|
Lars Schaff - texter |
||
|
Nina Björk - Under det rosa täcket |
||
|
Postskriptum 2008-04-09: I en mailkorrespondens med Hanne Kjöller (på DN) för två år sedan rekommenderade hon Nina Björks Under det rosa täcket som en bra sammanfattning av feministiska ståndpunkter. Nedanstående är saxat ur min ”recension” efter läsning av Nina Björks bok. Björks huvudtes, som hon driver genom hela boken, är ju att kön är en social konstruktion, eller med Simone de Beauvoirs ord "man föds inte till kvinna, man blir det". Och hennes metod att belägga tesen är den litterära. En god formulering, gärna av ett känt namn, skall skapa den evidenskänsla som uppenbarar sanningen. Simone-citatet upprepar hon följaktligen flera gånger. Andra auktoriteter hon lutar sig mot är postmodernister som Foucault, Kristeva och Judith Butler. Frågan om hon menar att kön bestäms till någon liten del av biologin men till övervägande delen av kulturen, eller om hon verkligen är lika kategorisk som Butler, får inget klart svar. Hon citerar frikostigt, och som det verkar rättvisande, vad hon kallar livmoderfeministerna. Det som skrämmer henne i deras uppfattningar är att om kön är biologi och alltså natur, så skulle könsrollerna vara naturliga och därmed riktiga och rätta. Men på ett annat ställe inser hon å andra sidan att naturen inte kan vara en norm för kulturen. På ytterligare ett ställe citerar hon med instämmande Butler, som menar att det tvärtom är kulturen som konstruerar naturen. Den här otydligheten är lite typisk för boken, men sammantaget tycks Björk luta mest åt Butlers håll. Som ett led i den litterära bevisföringen ägnar hon sjutton sidor åt Virginia Wolfs roman Orlando, om en man som förvandlas till kvinna. Av Wolfs fiktion utvinner Björk i stort sett att könet inte bara är en social konstruktion, utan så tillfälligt att det sitter i själva kläderna. En verklighetens Orlando hette Bruce (Brenda), som efter en misslyckad omskärelse vid åtta månaders ålder förlorade sitt könsorgan. En läkare som var en känd social konstruktivist i tiden (70-talet) fick tillåtelse att operera om pojken till flicka. Brenda kläddes och uppfostrades fullt ut som flicka, men betedde sig som en pojke. Han slet av sig alltför näpna kläder, föredrog leksaksgevär framför dockor, lekte med pojkar och ville helst kissa stående. Efter en barndom som utstött och mobbad fick han fjorton år gammal veta sanningen, opererade sig senare tillbaka anatomiskt till man och gifte sig. (Nyligen har hans historia uppmärksammats i media sedan han efter en separation från sin fru tagit sitt liv.) Steven Pinker ägnar i The Blank Slate ett kapitel av tjugo åt genusfrågan, men hela boken är en kraftfull vederläggning av sådana trosföreställningar som att kön enbart, eller ens i avgörande grad, skulle vara en social konstruktion. Här ligger inte tyngdpunkten på litterär bevisföring, i stället är det naturvetenskaplig forskning och empiriska studier som dominerar i de femtio sidorna noter och referenser. För övrigt är det ju så att alla som fått egna barn av olika kön, eller för den delen två ögon och normal begåvning, inser att Butlers kategoriska tes är absurd. Butler, som är litteraturprofessor, förefaller leva i en konsekvent postmodern värld, där sanning enligt den egna teorin inte existerar. Och detta är möjligt inom humaniora därför att det (som det uttrycks i Folkvett 1:2004 om postmodernismen) inte spelar någon "praktisk roll för samhället om de humanistiska vetenskaperna producerar korrekt kunskap eller ej". Björks farhåga att kön som natur skulle rättfärdiga vissa könsroller är ett naturalistisk dubbelfel, som ofta går hand i hand med biologisk okunnighet. Människans civilisationsprocess har i mångt och mycket gått ut på att övervinna och bekämpa den mänskliga naturen, som ännu till stor del är evolutionärt formad av jägarsamhället som vi utvecklats i under ett par miljoner år. Det som är naturligt är alltså ingalunda av nödvändighet moraliskt eller politiskt "rätt". Vad som är rätt bestämmer vi med hjärnan och inte med våra naturliga instinkter. Jag menar alltså att huvudtesen i Under det rosa täcket är felaktig och en belastning för det uppdrag den var avsedd att främja: jämställdheten mellan könen. Men, frågar sig Björk, om det nu var så att kön var en biologisk kvalitet, vad skulle man då använda den kunskapen till? Eftersom hon bara ser oönskade användningar så tycker hon alltså att man måste avvisa själva kunskapen. Till det kan man bara säga att all tänkbar kunskap måste vara bra att ha om man har samma ambition som många feminister, dvs. att omforma samhället. Kunskapen om att könsrollerna är en del av vår natur har betydelse för vilken strategi som bör väljas för att få till stånd sådana ändringar i könsrollernas manifestation som är kulturellt önskvärda. Evolutionens verkan är tydlig i samhället. Överlevnaden genom årmiljonerna främjades av rollfördelningen mellan könen och alla de skillnader i olika egenskaper som utvecklades hos män och kvinnor. Rollfördelningen följde med genom civilisation, modernisering och industriell omvandling. Utvecklingen har gått för snabbt för att evolutionen skulle hinna anpassa vår natur. Därför har vi en produktionsapparat och överhuvud taget ett samhälle som är format och präglat av mannen och hans speciella egenskaper. I detta producerande samhälle vill kvinnan nu ha en plats, fullt förståeligt. Lika förståeligt borde det vara att detta av män uppbyggda samhälle måste förändras på många olika sätt för att det fullt ut skall passa kvinnor och kvinnors speciella egenskaper. Visserligen är Nina Björks bok lite tunn när det gäller konkreta exempel på patriarkatets förtryck; hon tar upp detta med kvinnan som objekt, hon nämner hemarbetet, men en sak hon ägnar ett helt kapitel är att det finns så få kvinnliga professorer ("93 procent av alla professorer är män"). Visst, i det av männen uppbyggda samhället har ledarskap fått en maskulin prägel. En ledare bör vara viljestark och ha gott självförtroende, kort sagt vara lite macho. Män som är inåtvända, blyga eller mjuka blir sällan chefer. Inte heller passar dagens ledarskapsmodell särskilt bra för den genomsnittliga kvinnan. Därför söker kvinnor inte chefsjobb i tillnärmelsevis samma utsträckning som män. Nina Björk skyller de 93 procenten på patriarkatet, och det är ett säkert sätt att inte få till stånd någon ändring. Vad som behöver göras är att omforma ledarskapsidealet så att det passar fler personlighetstyper. Naturligtvis kräver det också ett annat sätt att se på företag och organisation. Sakta men säkert sker vissa förändringar, men det är där feminister borde sätta in konkreta krav. "Patriarkatet" som begrepp dyker upp frekvent i boken, men jag har letat förgäves efter en definition. På något ställe tar hon upp det som väl var det Winberg-Schymanska mantrat: "alla kvinnor är underordnade alla män". (Man ser framför sig ambassadören när hon mumlar detta och tittar ner på de brasilianska uteliggarna genom limousinens fönster.) Jag kan inte låta bli att låna tricket med litterär "bevisföring". I Mosippan, som jag just läst, är pappan i fattigtorpet en låghalt och lite förgrämd sågverksarbetare som sitter framför radion på kvällarna och lyssnar på krigsrapporterna och löser världsproblemen. Men i hemmet är det i övrigt mamman som bestämmer och på sågen har han inget att säga till om. Vedbacken är den enda plats där han åtminstone får bestämma över sig själv, så dit flyr han mestadels, och där dör han i en hjärtattack lagom före pensionen. Tillhörde han patriarkatet?
Man skulle kunna försöka härleda en definition genom att se hur Björk
använder begreppet, t. ex.: Bortsett från den olustiga tonen är ”patriarkatet” i dessa formuleringar inte ett operationellt begrepp och kan inte användas till något. Ta det första citatet: makt fördelas efter kön. När det gäller den högsta makten, den politiska, så fördelas makten av partierna, och den fördelas tämligen jämnt mellan könen i regering, riksdag, landsting och kommuner. (I en rapport för några år sedan kunde man läsa att jämställdheten kommit längst inom centerpartiet, där kvinnor hade 60 % av de ledande posterna. Den som refererade rapporten kunde inte låta bli kommentaren: jämställdheten är alltså perfekt vid 100 %.) När det gäller att ställa krav på att ta hand om barn så ger RFV:s aktuella studie en rakt motsatt bild. 85 % av kvinnorna vill sköta spädbarnsvården, fler män än kvinnor vill att männens andel av föräldraledigheten skall öka. Björks väldiga formuleringar, som hon har hämtat här och där, är i stort sett fraser. Vad hela saken gäller är att många kvinnor, med egenskaper som i genomsnitt skiljer sig från männens, behöver komma in fullt ut i ett arbetsliv som är format av män, och vill komma in på alla nivåer. Eftersom könsspecifika egenskaper inte så lätt kan förändras så behöver arbetslivet reformeras och utvecklas. I denna process har det postmoderna verbiage som präglar Under det rosa täcket ingenting att bidra med. 2006-03-28 |
||