Lars Schaff - texter

Strindbergs naturvetenskap

Till menyn

I ett numera gulnat prospekt från 1981 om August Strindbergs Samlade verk annonseras att utgivningen skall ske inom en 10-årsperiod. Efter 23 år utkom Naturvetenskapliga skrifter II, det 60:e av planerade 75 band. Sedan dess har ytterligare ett par volymer lämnat trycket. I framtiden väntar Naturvetenskapliga skrifter I.

Noggrannheten vid textetableringen gör att det tar tid. Ambitionerna har ökat efter hand när det gäller textkommentarerna. Från att i den först utgivna boken (Röda Rummet) omfatta tio sidor har kommentarerna svällt ut till regelrätta avhandlingar som numera fyller halva volymerna.

Ordförklaringarna har också blivit alltmer heltäckande, så att ord som t.ex. brödskalkar, dårhus och venusberget nu får sina klarlägganden. Bland ordförklaringarna noteras och rättas också felaktigheter i författarens text, t.ex. anakronismer (även de avsiktliga), felstavade namn och andra faktafel. Det finns bara ett remarkabelt undantag – Naturvetenskapliga skrifter II – som helt saknar ordförklaringar och därmed faktarättelser.

Denna avsaknad belyser ett problem som Samlade verk har med de så kallade naturvetenskapliga skrifterna (som med ett korrektare namn borde heta kvasivetenskapliga skrifter) och som tidigare förekommit som inslag i En blå boks fyra delar. Problemet är hur man skall förhålla sig till kemiska och fysikaliska fakta.

Strindberg var ju osannolikt receptiv och kreativ. Till detta hade han ett stort litterärt självförtroende. I de naturvetenskapliga texterna blir hans begåvningsprofil närmast en belastning; han tycks ta till pennan och skriva ner varje infall och hugskott som dyker upp i hans aktiva hjärna. Kan det finnas något psykologiskt förklarbart i hans bristande självkritik inom ett område som han borde ha vetat att han inte behärskade tillräckligt väl?

Strindberg formades antagligen från första början av sin medvetet valda roll som dissident. När han efter Det nya riket fann sig tvungen att gå i landsflykt hade han hela det offentliga Sverige och den etablerade intelligentian som sina fiender. Bland den mindre gruppen oppositionella var han en desto större hjälte och ledare. Som alla progressiva gentemot bakåtsträvande konservativa kände Strindberg att han stod för framtiden. Han skulle komma att få rätt, det var han själv helt övertygad om.

När han drogs inför domstol för blasfemier i den ”oanständiga” Giftas skrev han följaktligen att den boken skulle komma att läsas i framtidens flickskolor. Han insåg till fullo betydelsen av sin nyskapande dramatik när han tvingades sätta upp Fröken Julie i egen regi för att alls få stycket uppfört. Under sin socialistiska period hade han en jämlikhetsuppfattning som idag är okontroversiell. Den intelligenta och stridbara gruppen av likasinnade förstärkte hans redan stora självtillit i känslan av att tillhöra det nya gentemot det gamla och undergångsdömda.

Etablerade auktoriteter, antingen det var akademiledamöter, professorer eller konservativa chefredaktörer, var alltså alla sådana som hade fel, eller skulle komma att få fel (såsom t.ex. den då store C. D. af Wirsén, vars poesi idag är död men som med sitt namn överlevt i rollen som Strindbergs tidiga huvudfiende). Det var en sanning och den grundade Strindbergs position i litteraturen. Kanske låg den också bakom en stor del av hans drivkraft. Finns här möjligen nyckeln till hans kvasivetenskapliga skrivande, som till sitt genomgående tema har att ifrågasätta etablerade auktoriteter inom kemin och fysiken? I var och varannan artikel i Naturvetenskapliga skrifter II ifrågasätts gällande teorier, och ”motbevisas” med lösliga analogier, talmystik och andra kvasivetenskapliga argument.

Strindberg undviker därmed att inse den fundamentala skillnaden mellan naturvetenskap och litteratur (en brist han f.ö. delar med åtskilliga nutida postmodernister). En följd av den skillnaden är att de teorier han ifrågasatte fortfarande är i huvudsak giltiga, medan hans alternativa teorier fortfarande är nonsens. Detta då i dramatisk kontrast mot hans profetiskt nydanande och bestående insats inom litteraturen.

Det är intressant att se hur Strindbergs ofta grundlösa infall behandlas i bokens kommenterande avsnitt. Alla omständigheter kring själva arbetet redovisas detaljerat och med största allvar: biografi, korrespondens, manuskriptens öde, omvärldens mottagande osv., men kommentaren står helt neutral i förhållande till det ”vetenskapliga” innehållet. Ett belysande exempel bland många att välja ur är behandlingen av Strindbergs s.k. celestografier.

Strindbergs idé var att fånga en ”verklig” bild av himlavalvet utan den ”förvrängning” som kamera och lins skulle medföra. För att göra detta lade han helt enkelt en fotokänslig plåt, ibland direkt i framkallaren, riktad mot natthimlen, och döpte resultatet till celestografier. Olyckligtvis blev han förstärkt i sina missriktade idéer av ett ljumt positivt svarsbrev från den etablerade astronomen Flammarion, som antagligen blev något smickrad av kontakten med den vid tillfället beryktade svenske författaren. (Det påminner om när Strindberg privat uppmuntrades av Bengt Lidforss i sina botaniska spekulationer, för att sedan krossas av samme Lidforss i en offentlig recension.)

Samlade verks kommentarer beskriver på åtskilliga sidor turerna kring celestografierna. De sexton ännu bevarade exemplaren reproduceras på färgplanscher i slutet av boken, som på blankaste papper förevisar några missfärgade och flammiga plåtar. Men kommentaren undviker att på ett enda ställe notera den enkla sanningen att detta är och förblir nonsens, ett konstaterande som det räcker med en gymnasiekurs i fysik (även på Strindbergs tid) för att göra. Ljus strålar enligt optikens grunder radiellt ut från en strålkälla. Håller man en skiva mot natthimlen blir den jämnt belyst av måne och stjärnor. Det projiceras inga ljuspunkter på skärmen, ty för detta krävs just en lins som bryter ljusstrålarna mot ett fokus.

På motsvarande sätt låter kommentaren alla övriga absurditeter passera utan en antydan till klargörande. Som alibi återges på åtta sidor (av 560) några glimtar av mycket allmänt hållna expertkommentarer till Strindbergs naturvetenskap (bl.a. The Svedbergs från 1918). Kontrasten mot den närmast pedantiska faktakontrollen i de skönlitterära och historiska volymerna av Samlade verk är drastisk. Här har man ”löst” problemet med att för första gången i projektets historia helt utesluta ordförklaringarna, där korrigeringarna normalt görs.

En läsare utan elementär naturvetenskaplig bildning får ingen uppfattning om vad som är absurt i Strindbergs text, och vad som händelsevis är korrekt. I postmodern anda lämnas läsaren att välja vad han/hon själv vill tro på, en frihetsgrad som verklig kunskap om naturen inte medger.

Naturvetenskapliga Skrifter II saknar (så vitt jag förstår) litterärt värde. Eftersom boken också saknar naturvetenskapligt värde skulle den enklaste lösningen varit att utelämna den ur Samlade verk. Att ge ut den, och samtidigt utelämna faktakorrigeringarna, är förmodligen det sämsta alternativet. Och nu väntar, som sagt, Naturvetenskapliga skrifter I.

2006-03-28 (uppdaterad 2006-04-13)


Ge synpunkter