Sysselsättningen och den privata sektorn
En bild
säger ibland mer än tusen politiska tal och ledarartiklar. Den här bilden
säger att privat företagsamhet har spelat ut sin roll när det gäller att öka
sysselsättningen i Sverige. Och att den fasen inleddes redan för 70 år
sedan. I privata företag arbetade 1940 ungefär lika många människor som
idag, vilket med en befolkningsökning på närmare 50 procent sedan dess
innebär en kraftigt minskad betydelse relativt sett för privata företag som
arbetsgivare.
Förklaringen till den här utvecklingen är lika näraliggande som den är
frånvarande i debatten. Under de 70 åren från 1940 har Sveriges BNP ökat med
400 procent. Färre anställda producerar avsevärt mycket mer, produktiviteten
har alltså ökat. Grunden för den utvecklingen är givetvis teknikens hisnande
framsteg. Ett exempel kan räcka för att belysa produktivitetens betydelse:
1940 sysselsattes var tredje arbetande inom jordbruket, idag är det var
trettionde. Denna lilla andel producerar mer livsmedel än jordbruket gjorde
1940 (så mycket att överproduktion nu har blivit det stora problemet).
Vändningen inträffar efter rekordårens slut
och blir
åskådlig om man ser på utvecklingen under en längre period:
Fram till andra världskriget svarar privata företag för så gott som all
sysselsättning. Beredskapsekonomin innebar i sig en viss socialisering av
olika funktioner. Men med 1965 som brytpunkt inträffar den radikala
förändringen. Privat sysselsättning börjar minska i absoluta tal, och den
offentliga tillväxer kraftigt. Den period som följer går i Europa under
beteckningen "det svenska undret" (men som det självfallet skall visa sig
finns inga underverk).
Under 70-talet härjade en internationell lågkonjunktur, som i de flesta
länder orsakade stor arbetslöshet, utan att inflationen för den skull gick
ner; begreppet "stagflation" föddes. Sverige lyckades komma undan med hyfsad
sysselsättning och till synes ordnad ekonomi - därav "undret". En av
nycklarna till det hela var att den offentliga sektorn tilläts växa, en
annan att kronan ständigt devalverades. Men i en kapitalistisk värld finns
inga gratisluncher, Sverige hade tagit ut växlar på framtiden. Som framgår
av diagrammet förföll skulden till betalning i början av 90-talet, och
priset blev högt. Det vill säga, priset blev högt för dem som fick betala,
och det var den mer än en halv miljon svenskar som kastades ut från
arbetsmarknaden. För oss övriga fortsatte livet i stort sett som
vanligt, och för kapitalägare gällde oförändrat den överdådiga tillvaro
som inletts drygt tio år tidigare med den nyliberala revolutionen.
Sysselsättningen har fram till nu återhämtat sig med en halv miljon, men
eftersom befolkningen ökat med lika mycket är utanförskapet oförändrat.
Onekligen har även den privata sysselsättningen ökat under den nuvarande
regeringens mandatperiod. Grundorsaken är en stark konjunktur, men på
marginalen är det inte uteslutet att regeringens bitvis brutala ingrepp i
bl.a. sjukersättningar och a-kassa har spelat någon roll. Som vanligt har de
mest utsatta fått betala, i det här fallet för en symbolisk förbättring av
sysselsättningsstatistiken. Vi vet också att kurvan för privat
sysselsättning, som pekar uppåt vid diagrammet slut, har vänt ner igen under
2010.
Om tekniken alltså har skapat möjligheterna, så har företagens vinstkrav
drivit fram genomförandet av de allt mer slimmade produktionsapparaterna.
Båda krafterna är fundamentala, starka och opåverkbara inom systemet. Den
trösterika tanken har varit att marknadsekonomins ideala jämviktsmekanismer
automatiskt skulle skapa nya lönsamma verksamheter för den frigjorda
arbetskraften att assimileras i. Men den mera skoningslösa verklighet vi ser
i diagrammet visar att det inte fungerar så. Inte under hela den moderna
fasen av industrisamhället har arbetsmarknaden följt nationalekonomins naiva ”lagar” i det här avseendet. Bara den offentliga sektorns expansion
har förhindrat en total kollaps på arbetsmarknaden.
Sedan 1965 har alltså antalet anställda i de privata företagen trendmässigt
minskat. Samtidigt har den offentliga sektorn tagit över som efterfrågare av
arbetskraft. Stat, kommun och landsting har helt enkelt använt skattepengar
för att anställa folk. Något annat sätt för en regering att ”skapa” nya jobb
på ser inte ut att finnas. Ändå är det om dessa andra, obefintliga metoder
som hela debatten handlar. Arbetsgivarna vill ha ”bättre företagsklimat”,
alliansregeringen har sin ”jobblinje” som skall pressa ut ännu fler till en
krympande arbetsmarknad. Att bara öppna ögonen och konstatera att kejsaren
är naken har visat sig mycket svårare.
Teknikens och produktivitetens utveckling har varit exponentiell, och de
försök som gjort att lappa och laga har inte haft någon möjlighet att hänga
med i samma tempo. Det troligaste scenariot är att teknikutvecklingen
fortsätter i accelererande tempo, som hittills, och att därför problemen att
hitta jobb till alla inte lär minska. Förr eller senare måste
skendiskussionerna överges och de verkliga problemen läggas på bordet.
Lösningarna ser dock inte ut att vara så enkla.
Ytterligare en tanke som frekvent och tämligen enstämmigt framförs i
offentligheten är att färre kommer att behöva försörja allt fler, och att vi
därför måste arbeta mer och höja pensionsåldern för att klara ekonomin.
Också den föreställningen tar otillräcklig hänsyn till produktivitetens
betydelse. Det tog 70 år från 1940 för landet att bli fem gånger rikare, en
prestation som nästa gång kanske tar 35 år.
Följaktligen kommer det inte att saknas resurser, utan problemet ”begränsar”
sig till att hitta en mekanism för att fördela överflödet. Ironin med
citationstecknen beror naturligtvis på att just det problemet är
marknadsekonomins akilleshäl. Idag skattas produktionen på de medel som
krävs för omfördelning och gemensamma samhällsfunktioner, en metod som
antagligen inte är tillräcklig för att lösa framtidens fördelningsproblem.
Något helt annorlunda kommer sannolikt att krävas.
Något som är särskilt förvånande är den underliga tystnad som
omger det
privata näringslivets dubbla prestation med å ena sidan en enorm
produktionsökning, och å andra sidan misslyckandet på arbetsmarknaden. Speciellt
om den tystnaden kontrasteras mot den outsinliga floden av förslag till
hur regeringen kan "skapa" jobb genom lättnader för privata företag,
och andra åtgärder utifrån. Hur
många ledare har inte skrivits om dessa på förhand hopplösa idéer som med
insikter om den 70-åriga trenden borde uppenbarats som dödfödda? Redan
Torbjörn Fälldin skulle "skapa 400 000 nya jobb" i ett lättsinnigt
vallöfte. Hans regeringsperiod befäste istället den stadiga nedgången i
den privata sektorn, men fortsatte den kraftiga ökning av offentliga jobb.
Han har sin efterföljare i Maud Olofsson som brinner för att underlätta
nyföretagande. Och så går det på hos den ene efter den andre.
Avskalningen av arbetskraft är en självklar följd av den ökade
produktiviteten och är därmed den moderna företagsamhetens andra natur. Om
något händer efter allmänna lättnader och bidrag till företagen är det nog
bara att den processen förstärks.
--.--
Jag ramlade för ett halvår sedan av en händelse över ekonomifaktas hemsida och kunde där lätt
sätta samman ett diagram över utvecklingen av sysselsättningen, som jag
skickade med i en kommentar till DN:s ledarsida
2009-11-16. Den
stadiga minskningen av privat sysselsättning i absoluta tal var överraskande också för
mig med tanke på att siffrorna är så lätt tillgängliga. Trots ett stort
intresse för frågorna och, bland övrig informationsinhämtning, daglig läsning av DN sedan 40 år
tillbaka, är jag ganska säker på att inte ha läst eller hört specifikt om
detta anmärkningsvärda förhållande.
Några dagar efter min kommentar till DN nämnde en ledarskribent som
hastigast saken i en mening, och senare tog alltså Urban Bäckström upp
frågan, också närmast i förbigående. Frågan tycks i varje fall ligga i
luften. Det är hög tid att lyfta den högre och dra förnuftiga slutsatser
som kan leda fram till åtgärder med sikte på verkliga lösningar.
2010-05-17, senast uppdaterad 2010-05-20
Ge synpunkter