ner. Vietnamkriget var den stora dynamon som mobiliserade studenter och arbetare i hela västvärlden. Runt om i världen vaknade befrielserörelser i Europas gamla kolonier och skapade en räcka nya, självständiga nationer. Imperierna fick retirera, liksom kapitalet. I väst stärktes fackföreningarna och den redan existerande solidariteten, samtidigt som mängder av nya grupper växte upp. Fred, människorätt, kvinnor, miljö, etnicitet - allt fick uppslutning av unga människor i mängder och begreppet NGO blev en maktfaktor. Världen tycktes balansera på randen till en verklig, global revolution.

I Sverige brändes studentmössor, behåar och andra symboler för ett bigott överhetssamhälle. Till och med folkpartiet insåg att bristen på ekonomisk demokrati var ett allvarligt problem, och lade fram ett förslag till löntagarfonder. Läroverken som tukthus eliminerades med ett pennstreck. En lika omvälvande period var det mycket länge sedan landet upplevt. Inte mycket lämnades orört.

Ett och annat slog över lite långt, men i mitten av 70-talet kunde vi som upplevt befrielsen inte föreställa oss att en återgång till det gamla, obsoleta samhället skulle vara möjlig. I fråga om symbolerna skulle vi få mer än fel. Det blev inte bara studentmössor igen, utan smoking och frack därtill. Och politiskt blev det ännu värre, med en återgång till Manchesterliberalism, egoism och förakt för svaga.

Att något var på gång fick jag en första varning om i slutet av 70-talet, vid ett bord i riksdagsrestaurangen. Ett halvdussin någorlunda bemärkta intellektuella hade avslutet ett möte i huset, och jag råkade sitta med som menig sekreterare. Samtalet vid bordet kom från första stund att handla om ockulta ting. Det visade sig att halva gruppen hade varit på internat i Skottland och sysslat med pendling, kristallhealing och andra "djupa" ting. Jag hade aldrig hört något så korkat av bildade människor, men detta var avantgardet som gick i spetsen för det som senare skulle bli New Age.

En av de ockulta hade profilerat sig som vänsterintellektuell i 60-talets Lund och hade där förvärvat ett visst anseende. Vid tiden för riksdagsmåltiden övergick det mitt förstånd hur en uppenbarligen intelligent och kultiverad person kunde falla i beundran för ren vidskeplighet. Men det skulle bli snart bli vardagsmat. Många 60-talsradikaler som antagligen aldrig hade förstått Marx och socialismen, men fångats av de revolutionsromantiska stämningarna, drev i stora skaror iväg till allehanda esoteriska läror, indisk visdom och annan ockultism.

Vi fick så småningom inte bara New Age utan hela det postmoderna angreppet på modernitet, rationalitet och kunskap. I den intellektuella sörjan föddes flumskolan och andra ytterligheter av kunskapsföraktet...

2011-05-21 lördag
Känslolösheten mot barn (på 50-talet) präglade inte bara skolan utan hela samhället, t.ex. också sjukvården. Även vuxna utsattes för den militaristiska anda som rådde där, men för många barn inpräntades en skräck som satt i under hela livet. Av barnsjukdomarna var scharlakansfeber värst, för den betydde internering en vecka på sjukhus utan kontakt med yttervärlden. Tjugo små pojkar i en stor sal, där den fruktade vagnen rullades in tre gånger om dagen av sköterskor med ett sadistiskt leende på läpparna.

Det var sprutan i ändan, någon sorts föregångare till antibiotika antagligen, som efter tjugoen smärtsamma stick gjorde det svårt att sitta flera dagar efteråt. Blanka ögon följde vagnen där den gick från ena sängen till nästa, och uppgivet räknade den stressade hjärnan hur många det var kvar till ens egen tur.

Men den lille pojken fick en present från mammans arbetskamrat, ett litet ritblock med färgade papper, det finaste han någonsin sett. Det skulle han spara och bara rita riktigt viktiga saker på. När veckan var slut förklarade en sköterska rått att ingenting fick tas med hem. Kläder och annat som skulle lämna sjukhuset måste nämligen "rökas", vad det nu innebar, och man kunde absolut inte röka "onödiga" saker.

Alla i min ålder har säkert minnen av den tidens sjukvård. Hela systemet tycktes fyllt av endera rena sadister eller bara allmänt härsklystna. Läkare var någon sorts överstepräster som tog fullkomlig vördnad som en självklarhet. Och sjuksköterskor fyllde sin roll som stränga väktare av systemet med till synes lustfylld råhet.

Besöken hos tandläkaren följde samma mönster, och stegen dit kändes som vägen till graven. De gamla långsamma, remdrivna borrarna orsakade en intensiv smärta och tog en evighet av tid för varje litet hål som skulle lagas. Bedövningsmedel var ingenting man offrade tid eller pengar på när det gällde barn. Så det var bara att sitta i den kraftiga, kvinnliga tandläkarens järngrepp och lyssna på hennes oavbrutna pladder med sköterskan medan smärtan skar som knivar i hjärnan.

Intressant är att just 1950-talet verkar vara ett riktigt jubeldecennium för den svarta pedagogiken och den allmänna misantropin. Från litterära skildringar och filmer ser man beskrivningar av tidigare epoker som hade åtminstone några inslag av medmänsklighet och hjärtlighet. Men mycket lite av sådant under 50-talet, det decennium som kalibrerade Ingemar Bergmans svartsyn.

Kontrasten mot dagens sjukvård är total. Nu står omtanken om patienten i centrum, och personalens bemötande är en dröm av vänlighet. Nu går den luttrades egna barn till läkaren och tandläkaren i total sorglöshet, och tar sprutor och drar ut tänder utan minsta bekymmer. När man tänker på saken så har denna fullkomliga omvandling bara krävt ett minimum av insatser, nämligen att sjukvården har börjat se på patienterna som medmänniskor (en hel del teknikutveckling har givetvis också bidragit starkt). Då blir omtanken ju en självklarhet, och jobbet för personalen rimligen också mycket trivsammare.

Vem i hela friden bär ansvaret för detta avskyvärda 1950-tal?

2011-05-20 fredag
Pedagogiken i Vasa HAL på 50-talet var lika hjärndöd som den psykologiska "insikten". Alla lektioner hade samma upplägg. Första halvan eller mer ägnades åt att förhöra läxan till den dagen, resten åt att gå igenom nästa läxa. Huvudsyftet med förhöret tycktes vara att hitta syndarna som "inte hade gjort läxan" och som med utskällning skulle hängas ut, androm till varnagel. Hela "pedagogiken" tycktes bygga på att barn skulle lära sig genom hot om bestraffning. Att alltså frivilligt vald lättja var enda orsaken till okunnighet.

Givetvis verkar det osannolikt att ingen enda människa i skolvärlden skulle insett att positiv motivation ger bättre inlärning än straff. Men sådana eventuella "avvikelser" hade i så fall säkert motats genom hänvisning till skolans huvuduppgift, som klart och tydligt var att tukta den unga generationen (och därmed socialisera den in i ett hierarkiskt samhälle). Skolan hade i den delen många likheter med värnplikten.

Tuktandet satte sin prägel på "utbildningen" i alla dess detaljer. Så var undervisningen i tyska (naturligtvis) ett lysande exempel på disciplinering. Det allvarligaste fel eleven kunde göra var att säga eller skriva "den" när det skulle vara "dem". På skrivningarna gav sådant maximala fem minuspoäng, eftersom det var ett grammatikaliskt fel, det närmaste en dödsynd man kunde komma. Grammatiken var exercishandboken och likheterna med lumpen slående. Alla detaljer skulle vara perfekta, men vad det hela hade för syfte utöver perfektionen hölls fördolt för eleverna.

Vad syftet inte var stod helt klart, nämligen att göra eleverna förtrogna med tyska språket, och lära dem använde det. Skrev man fel glosa på ett prov så gick det att komma undan med ett enda minuspoäng. Det var alltså inte så viktigt att kunna någon verklig tyska. Däremot hade alla höga minuspoäng för ett "n" när det skulle vara "m" inpräntat att tyska var ett språk man skulle akta sig för att använda. Och på den vägen blev det.

På Stayfriends beskrivs en lärare i Vasa på flera ställen som nazist. Han var säkert inte den enda, men de socialt receptiva hade sedan nästan ett sekel då lärt sig att vända på kappan. Man skall komma ihåg att Göteborg var ett nazistiskt fäste under de år det begav sig. Den småborgerligt präglade göteborgska medelklassen utgjorde ett fruktbart substrat för sådana virus. I grupperingar av "anständiga" borgare har man efter kriget hittat dödslistor färdiga att ta fram vid ett machtübernahme (=tyska som inte är inlärd i skolan!).

Alldeles oavsett den specifika tyska varianten av repressivt tänkande, som var extrem bortom alla gränser, så hade den grundidé som gällde "ungdomens fostran" härskat under lång tid. Att barns och ungas vilja till varje pris skulle stäckas sågs som fundamentet i varje moment av denna fostran. Därigenom kunde en läroverkselev känna igen sig fullständigt i Strindbergs beskrivning av sin skola hundra år tidigare. Inget avgörande hade hänt under den långa tiden.

Då kom 60-talet med sina revolutioner inom alla områden, och något som liknar civilisering kunde börja...

2011-05-18 onsdag
I ett något ogarderat ögonblick för ett bra tag sedan postade jag min profil på Stayfriends, en hemsida för skolkontakter. På senare tid har skolkamrater börjat lägga ut berättelser från den gamla bedrövliga tiden, en guldgruva för den som har dåligt personminne. Det vill säga: minnet av en beklämmande och skrämmande tid på Vasa Högre Allmänna Läroverk i Göteborg på 1950-talet är i högsta grad levande. Också utseendet på plågoandarna i lärarkollegiet har jag bitvis minnesbilder kvar av. Men nu får jag också namnen på sadisterna, och de livfulla skildringarna som återkallar en tid som gärna hade fått vara olevd.

Men mycket ligger lätt tillgängligt som ett nästan fysiskt minne. För varje steg från spårvagnshållplatsen uppför Vasagatan och in på skolgården sjönk livsviljan och stegrades oron. Helst av allt hade man velat vända, men det gick inte för det fanns ingen att gå till. Skulle man ha tur att slippa bli förhörd på läxan idag? Skulle man undgå utskällningen och förnedringen som följde på minsta stakning? Jag kan återkalla känslan i den dimmiga göteborgska höstkylan som om det var igår. På den tiden eldades i panncentraler lite här och var, också sopor, och den dåliga förbränningen lade en vidrig lukt av sur rök över stan under hela vinterhalvåret. Den blandades med dimman och den depressiva stämningen under stegen fram till skolporten.

Kom man en minut för sent till den obligatoriska morgonbönen var porten låst och vaktmästarens stod utanför och skrev upp namnen på alla olyckliga, som visste vad som väntade. Vid upprepning eller andra förseelser följde hemanmärkning som skulle visas upp för föräldrarna, på den tiden bara en annan del av den auktoritära och repressiva överheten, inte en instans som en skolpojke kunde vänta stöd ifrån. Förtrycket kom från alla håll.

Vår klassföreståndare lärde vi oss snart läsa. När han grälat med frun, eller vad det nu kunde ha varit, visste vi vad som väntade. Efter halva lektionen tog han tag i första bästa förevändning, ett kastat radergummi eller vad som helst. Han släppte demonstrativt kritan i den smala hyllan under tavlan och skakade kritdammet av händerna med några kraftfulla handklappningar. Först skulle den skyldige beordras fram, och sedan följde en halv lektions oavbruten utskällning som snart omfattade hela klassens tillkortakommanden.

När jag många år senare läste Strindbergs skolskildringar i Tjänstekvinnans son var det med ett intensivt igenkännande. Den psykiska misshandeln verkade fullkomligt oförändrad under de nästan hundra år som gått. Det var bara den fysiska bestraffningen som hade tonats ner. Vi kunde vänta enstaka slag på händerna med linjal, eller (av "Nypas") lyft i håret vid öronen, men inte så mycket mer. Men den känslokalla inställningen att barn till varje pris skulle tuktas föreföll vara helt densamma.

För ett dittills tämligen oförstört barn tycktes hela mänskligheten bestå av förfärliga misantroper. Vuxenvärlden utgjordes av en enda stor hop förtryckare. Aldrig minns jag ett ord av äkta beröm eller uppskattning, och minst av allt kärlek. Sådant ansågs farligt, för barn skulle framför allt annat fostras! Och allt som ett barn önskade sig skulle det förnekas, ty annars skulle barnet bli bortskämt, vilket var den värsta synden av alla. Den tidens barnläkare lärde ut att spädbarn som skrek inte skulle tas upp ur sängen, eftersom de då bara lärde sig att skrik kunde löna sig. Behaviorismens sjuka lära hade grepp om alla, betecknande nog, i en tid av värsta reaktion på alla områden.

Major Björklund är för ung för att ha upplevt den skolan. När 60-talet bröt in med en upplyst revolution så sveptes hela det tukthussystem som läroverken hade utgjort bort som av en Herkuleshand. Det är en av många bestående, progressiva omvälvningar under det gyllene årtiondet, som i så många avseende gjorde Sverige till ett mer civiliserat samhälle.

Utan den bakgrunden blir dagens skoldebatt historielös. Men samtidigt innebär det inte att alla alternativ till förtryckarskolan skulle vara ideala. Tvärtom gäller det att ständigt arbeta för de mest upplysta, kunniga och genomtänkta förbättringarna. Inte att kasta sig i armarna på vilka flummiga läror