Lars Schaff - texter

Folke Leander – Romantik och moral

Till menyn

För några år sedan råkade jag på en oansenlig skrift med titeln Romantik och moral på ett antikvariat. Det visade sig vara en stillsam men klarsynt kritik av romantiken av ett slag som inte är alltför vanlig inom humaniora. I dagens postmoderna tankeklimat känns den högst aktuell.

Författaren till Romantik och moral var en i Sverige relativt obemärkt filosofidocent och gymnasielektor, Folke Leander. Boken gavs ut första gången 1944 och trycktes om 1980, som minnesskrift till författarens 70-årsdag. Förordet i 1980 års upplaga skrevs av professor Claes G. Ryn, en tidigare elev till Leander, och ger en intressant beskrivning av en begåvnings levnadsöde.

Leanders doktorsavhandling 1937 var på vippen att bli underkänd, men räddades genom inflytande av Ernst Cassirer, som under sex år verkade i Göteborg på flykt undan nazityskland. Avhandlingen var en studie av företrädare för den s.k. nya humanismen, främst amerikanarna Irving Babitt och Paul Elmer More, som båda var litteraturvetare snarare än fackfilosofer. Den nya humanismen var starkt kritisk till både romantiken och naturalismen, ett tema som är huvudlinjen i Romantik och moral

Folke Leander fortsatte sina filosofiska studier, bl.a. som stipendiat i USA, och publicerade en rad verk inom det område han specialiserat sig på. Gemensamt för dessa var enligt Ryn att mottagandet bland svenska filosofer var svalt, när det inte blev avvisande, men att påfallande många positiva reaktioner kom från framstående ämnesföreträdare i andra länder.

Uppenbart var att Leanders akademiska karriärväg i Sverige var stängd. Efter några docentår med fortsatt skrivande siktade han i stället på ett gymnasielektorat, en position som på den tiden var väl så svårfångad. Med avsikt att meritera sig för en sådan tjänst sökte han en filosofiprofessur, enbart med förhoppningen att bli kompetensförklarad. Det lyckades och han fick så småningom ett lektorat i Norrköping där han arbetade i många år som uppskattad lärare.

Av Romantik och moral förstår man den motvilja Leanders tankar kan ha väckt. Boken är en rak och tydlig kritik mot romantikens kärna och mot tankebristerna hos romantikerna. Leander gör åtskillnad mellan vad han kallar den lägre och den högre romantiken, och hans kritik riktar sig mot den lägre formen.

Romantikern är besviken på den lycka han/hon anser sig ha rätt att kräva av livet och längtar därför bort till något annat – i rummet eller i tiden. Det genomgående och konstanta är missnöjet och längtan.

Eftersom tillvaron är eländig drömmer romantikern om ett svunnet Arkadien där de oförstörda människorna hade kvar den livslycka vi genom civilisationen har gått miste om. Saligheten kan givetvis vinnas tillbaka genom en återgång till detta ursprungliga tillstånd, och därmed en befrielse från intellektet. En sådan process kan kräva en frälsare eller befriare och därför ligger övermänniskotanken väl till för romantikern.

Tänkandets problem är att det skapar medvetenhet om alltings meningslöshet, och därför spär på den redan omåttliga förtvivlan romantikern känner. Därför vill han inte tänka, bara känna, och gärna i fantasin sjunka ner i der förgångna och bli barn på nytt. Ibland, som hos Schopenhauer, går det åt andra hållet och blir till romantisk dödslängtan. Livslycka är sålunda något människan uppnår genom att sträva efter illusioner, men den som tänker genomskådar illusionernas intighet och mister sin livsglädje. Romantikens anti-intellektualism är med andra ord högst genomtänkt!

Romantikens gud är Naturen, och det högsta tillståndet en extatisk förening med denna gud. Förstånd, verklighetssinne och civilisation hindrar oss från det. (Länkarna mellan dagens miljörörelser och den lägre romantiken är uppenbara.) Annat som följer av romantiken är föreställningen om instinktens ofelbara säkerhet.

Leander ger i boken en lång rad belysande exempel ur främst den svenska romantiska litteraturen. En sammanfattning av de romantiska romanhjältarnas psykologi måste citeras i sin helhet:

”Det rör sig i grund och botten om missnöjda människor, vilka längta efter ett tillstånd av lycksalighet, som det verkliga livet ännu icke förmått giva dem. Med den vanliga romantiska logiken sluta de, att eftersom felet icke kan ligga hos dem själva, i deras egna orimliga lyckoanspråk och förväntningar, så måste det vara miljöns, samhällets. Nu skall det naturligtvis ej förnekas, att det mänskliga samhället har behov av reformer. Missnöje med det bestående är i och för sig inte oberättigat. Med det är något chichimäriskt och utopiskt över romantikerns missnöje, därför att det grundar sig i orimliga krav på ständig extatisk livsfullhet. En sådan människa skulle vara illa till freds, hur idealiska de yttre förhållandena än vore, och känna sig oförstådd, hur välsinnade och sympatiska de omgivande människorna än kunde tänkas vara.”

Leander följer sin analys fram till det världskrig som världen befinner sig mitt i när boken skrivs. Osökt finner han tråden till nazismen, och citerar Rauschnings porträtt av en gauleiter Forster i Danzig, ”den hundraprocentige nazisten”:

”Var avsiktligt primitiv, avsiktligt orättvis, avsiktligt impulsiv. Låt er inte störas av förnuftsskäl. Det resonliga är alltid livets fiende. Tänk inte längre, handla blott. Bekämpa intellektet och i all synnerhet de intellektuella. Vi skola inte längre veta, vi skola tro. Detta var huvudsumman av Forsters och hans gelikars läror.”

Varifrån kom nazismens oerhörda makt över förvildade grupper ur den lägre medelklassen frågar sig Rauschning:

”Det var befrielsens lockelse. Unga och gamla, män och kvinnor lyftes plötsligt upp ur sin trånga värld, ut ur småskurenheten och begränsningen i sitt vardagsliv. Denna nazism berusade dem med oanade möjligheter. Utsikter öppnade sig för dem likt magiska blomster på förtrollade ängar. Romantikens blåa blomma, som tillfredsställt äldre generationers önskedrömmar i fantasien, hade förvandlats till en frukt från paradiset – en ställning, ett arbete som gav utkomst, oanade inkomster, maktställning.”

Frihetsdrömmen omsatt i verkligheten blev till något som romantikern borde uppfatta som något rakt motsatt: despotisk diktatur, naturens mekanisering, krigsmaskineriets rationalism.

Boken avslutas med några sidor om den högre romantiken, som hos Leander skall ses som den klassiska romantiken, rensad från den lägres intellektuella och moraliska brister.

Det är inte svårt att inse varför mottagandet blev reserverat inför de entydiga utsagor författaren tillåter sig. Dels, och framför allt, visar Leanders öde vilket starkt grepp romantiken alltid haft om humaniora i Sverige. Och dels är det ju så att den som påstår något, utan att omge påståendena med åtskilliga reservationer, blottar sig för motkritik. Till varje påstående inom humaniora finns alltid möjligheter till invändningar i detaljer, exempelsamlingar på fall där påståendet inte stämmer och där man kan anlägga en helt annan synvinkel och påstå något helt annat. Därför är det inte förvånande att utvecklingen av humaniora inte har någon riktning utan går i cirklar.

En av dessa cirkelrörelser har lett oss tillbaka i utvecklingen till den lägre form av romantik som idag går under den sammanfattande beteckningen postmodernism.

2006-03-29

Ge synpunkter